Nyårsklockan i 2014-tappning.
Snart går solen upp för sista gången detta år, detta nådens år. Eller inte.
Här i Holland snöade det lätt, snön hann smälta innan den nådde marken. I Sverige är det så kallt att alla utan boende riskerar att frysa ihjäl i vinternatten. På Instagram och Twitter sprider folk information om akutboenden i Stockholm. Det står: staden har inga egna lokaler att erbjuda.
I Holland skiner solen ofta, även om det sen regnar. Och det regnar mycket, dränker gatorna, dränker husen, dränker oss. I Sverige brinner moskéerna. Kanske här också, jag tittar inte på nyheterna, men det förändrar inget. I Sverige brinner moskéerna och det benämns som illdåd, inte terrordåd. Om rollerna vore omvända… Vi vet alla vad det kallats då. Nu kallas det brand. Och strax är året över. Allt känns mörkt. Är inte hemma men känner det ändå. Den där annalkande känslan av att nu går nog snart allt åt helvete. Marken brinner. Men man orkar inte riktigt.
Sen kommer något. Och okej, det är litet, men det är ändå något, och jag är vidskeplig, så jag väljer att se det som ett tecken. En symbol. Eller båda.
Videon släpptes för några dagar sedan, den har samlat alla man ser upp till, de läser, de strålar. De är aktivister, skådisar, dramatiker, hjärnor, genier. De säger "ring in det nya", och jag känner det, känner det i hela kroppen. Detta är viktigt. Dels för att ja, in med det fucking nya, ut med allt det gamla, allt det måste bort. Men också detta: kvinnor finns, de har röster. För mig är det en tröst. Alltid.
Livet fortsätter. Man får sörja, men sen får man borsta av sig, sätta på sig en glitterklänning, fortsätta, styra upp, organisera sig, ta över. Kämpa, alltid kämpa. Och jag pratar inte om en sketen nyårsafton, inte om en fest, jag pratar om livet. Att alla hus som bränns ner, men också alla möjligheter, vi ska bygga dem på nytt. Och denna gång bättre. Ta den plats en förnekats, behålla den och av det utrymmet göra något bättre. Men ofta känns det svårt. Därför behövs femton kvinnor som säger det. Ofta känns det hopplöst, därför behövs det femton som höjer knutna nävar, säger det så att man förstår.
För jag tänker: om det går att väcka liv i den där döda gamla dikten, vad är då möjligt?
Läs även: Maria Ramnehill om förhoppningarna inför det popkulturella transåret 2015.
