I sensommarens röda sken rasade den så kallade Miley-gate. Då skymdes den bifogade kritiken om rasism och appropriering i ett moln av slutshameing och sexism mot stjärnan, och avfärdades. Just när dammet lagt sig, kommer Lily Allen med sin "feministiska" musikvideo till Hard Out Here, och plötsligt är vi tillbaka på ruta ett.
Jag väljer att vara som de gamla grekerna. Jag väljer att vara vidskeplig, jag väljer att se detta som ett tecken.
Kanske är Allens video i själva verket altruism – en chans för oss att göra om, göra rätt. För kan man få en mer tydlig och pedagogiskt instruktionsvideo i hur feminism inte är frigörande, om den inte innefattar alla kvinnor? Kan det bli mer glasklart, att det bland oss kvinnor, finns maktordningar, som gör att vissa av oss tjänar på andras underordning? Att vissa kroppar används för att rentvå andra?
Några av er kanske missade detta, ni kanske var så uppfyllda av att jubla åt ett nytt feministiskt anthem, att ni missade de mer problematiska sidorna av denna musikvideo. Men jag ska påminna er:
Vi är inte alla samma. För medan ni, fylldes av eufori över en kommersiell dänga som kritiserar musikindustrins besatthet av sex, tänkte vi på något annat. Medan ni identifierade er med Allen och hennes avståndstagande från vikthets och utseendefixering, såg jag mig i någon annan. Jag såg mig i de svarta kvinnorna. Såg ni dem? De svarta dansarna, som fick manifestera sexism med sina avklädda kroppar medan Allen poserade påklädd och uppknäppt bredvid med en ogillande min – det kändes som en metafor för något större.
Hur Lily Allen kontrasterar intellekt och kropp med raden ”Don’t have to shake my ass for you cause I’ve got a brain” samtidigt som kamerans inzoomning visar att de svarta kvinnorna uppenbart behöver det – jag känner igen det här. Om den vita kvinnan jämfört med den vita mannen är kropp istället för intellekt, känsla istället för rationalitet, natur istället för civilisation, råder samma diskrepans mellan den vita och svarta kvinnligheten. Om den vita kvinnan, alltjämt undergiven den vita mannen, åtminstone får bli fru, är den svarta kvinnan fortfarande älskarinnan.
Jag tänker ofta på Saraah Baartman. Inte för att jag vill. Men jag tycks ständigt bli påmind om henne, ungefär som att världen inte låter mig, inte vill att jag ska få glömma – din svarta kropp är fortfarande inte fri.
Din svarta kropp är fortfarande exotisk djungel, Mörkrets hjärta förpackat i kurvor, fettdepåer: din kropp är fortfarande inte fredad ifrån rasistisk fantasi.
För det är ingen slump att det är just svarta kvinnor Allen fördömer samtidigt som hon ironiskt nog tjänar pengar på deras exponerade kroppar: hon förkroppsligar bara samma maktförhållanden som råder inom feminismen, inom världen i övrigt. Som om den svarta kvinnligheten fanns för just detta; en outtömlig depå att plocka ifrån, antingen för att påvisa djärvhet och sexuellt uppvaknande, som Cyrus gör när hon daskar svarta kvinnors rumpor för att tydligt markera sitt uppbrott från oskuldsfull barnstjärna. Men också för att positionera sig emot för att ens egen präktighet ska framträda tydligare, som Allen när hon med motsatta intentioner utför samma manöver som Cyrus gjort några månader tidigare.
Det anmärkningsvärda är dock inte dessa enskilda kvinnors handlingar, utan den progressivitet de tillskrivs. För så länge svarta kvinnor fortsätter att vara verktyg för vita kvinnors frigörelse har jag svårt att identifiera det feministiska värdet i det – om feminism nu innefattar alla kvinnor.
Denna text, skriven av Valerie Kyeyune Backström, har även publicerats i Nöjesguiden #10.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2013.
