Lätt att claima, svår att komma åt.
Jag ska vara ärlig. Jag ogillar Kim.
Inte för att hon har ”vikt ut sig”, gjort ett sextape eller av någon annan töntig anledning. Mina problem med henne, och kanske ännu mer med behandlingen av henne, grundar sig i något annat.
Kim Kardashian är intressant, hon claimas av lite alla möjliga. Korkade och smarta tjejer, kåta killar. Mediefolk som tror att fandom av henne gör dem mindre elitistiska. Hon verkar kunna balansera precis där i mitten, tilltala så många. Kim ligger alldeles nära, men ändå ouppnåelig, som en fantasi. Lite vad man vill se henne som; kanske som en underdog, fast hon föddes snorrik. Kanske som någon som lurat systemet, eller bara som en blåst brud, eller som jordens gudinna. Som den som uppfann den stora rumpan, främst för att hennes kropp inte är svart. Den där ambiguiteten. Det ägnas internettrådar åt att diskutera om hon är vit eller inte. Svaret verkar variera beroende på vem som frågas.
Som vanligt står massa basic bull i vägen för det verkligen intressanta. Jag är så trött på att moralisera kring kvinnors kroppar. Var naken, var påklädd, no one cares. Det påverkar inte ditt värde, eller ska i alla fall inte göra det, morsa eller inte. Detta är inte 90-talet, vi har kommit förbi stringtrosor och utvik som den stora skiljelinjen mellan bra och dåliga kvinnor, bra och dåliga feminister. Dessutom är det sällan den enskilda aktören som är intressant; det är systemet vi alla ingår i.
Det jag istället tycker är intressant i Kim Kardashians uppmärksammade omslag, liksom stora delar av hennes karriär, är just lagren, lagren samtiden ibland verkar ha svårt att hantera. Vilka ges utrymme och varför, och på vilket sätt? Vilka är vår tids bärande berättelser?
Synen på svarthet, användandet av uttryck kodade som svarta; hur det är lovvärt, profitabelt på exakt alla förutom svarta personer. Det som gör att jag aldrig känt att Kim spelar på min planhalva eller har min rygg, är att jag inte förstår hur man kan ha haft relationer med svarta i hela sitt liv men inte börja bry sig om rasism, känna att det är ens problem och ansvar förrän man föder ett svart barn.
Historiens vingslag, inte så sorglösa som det kan verka.
På PAPER-omslaget, fotat av Jean-Paul Goude, mannen som tidigare gav ut boken Jungle Fever, poserar hon på samma sätt som en svart modell tidigare gjort. Men där Carolina Beaumont är helt avklädd bär Kim en svart paljettblåsa. Det är kul. Vissa har satt bilderna bredvid varandra, jämförande. På något vis tycker jag det sammanfattar hela samtiden. Rasifiering, sexualisering, kapital i en enda sörja. Svarthet kontra andra former av rasifiering; det är ju inte som att Kim Kardashian slipper exotisering eller rasism, hur omvärldens behandling av henne såklart hänger ihop med det också. Som det populära epitetet i USA; hon är eurotrash. Tacky, vulgo; från den gamla världen. Ibland vit, men i sådana fall av den sämsta sorten, ibland inte alls.
Men ändå. Den där parodiska framställningen av svarthet, spårbart till Sarah Bartmaan, nu i ny, om inte vit så åtminstone vitare förpackning, är inte en armensk kvinnas förbannelse, den är vald. Svart exotifiering på en ickesvart kropp.
Det som förr var en ikonografi som bokstavligt fängslade svarta kvinnor, ställde ut dem som djur, muterade under åren, blev subtilare och något som snarare ansågs konstnärligt, edgy och utmanande. Fortfarande samma bildtradition, men i modern förpackning. Svarta kvinnor på alla fyra, vilda som djur, eller sittandes i vita enorma kaffekoppar. Modifierade som i Goudes bilder, fotade och ihopklippta, för att få fram en överdriven version, fantasin av den svarta kroppen; en rumpa så stor att den kan balansera ett glas champagne, leendet skälmskt.
Idag ser vi istället en icke-svart kvinna i exakt samma pose, men med kläderna på, som tjänar miljoner på att ikläda sig just de egenskaperna. Vad säger det om samtiden? Att den är färgblind?
Jag skulle säga precis tvärtom.
Kims bilder ur Paper Magazine finns även att se – och diskutera, om så önskas – här.
