Valerie Kyeyune Backström: "Jag känner bara kärlek för chick lit"

13:21 24 Mar 2015

Bridget Jones – chick litens mormor.

Jag älskar chick lit. Alltså, verkligen älskar. Det är min bästa avkoppling, antingen när livet är alldeles för stressigt eller helt enkelt för otillfredsställande.

Jag har snäva kriterier för chick liten jag läser: den måste utspela sig i en storstad, helst New York, och handla om någon som jobbar med mode eller närliggande bransch. En gång läste jag en bok om en kvinna i en brittisk småstad som blev kär i någon hon träffat på en strand som barn. Det var hemskt.

 

Men annars känner jag bara kärlek. Jag älskar att läsa om kvinnor som flyttar till storstan, som av en händelse får ett ”toppjobb”, som brottas med sina yrkesliv. Som beklagar sig inför sina tjejkompisar, som gråter i obekväma men trendriktiga skinnsoffor, som shoppar bort sin ångest. Det är fint.

 

Och sen är det där med kärleken. De möter alltid en lång, mörk, främling, stans snyggaste och mest otämjbara bachelor. En som har ett mörkt förflutet, eller som bara är en onåbar superstjärna.

 

Jag är inte dum i huvudet, jag förstår att inte allt som frambringar glädje nödvändigtvis är gott. Jag förstår också att det finns massa saker man kan klaga på i denna genre. Jag gör det ofta. 

 

Men det är intressant att stanna kvar vid det extremt låga anseende som denna typ av litteratur har. Egentligen är de ju bara Gossip Girl (som från början var just en chick lit-serie) i bokform, och exakt alla kollade ju på Gossip Girl när det gick, älskade att hata Lonely Boy, att kastas mellan Team Blair och Team Serena.

 

Glädje är inte alltid av godo, men ändå. Det finns något symptomatiskt i att allt som gör kvinnor, tjejer, småbrudar glada alltid ska skuldbeläggas, problematiseras. Att det som riktas exklusivt till dem alltid ska vara så lågt, fult, korkat. Att det problematiserats, av bland annat feminister, senast när Trey Songz förbandade till Nicki Minaj i Globen. Att det var något skevt i att se småtjejer skrika att de kom av hans uppträdande. Jag tyckte bara att det var fint.

 

Grejen med både Trey Songz och chick liten, är just det: eskapismen. De tusentals tjejer som skriker att de vill ligga med Trey fattar att han förmodligen inte kommer att göra det. Det är en show, en dröm. Samma sak med chick liten. Vi vet att kärleken förmodligen inte kommer frälsa oss från något, att vi inte kommer bli upptäckta av en bortglömd morbror med en loftvåning i Tribeca, att den enda som bör betala våra räkningar är vi själva. Att när man gråter är det oftast snor som rinner och inte tårar som poetiskt droppar ner som Swarovskikristaller i ett glas Bollinger.

 

Men i ett liv som är både komplicerat, svårt, och sorgligt, och kanske framför allt fyllt av långtråkighet, är det kul att fantisera. Om dessa drömmar nu involverar rika killar i escalades, elaka modechefer, eller att gråta iklädd en tunn cashmerekofta på Chateu Marmont – är det egentligen så farligt? Är det värre än att tillbringa timmar med att titta på vikingar som slåss, eller folk som har sex i tid och otid i bakgrunden samtidigt som några drakbebisar föds?

 

Dessutom är det inget som hindrar förändring. Chick liten har i själva verket, eller skulle åtminstone kunna ha, subversiv potential. Det är just tilltalet som lockar en bred läsargrupp, större än den som fingrar på nyutgåvor av Faust. Jag tänker att det inte bara skulle behöva handla om straighta, vita, rika kvinnor och deras heterotrista pojkvänner. Att det där finns något, kanske hopp. Att chick liten förändras i takt med oss, med samhället – men att det alltid går att gena. Det är ju det drömmar handlar om.

Läs även Maria Ramnehill: "Kulturen berättade inte för mig att kvinnor som jag fanns".

Stad: 
Kategori: