Valerie Kyeyune Backström: Ingen slump att båtar sjunker och människor dör

10:49 21 Apr 2015

Ön Lampedusa, Sicilien, Italien - dit många båtflyktingar från Nordafrika försöker ta sig.
 

Förra året, eller var det kanske året innan, var jag på Socialistiskt Forum.

Jag skulle skriva en text om wallraffande inom litteraturen och journalistiken – alltså fenoment där man ”klär ut sig”, går undercover, lever under falsk identitet bland just den grupp man vill skildra, och som myntades av den tyska journalisten Günter Wallraff. Det senaste hyllade exemplet på detta var Fabrizio Gattis bok Bilal – På slavrutten till Europa, där journalisten antar identiten som den irakkurdiska flyktingen Bilal för att kunna skildra fasorna flyktingar möter för att nå Europa.

Salen var fullsatt, fullsatt av precis den typen av människor man tänker går till Socialistiskt Forum en solig lördag för att lyssna på föreläsningar istället för att ligga bakis eller shoppa. Inte bara människor i patches eller kängor: fler i tätspunnen merinoull och eleganta snitt, den där raka hållningen i ryggen man alltid hittar hos folk som är säkra på att de gör rätt, eller så gott de kan, och därför kan sova väl om natten. De som oroar sig över världen varje morgon när de bläddrar i morgontidningen, när de sväljer klunkar av rättvisemärkt kaffe med mjölk så mjukspunnen att inga stora luftbubblor stör, den är tjock och len som grädde eller moln.

I alla fall. Gatti berättar en historia: en båt fullastad med människor mitt på Medelhavet. Den håller på att sjunka, men läget är ännu inte akut, det kommer dröja timmar innan den verkligen förliser. De ringer sjöräddningen. Så börjar det: runtslussningen. De olika länderna, som såklart är de som flest båtar med människor på flykt når: Italien, Spanien, Grekland, de skyller på varandra. Alltid det avgränsande landets ansvar. Timmarna går. Ingen räddningstjänst kommer. Timmarna går. Till slut sjunker båten. När räddningstjänsten kommer, många långa, oerhörda timmar senare är allting redan över. Det var det som var själva poängen.

Det märkliga är inte historien, utan publikens reaktioner. Alla, eller många, skrattar. Historien är inte unik, den är ett konkretiserande av den flyktingpolitik EU, Sverige bedriver. Ändå skrattar man. Kanske för att distansera sig, visa att man inte är en del av ”det där”, att man är god, eller att situationen är absurd.

Men problemet är ju att den inte är absurd. Det var inte i nån Fawlty Towers-anda nödropet slussades mellan länder, det var inte ens Kafkaesque. Det var krasst, nyktert övervägande, inget misstag. Det är ett resultat av den flyktingpolitik vi bedriver, den asylpolitik vi bedriver. Ändå skrattar man.

Jag tänker på den scenen nu i dagarna, när båtar förlist, när uppemot tusen människor omkommit. Det är ju ingen slump egentligen. Det är så vi har ordnat denna jord, fördelat resurserna, stängt flyktvägarna. Det är ju så vi, som land, som Sverige vill ha det. Att vi hellre ser folk dö än delar med oss, eftersom vi tjänar på det, på samma sätt som vi tjänar på att de få som lyckas överleva och ta sig ända hit, ges avslag på sina asylansökningar, att de lever utan papper och kan utnyttjas som rättslös arbetskraft, städa McDonalds efter stängning, kanske få en minimal lön.

Därför är det så lätt att sörja dagar som dessa, vad ska man annars göra? Men jag tänker på det där skrattet, hur nära det ligger. Att sorgen kanske är en liknande mekanism, för att slippa ansvar. Frågan är om någon av oss, med papper, pass, svenskar sen födseln, har gjort oss förtjänta av den känslan. När tårarna, eller trycket i bröstet försvunnit, är det ju vi som tjänar på detta. Kan återgå till att dricka lena cappucinos, gå på föreläsningar, sova gott om nätterna.

Mer av Valerie: Att uppröras över andras rasistiska traditioner men blunda för de egna.

Stad: 
Kategori: