Valerie Kyeyune Backström: "Ingen kan röra Amber Rose"

08:11 12 Mar 2015

Provocerande kompromisslös: Amber Rose.

Det mesta belönas, så länge det inte är på riktigt, i en värld som på sistone börjat älska stora rumpor, strippklubbsestetik, bands on bands, racks on racks. I alla fall om det är á la Spring Breakers.

En idé, en fantasi, en saga. En fond man kan placera sin obesudlade, orörda kropp i, ett sätt att fly ifrån sig själv, men samtidigt göra jaget starkare än någonsin. Det är en sådan medelklassfantasi. När man kan välja, när man inte har något att förlora, när man alltid kan köpa sig ur.

 

Johannes Anyuru skriver om den i sin text Lena Adelsohn Liljeroth & Tupacs vålnad i Glänta 2012. I den diskuterar han Tårtan, reaktionerna på den, men också våra olika kroppar, våra kroppars olika värden, hur vi rör sig i världen. Det handlar om ras, men det handlar också om klass, om kön.

 

Jag tänkte på det angående hur man nu tittar på Amber Rose. Med vilka ögon, med vilken blick. 

 

Alltid bättre att lajva. Men att ha varit på riktigt, att ha tvingats strippa sen femton års ålder för att försörja sin familj, det är inget plus. Det är inget man kan vifta med för att visa sin äkthet utan något man ska skämmas för, något som när som helst kan användas emot en.

 

Det är därför Khloe Kardashian, i det nu veckor gamla sociala medier-bråket, kan göra som hon gör. Det hela började med att Amber Rose tyckte att Tyga inte hade någon anledning att som tjugofemåring dejta en minderårig (Kylie Jenner är nyss fyllda sjutton), att hon var ett barn som borde ligga hemma på kvällarna och fokusera på skolan. Khloe Kardashian kontrar med att Amber Rose borde hålla tyst – vem är hon att snacka, som strippade som tonåring, medan Khloes lillasyster har sitt liv under kontroll.

 

I ett videoklipp från familjens realityserie kan man se Kylie som liten, övandes på att poledancea tillsammans med sina syskon. Alla skrattar, uppmuntrar, hejar på.

 

Johannes Anyuru skriver om klass, om rasism, hur den för medelklassen oftare tar formen som villfarelser, fördomar, abstraktioner, medan den för den ickevita underklassen är konkret. Den är kroppsarbete, förkortad livslängd. Han skriver: "De talar och skrattar som om befrielsen sedan länge har anlänt och varje erfarenhet och sår nu bara är en positionering och varje ord tillgängligt och historien en dröm."

 

Kanye West säger att han var tvungen att duscha trettio gånger efter sitt förhållande med Amber för att Kim Kardashian skulle vilja röra honom. Slutshaming drabbar alla kvinnor, men den slår olika hårt. Det är en sak att göra ett sextape som en kul grej, en annan att försörja sig på sexarbete. Det är okej att strippa som en förföringsakt, men för att mätta magar?

 

Samtidigt älskar underhållningsbranschen dessa kvinnor, livnär sig på dem, de återfinns i de flesta realityproduktioner. De ska vara från the hoods, de ska vara sexuella, de ska vara i ditt ansikte, och deras smärta ska gärna paketeras i underhållande form. I Dear White People manifesteras hon i Coco, den enda darskinned tjej vi får följa, som dessutom har en helt annan klassbakgrund, som är arbetarklass istället för bougie. I filmen straffas hon, men det är intressant att se hur olika manövreringsutrymmet ser ut. Hur hon laborerar med sitt utseende, med sitt sätt, på ett helt annat vis än den mixade medelklasstjejen Sam

 

Det är okej att vara hood så länge det inte är en kroppslig erfarenhet, en grundpremiss. Det är därför de riktiga tjejerna får så lite kärlek. De är bara handelsvaror, uttryck man kan köpa, leka med. Utflykter in i något annat. Det gäller även den svarta, även den ickevita medelklassen.

 

Anyuru skriver: ”Den som saknar ärr (alltså den som skapar en historia) blir den som lättast kan överskrida sin egen identitet och leva sig in i andra kroppar, det vill säga medelklassen blir den mest politiska, den mest subversiva, den mest radikala klassen.”

 

Trots sin ljusa hud, sin perfekta kropp, finns det få kvinnor som verkar uppröra så mycket som Amber. Kanske för att hon är kompromisslös. Kanske ännu mer för att hon vägrar skriva under på det rådande idealet, respektabilitetskravet. Hon pissar på det. Det gör alla kulor verkningslösa. Finns inget man kan slå henne med, inget man kan använda emot henne, för hon äger redan allt. Amber Rose poserar halvnaken på Instagram, skriver under: ”U Guys Love Slut Shaming Huh? Good. I feed off that shit.”

Ingen kan säga henne något.

Läs även: Rebecka Hedströms genomgång av Amber Rose-bråket.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!