Seinabo, Valerie, Mapei.
Nu när detta nådens år snart är över börjar listorna ansamla sig. Jag orkar inte summera, utan tänkte istället förutspå vad jag tror, men framförallt hoppas blir en rörelse i Sverige. Det är det som i USA kallas Natural Hair Movement – rörelsen kring afro.
Missförstå mig rätt: allt hår är naturligt oavsett om det är rakpermanentat, köpt eller ärvt, men i en värld där det snarare är regel än undantag att afrohår måste behandlas och manipuleras innan det räknas som acceptabelt, finns det en poäng i att claima sitt hår såsom det skapades.
När statsvetaren Salem Yohannes skrev sin kandidatuppsats om svart hår i offentlig förvaltning var det den första akademiska uppsatsen på svenska om afrohår. Nu åker Salem Yohannes runt i landet och föreläser om hur just svart hår är en komponent i hur ras och rasifiering görs, hur afro är en markör och en grund till diskriminering och främliggörande, på samma sätt som hudfärg eller efternamn.
Det behövs i ett land där det fortfarande är standard för folk att ta på ens hår, där man med utsläppt afro hela tiden måste ducka och navigera för att undvika hårtafs och kommentarer, där ens hår så sällan bara får vara okommenterat och normalt.
Men det behövs också initiativ för oss själva, kunskapsspridning för oss som sällan till aldrig kan öppna en tidning och läsa ett hårtips anpassat för oss. Vi som tidigare rakpermanentat håret eller konstant dolt det i en knut behöver tips och råd, inte bara för att acceptera eller omfamna vårt hår, men för att lära känna det. För att sluta se lockarna som hinder, utan istället som möjligheter.
Problemet är att vi får lära oss att betrakta håret i relation till hur nära det ligger det västerländska raka eller storlockiga idealet, inte för vad det faktiskt är, för den skönhet det bär i sig själv, oberoende av var det placerar sig. Men det ligger också i att vi konstant matas med budskapet att afrohår är komplicerat, svårskött och krångligt, när det egentligen bara kräver en annan typ av skötsel.
Men nu har vi alla förutsättningar för starten på en förändring. Där Solange i USA gick i bräschen för popkulturen och gifte sig i sitt afro, har vi i Sverige både Seinabo Sey och Mapei, artister som i sina musikvideos visar upp sina och andras fantastiska hår. Kanske kan det bidra till ett bättre klimat för oss alla – en miljö där vi istället för att beklaga oss över våra curls kan omfamna dem. Och sedan veta vad vi ska göra med dem.
Men verkligheten i Sverige är fortfarande att de flesta frisörer inte klipper afro, att produkter är svåra att få tag på utanför internet, och att modemagasin är mil ifrån att tipsa om frisyrer för afrohår. Därför är min förhoppning att 2015 ska bli det året. Året där jag köper en svensk modetidning och får se en svart kvinna visa twistinstruktioner, jämföra olika protective styles.
Att småtjejer växer upp och, istället för att önska sig blonda testar, frågar sina föräldrar när deras hår ska bli lika fint som Mapeis, när det ska porla lika vackert kring deras huvud som på Seinabo Seys.
Läs även: Valerie har tidigare jämfört homogeniteten hos våra svenska modetidningar.
