Valerie Kyeyune Backström: "Vi måste prata om den afroeuropeiska identiteten"

Vad är det att vara svart och svensk idag?

Jag vet inte. Kanske är det bara en vagt gemensam erfarenhet av kamp.

Hela västvärlden är besatt av Frankrike nu. Plötsligt är vi alla fransmän! Plötsligt är vi alla experter på fransk kultur, fransk kontext – eller experter i att vi just inte är det. Att det behövs särskilt franska glasögon för att tolka rasistiska karikatyrer – Sverige är inte Frankrike, samma där är inte samma här.

Det kanske stämmer, men för mig låter det så konstigt. Som att Frankrike inte är lika genomsyrat av rasism som alla andra europeiska länder. Som att det i Frankrike inte finns lika tydliga strukturer om vem som har ordet, vem som får äga sin egen beskrivning, vem som får tala och vilka som blir omtalade, om ens det. Om inte värre. Skitsamma.

För sen kommer en video som får en att gråta en tår av igenkänning, som får ens kompisar flera länder bort att göra detsamma. Det är en sådan simpel video, egentligen. Men den är revolutionär.

Det är två tjejer på en bänk, två tjejer promenerandes i Paris. En kamerakvinna. Men på sjutton minuter hinner de prata, om inte om allt så nästan. Om bristen på representation, av brist på organisering, att hela tiden skuffas till marginalen. Om att vi är ensamma, att vi inte vet vår historia. Att vi relaterar till USA istället för den specifikt afroeuropeiska identiteten och erfarenheten, för där finns det inget att hämta, inget facit. Ännu.

Jag gråter en skvätt, inte av sorg men av igenkänning. Att det finns så mycket som är samma för afrosvenska kvinnor som afrofranska. Att det finns något specifikt i ens erfarenheter som trotsar nationsgränser, språk, baguetter. Att det finns något där att bygga på.

Att det redan börjar hända. Alla dessa andra generationens afrikaner som aldrig haft ett eget land, bara detta Europa eller detta Sverige som aldrig riktigt kan bli deras, ens föräldrars hemländer som aldrig varit sitt. Jag tänker på vad som börjar hända, vad som kan hända när alla vi börjar tala tillbaka. När vi finner en röst, tar den, behåller den. Ger den till våra framtida barn.

Tänker på Afrosvenska akademin, en plats där unga får mötas, får prata, får bilda sig, får bilda en gemenskap. Vad det gör med en människa att plötsligt erkännas istället för att förnekas. Att få se sina erfarenheter bekräftas, speglas i andra människor. Att det finns något specifikt i att växa upp i Sverige, i Europa, som svart, och att det är viktigt att prata om.

I vintras höll de i ett samtal under Socialistiskt Forum. Det är bland det bästa jag hört i Sverige om att vara svart, ung och svensk. De var sådana superstjärnor, så smarta, radikala, självklara. Jag hoppas att någon av dem spelar in en sådan här video snart.

Läs även: Björn Werner om #jesuischarlie.