Jag vet inte var ni kommer ifrån. Jag kommer ifrån landet, växte upp bland höns och grisar, spångar och vidsträckta fält. Svart var jag också, samtidigt. Kan ni tänka er?
Det blir så lätt fel då utflyttade ska prata om landet. Tyvärr verkar vi ofta landa i samma myt vi säger oss avsky. Kanske tunnelbanesystem slukar vår analysförmåga, för så fort vi bott i staden verkar vi glömma bort att den där uråldriga konflikten mellan stad och landsbygd inte är så endimensionell. Att landsorten inte bara består av enkelt och simpelt folk utan vidare intellektuell förmåga, och att en storstad inte bara är full av överteoretiserande akademiker utan verklighetsförankring men med fri tillgång till tidnings- och tv-utrymme.
Jag vill bara påminna. Alla i staden är inte rika. Alla på landet är inte fattiga. Det känns så extremt basic att jag behöver skriva detta men i och med Fredrik Virtanens senaste krönika känns det välbehövligt. I texten efterlyser han solidaritet (fint!) under titeln ”Kulturmän och (bakverk som innehåller n-ordet) kommer aldrig ena Sverige”, men antyder samtidigt att makten utgörs av människor som för någon slags antirasistisk kamp och att detta står i strid med eller direkt inkräktar på folk på landets behov.
Vi kan fortsätta lite. Alla i staden är inte kulturvänster boende på Södermalm. Alla på landsbygden är inte rasistiska, straighta snubbar på EPA-traktorer.
Jag vet inte om alla gamla nöjesskribenter hämtar sin omvärldsinformation från samma nummer av NME, men precis som Fredrik Strage utraderar (fattiga) svarta och sätter likhetstecken mellan ”kulturvänstern” och antirasistisk kritik, verkar Virtanen också landa i att antirasism är en fråga för kvinnor med för mycket högskolepoäng och för många kvadratmeter att disponera på Södermalm. Att det är en lyx att prata om ”representation av minoriteter”, en lyx som upprör den tydligen vita och enkla landsortsbefolkningen.
Det vore roligare om Virtanen kunde vara solidarisk på riktigt, både med de fattiga på landet och de fattiga i staden; de utsatta i storstäderna och de utsatta i glesbygden. Då skulle han förmodligen landa i att de egentliga makthavarna inte är intersektionalitetsivrare, och att det skulle vara blattar som är ansvariga för avvecklingen av landsbygden är något som snarare är SD-snack än solidaritet. Han skulle också inse att det finns bruna och svarta lantisar, som är trötta på att kallas n-ordet, likväl som det finns vita med tankeförmåga.
Och han skulle kanske främst märka att de delar en sak; ingen av grupperna äger, fullt ut, sin egna representation. Till skillnad från Virtanen tror jag att landsbygdsbefolkningen, precis som rasifierade oavsett bostadsort, är kapabla att prata själva. Och när vi ändå är igång kanske han kan ta åt sig av sitt eget tips och sluta använda n-ordet i sina texter, särskilt efter att han uppmanat alla andra att sluta.
Men att säga att landsbygden aldrig skulle kunna fatta intersektionalitet är ett hån; så mångas dagliga liv är levande exempel på just hur olika förtryck samverkar. Även om man kanske kallar det något annat.
Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se.
Läs fler av Valeries texter:
Raskortet – Varför är det radikalt att vara svart?
Magic Johnsons miljoner hjälper honom inte, till slut är han inget annat än en svart man
Mapei belyser det slentrianrasistiska Sverige
Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
Att tycka är silver, att vara neutral är guld
Utan en vit partner släpps vi inte in i finrummen
