Vad betyder egentligen en liten, vit papperspåse?
Det finns så mycket jag inte fattar, koder jag borde ha lärt mig, internaliserat för länge sedan men som inte går att ta in. Född här, uppväxt här, om jag har otur dör jag väl här – ändå, så jävla osval.
Det är därför jag blir sur när jag tänker på Byredo, Acne, Back, Minimarket. Ni tänker på märkena, enskilda kollektioner, enskilda plagg. Jag tänker på den där Byredo-kassen, hård och lyxig i papp, som tycks stå utplacerad i exakt varenda lägenhet placerad i innerstan och närliggande områden, sådana man kan ta tunnelbanan till utan att befolkningen hinner bli mörkare.
Det är inte lyxkonsumtionen jag reagerar på, tvärtom. Om du har pengar och ändå inte tänkt lägga dem på resursfördelning – bränn dem på något syndigt! Köp ett askfat där ett lejon i rent guld håller i en pärlemoskål som du kan fimpa dina cigg i. Köp en bh av handpåsydda kristaller, en parfym av änglatårar.
Men Byredo, vad är det? Vad betyder den där kassen, synlig, som en liten skultpur? Den är en sådan lögn. Den låtsats vara blyg, nästan som en slump, som om den bara hamnat där. Låtsas vara avslappnad.
Så ser hela den svenska estetiken ut. Jag snackar om svalheten, detta nordliga ideal. Rik, vit, smal. Men på rätt sätt, såklart. Rik, men inte så rik att det hänger som tunga guldringar runt ens fingrar, utan rik som i yogalektioner, ljus vit lägenhet, snittblommor, doftljus. Inte arbetarklass, inte nyrik, utan medelklass och gärna lite till. Smal, som något naturligt, absolut inte ätstörning eller späkning. Vit, som snö, som renhet, neutralitet, norm. Håret ska lydigt ligga mot huvudet, ner på axlarna.
Den är så förrädisk, den där feminiteten. Den låtsats vara uppdaterad, självständig. Ingen hemmafru, man får gärna vara singel, ensamboende, karriärsinriktad, kunna forma en åsikt om konst. Ändå så ouppnåelig. Det är en förställdhet som låtsats vara naturlig – sminket ska vara naturligt, kroppen naturlig, så välstympad att inga skarvar längre syns. Som ett bonsaiträd man genom årtionden ansat så att det håller sig litet, vackert, utsökt. Ändå så kvävt.
Det är lättare att klämma in kroppen i en korsett än i detta osynliga, men hela den svenska estetiken, modescenen, bygger på denna människotyp. Kroppen ska inte finnas mer än som en galge, personligheten ska inte finnas mer än som en galge, ett ställ man kan saluföra sina idéer, sitt kapital på. Mer koncept än människa, mer produkt än själ. Skratta svalt åt killars skämt, svänga svalt med den knivskarpa pagen. Köpa tråkiga kläder för att visa på tillhörighet, på smak. Den goda smaken i att smälta in, falla in i ledet. I att vara vit, rik, smal och profitera på det. Stänga ute alla andra från den lätt kyliga bubblan man besitter.
Alla ska i slutändan se ut som någon slags feminin variant av Saruman, i kroppshatande kläder, håret så blont att det nästan är vitt, noll värme. Saruman får åtminstone ett raseriutbrott, visar på edge i och med sin ondska och feghet – här ska känsloreaktionerna reserveras till ett höjt ögonbryn. På sin höjd. Pengarna får inte lukta, annat än björk eller ännu hellre "Gypsy Water". Så länge alla luktar samma och lukten inte sticker ut annat än som en socioekonomisk markör är det okej. Pengarna får inte synas, i alla fall inte i guld, myrra, rökelse. I något som skulle kunna anklagas för att vara en orättvisa.
Bara som en oskyldig liten kasse, nonchalant slängd i vardagsrummet. Det är det jag pratar om när jag pratar om Byredo-påsar.
Läs även: Valerie om homogeniteten hos våra svenska modetidningar.
