Evelyn Waugh med familj.
Ny dag, samma kulturdebattsartiklar som handlar om att folk skräms till tystnad för att några få röster problematiserar existerande normer i kulturen. Så mycket väsen för ingenting, men det räcker tydligen, för plötsligt har alla förvandlats till sådana konservativa kulturkännare att de får Evelyn Waugh att framstå som en gränslös hippie. Jag är så trött.
Kulturkritikens största problem ligger inte i att den är politiserad (det är den dessutom sällan). Kritikens problem är att den är så jävla tråkig. Den är osexig. Den suger.
Den saknar bredd, höjd och intresse för sin omvärld utanför den extremt snäva krets den skriver av, och om. Det är ett mycket större problem för den än att några blåbär, däribland jag, tycker att det vore härligt om vi också kunde försöka dekonstruera det rasistiska samhället vi lever i samtidigt som vi avnjuter en göttig dikt.
Det man (för det är mest massa tråkiga män jag inte orkar lära mig namnet på) stör sig på är främst att deras egna världsbilder, om än minimalt, ruckas litet. Eller kanske snarare patentet att få skildra, att få beskriva sin omvärld, ifrån en plats som betraktas som objektiv, som allmängiltig. Vad som helst får fortfarande skrivas, och det skrivs verkligen, den enda skillnaden är att det nu finns några som tjafsar emot. Som frågar vad vissa exotifierande eller stereotypa uttalanden om exempelvis svarta egentligen betyder, vad det är ett utslag för. Och att de som säger det får betalt när de skriver. Att jämföra det med censur är osmakligt.
Jag har större problem med att så mycket strunt skrivs, sägs, produceras. Och att den konst som skapas och är bra kanske inte alltid får den kritik den förtjänar. Att folk misslyckas med att förmedla verks innehåll och innebörd för att de är för upptagna med att imponera på sina kollegor. Att kulturvärlden är så liten och alla vill hålla sams och att ingen tagit Drakes låt No New Friends till hjärtat. Att bristen på bredd bland kritiker gör att det många gånger saknas en förståelse eller intresse för vissa skildringar, vissa yttringar.
Men också att folk skriver osexigt. De vill hellre skriva om poesi eller litteratur eller konst på ett sätt som uppfattas som initierat, men som oftare bara är poserande, än på ett sätt som faktiskt bottnar i någon slags känsla. Folk skriver för att få ligga men fattar inte att det är texten i sig som ska vara ligget.
Därför välkomnar jag alla kulturbråk, låt oss köra på, låt oss diskutera, tjafsa, anklaga och förfäkta. Men vore det inte roligare om vi kunde kanalisera all denna energi, all denna vrede, indignation och patos till kulturen i sig istället? Till att faktiskt jiddra om olika verk och uttryck, istället för denna pseudodiskussion? Jag tror att kritiken skulle må bra av det.
Läs fler av Valeries Kyeyune Backströms texter:
Raskortet – Varför är det radikalt att vara svart?
Magic Johnsons miljoner hjälper honom inte, till slut är han inget annat än en svart man
Mapei belyser det slentrianrasistiska Sverige
Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
Att tycka är silver, att vara neutral är guld
Utan en vit partner släpps vi inte in i finrummen
Det vore roligare om Virtanen kunde vara solidarisk på riktigt
