Valerie Kyeyune Backström: "Rumpdebatten har förvandlats till ett vithetsinception"

Jenny Strömstedts parodiska rumpor.

Nu när hösten kommit har något annat istället börja blomma. Rumpdebatten. När jag skrev min essä för OBS i P1 tyckte jag att det var ett roligt ämne, som kändes fint att få prata om på svensk mark. Hur rumpan är ett uttryck för hur ras görs och används, hur det är omöjligt att prata om dagens rumpvurmande utan att prata om den svarta kvinnokroppen.

Men tji fick jag. Klart att det är möjligt! Klart att spaltmeter kan skrivas som värnar mer om hur vita kvinnor drabbas av ett ideal som inte utgår ifrån dem, även om det såklart ändå gör det. Utgår ifrån dem alltså.

Som det alltid gör. Det jag tänker mest på är hur pass inkompetent svensk media är när det kommer till att behandla dessa frågor. Det senaste årens debatt om rasifiering och nyanserande av hur ras görs i Sverige har inte genererat en mångfald av perspektiv på landets mediahus; det den lyckats åstadkomma är att vita journalister pliktskyldigt nämner oss i någon rad, i förbifarten. Som en punkt att bocka av.

Det blir så tydligt i Daniel Björks text i SvD, "Rumpans status: Från baktanke till huvudsak". Ingen djupare förståelse finns, för hur svarthet hela tiden faktiskt är en avlastningszon, en utflyktsplats för vitheten. Ett ställe dit man ibland kan åka, plocka på sig något och sedan åka hem. Enligt samma devis som att ett loppisfynd ser annorlunda ut i en inredd innerstadstrea – den blir kitschig på ett kul sätt, inte en uppvisning i dålig smak – fortgår processen. Att själva kärnan i den vita rumpfascinationen så tydligt är just en lek med den koloniala föreställningen om svarthetens koppling till sexualitet.

Men det kan man inte prata om, det förstår man inte. Istället blir det ett trevande med begrepp hit och dit, innan man snabbt återgår till det man egentligen ville prata om; vita människor, vita trender, vita perspektiv.

Hur jobbigt det kan kännas att ha en liten rumpa.

Jag tänker på det när jag ser Jenny Strömstedts tv-show, där det i slutet visas en skämtversion av Jennifer Lopez och Iggy Azaleas Booty-video. Några vita, smala, små rumpor som skämtsamt stöter in i varandra; bomull istället för spets, grådaskigt ljus istället för glimmande sololja.

Jag undrar för mig själv om detta är någon ny slags vithetsinception. A nightmare within a nightmare within a nightmare. För där på tv-skärmen visas just ett koncentrat av problemet: vita kvinnor reagerar på ett, i sitt tycke, skadligt ideal, manifesterat av icke-svarta kvinnor, som i sin tur tagit och anspelar på en parodisk svart kvinnlighet.

Där hamnar fokus. Och vips, är svarta kvinnor, svarta kvinnliga erfarenheter, svarta kroppar utraderade ifrån konversationen, medvetandet. Vita kvinnor, vita tårar, vita problem. Hur det känns att ha en liten rumpa. 

Inte ett ord om alla oss svarta kvinnor i Sverige, som sen barnsben lärt oss skämmas för vår anatomi; alla strategier otaliga svarta kvinnor utvecklat för att dölja, förminska, gömma eller manövrera våra bakdelar. Hur det känns att något man själv blivit bespottad för plötsligt hyllas när det ikläs en vit kropp. Vad det säger om vår samtid? 

Men det intresserar inte media, för media utgår inte ifrån de erfarenheterna, de människorna.

Om man inte reagerar på det som ett representationsproblem, ett demokratiproblem, så måste man åtminstone reagera på det som ett kvalitetsproblem. För de texter som publiceras runtom om rumpor är så grunda, så korkade, så historielösa. De saknar stringens och inlevelse, de saknar erfarenhet, problematisering, de saknar kunskap. De är inte värdiga en kvalitativ kulturbevakning. De är inte värdiga oss.

Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se.