Jeremih står och tänker på löshår.
Varje gång Jeremih släpper nytt är det som en uppenbarelse, och Planes med J.Cole är det verkligen. Jag är tjej, så jag har tjejlyssnat på den sen den kom, kan varje trumma, varje utandning, varje luftig slinga utantill. I en vers sjunger han ”Told my bitch to let her hair down, what this shit cost?” och det är typ det mest romantiska jag hört.
Det kan i och för sig låta som att mina krav på romantik är extremt lågt ställda (kan stämma), men den där raden rymmer så mycket. Den där raden är fan komplex. Jag tänker på mig, på alla mina svarta vänner. Håret, alltså, så svårt det är. Saker är svåra i allmänhet, ännu svårare när man dejtar eller är ihop med någon (läs: någon ickesvart) som förknippar afro mer med Jackson 5 än med något som dagligen återfinns på badrumsgolvet.
Mycket i kvinnorollen går ut på mystik. Man ska tukta, trimma, späka och fixa och sedan ska man låtsas att man woke up like this. Sminka sig naturligt, höja röstläget naturligt, förminska sin person, fördumma sig naturligt. Det ska aldrig märkas att man förställer sig, gör sig till, allt ska bara falla som snö i februari. Naturligtvis.
Så är det för de flesta tjejer. Men håret? Det är ett eget kapitel för oss svarta. Vare sig man har sitt afro naturligt, i braids eller i weaves, uppstår så många märkliga situationer. Man har lärt sig skämmas helt naturligt, lärt sig att vissa saker ska man inte låtsas om. Sen hamnar man i pinsamma samtal, har timslånga utläggningar med sina svarta tjejkompisar, ser på dagen man vågar knyta håret i sjal och fula sovfrisyrer inför sin partner som en milstolpe i förhållandet. Innan dess håller man god min, låtsats att allt kommer naturligt, köper bara extra balsam, kammar ut tovor stora som en mindre stat, fördömer sin lättja, tappar så mycket hår att man kan stoppa en soffa.
Sådan skam kopplad till löshåret, ritualerna, rakpermanenten, plattången – allt man gör för att få håret att se ut som det gör.
Eller så är det inte skam, det kanske är något annat. Självbevarelsedrift, kanske. Att det för ickesvarta oftast finns ett intresse som övergår till exotism, till objektifiering, till något kletigt man inte kan tvätta av sig, tjockare än Jamaican Black Castor Oil, om man öppnar den luckan. Att det ska bli Mitt Afrika, Dansar med vargar, när allt man vill är att göra klart sin twist-out och call it a day.
(En vit kille hade varit tillsammans med svarta kvinnor hela sitt liv. En gång fick han se en påse med löshår, undrade vad det var. Hon sa att det var till hennes flätor. Han fick en chock. Han blev äcklad. De hade varit ihop i flera år.)
Därför älskar jag Jeremih, för han fattar, alltid. Fattar att sex fuckar upp ens weave, ens braid-out, han fattar det så mycket att han betalar för ett salongsbesök efteråt. Romantik är kanske inte bara ekonomisk ersättning för utlagda kostnader, romantik är kanske det som uppstår ur ett djupt samförstånd för ens existens som människa, som kvinna, som svart. Någon som fattar håret, betalar för det, eller åtminstone uppmärksammar ansträngningen. Braids your hair so you know it’s real.
Även Valerie bryr sig om ditt afro – här bidrar hon med sina bästa tips för att go natural.
