Valeries stilla önskan: "lite jävla sinnesfrid".
Ibland verkar det svårt att hålla flera saker i huvudet. Eller inte ibland, ofta. Ofta är det så.
Särskilt när man vill nå genomslag, och stort sådant; då måste allting som komplicerar bilden skalas bort. Det man eftersöker är: slagkraftighet. Och det mest slagkraftiga är det som redan hakar fast i allmänna uppfattningar; det som bekräftar fördomar. Det blir så tydligt i Hollaback-videon, där vi får följa en kvinna genom New Yorks gator och männens reaktioner på henne.
Det finns mycket vi skulle kunna prata om.
Om hur det offentliga rummet på riktigt inte är tryggt för kvinnor. Hur det påverkar oss olika beroende på diverse egenskaper; klass, rasifiering, könsuttryck och så vidare.
Vi skulle också kunna prata om vikten av källkritik. Att det inte är en slump att denna virala succé klippt bort alla vita catcallers, att den främst spelats in i ett område; Harlem. Att vi alltid måste granska avsändaren; i detta fall en gentifieringsivrare som lyckats komma på ytterligare en ny, effektiv angreppsmetod för att bedriva sin agenda. För när något som sedan länge varit allmän kännedom (eller? att döma av vissa reaktioner kan man undra) plötsligt lyfts som en världsnyhet kan det vara på sin plats med en viss skepsis.
Det är bra att frågan är lyft. Då kan vi nämligen prata om en annan typ av trakasserier, av att ta sig rätten till någon annans kropp, som utförs lika mycket av kvinnor som av män, här i Sverige. Som inte är avhängigt ett visst kvarter eller kan skyllas på fattigdom och social utsatthet. Tvärtom.
Det är tafsandet, tagandet och kommentarerna på afrohår.
För där folk med feministisk kunskap förstår problematiken med att objektifiera, eller för den skull tafsa på en annans kropp bara för att man finner den behagfull, verkar detta vara en laglös zon.
Svarta kvinnors hår verkar vara till för allmänheten – här finns inga gränser på vad man tar sig till, säger, och känner. Händer som åker fram, vidriga exotifierande kommentarer som fälls: ”Jag har stått och stirrat på ditt hår i en halvtimme nu”. Det är inte smickrande, det är creepy! Allt för att man låter håret växa på huvudet precis som det skapades.
Samtidigt hör man ofta icke-svarta välmenande personer klaga på att så få svarta bär sitt hår ”naturligt”. ”Tänk ifall Michelle Obama hade afro! Vad häftigt det skulle vara, så inspirerande!” ”Varför rakpermanentar så många svarta sitt hår, det är ju så fint i sig! Man ska vara stolt för den man är!”
Problemet är inte att man inte är stolt. Problemet är att man vill ha lite jävla sinnesfrid. Problemet är att man inte orkar kryssa mellan folk, ducka och beräkna varje dröjande blick på hjässan som snart kommer omvandlas till två nävar ner i huvudet. Problemet är att man inte orkar säga ifrån konstant, och sedan behöva hantera vreden som uppstår när man gör det. För det gör den, ofta. Tydligen är det något oerhört förvånande att man inte vill ha främmande människors händer på en.
Just nu är detta, för mig, ett större problem än killar som skriker efter mig på gatan (i Sverige). Att det inte finns någon plats, befolkad av icke-svarta tjejer eller killar, där jag kan slappna av. Det spelar ingen roll om det är Black Is The New Black på Filminstitutet, en artsy klubb frekventerad av trendiga journalister, eller bystämman ute i tjotahejti.
Plötsligt drar, tar någon i ens hår – och när man säger ifrån kan konsekvenserna bli vad som helst.
Även Amat Levin och Angela Larsson har skrivit om olika aspekter av catcalling-videon.
