Valerie Kyeyune Backström: "Antirasism är det tommaste ordet i svenska språket"

De som hade hoppats på att söndagens crescendo av det ändlösa stycke, i folkmun känt som ”supervalåret”, skulle innebära ett slut för politiska analyser verkar ha fått helt fel. 

Snarare är det med nyfunnen energi folk från höger till vänster uttalar sig med bästa efterklokhet om varför det gick som det gick och vems fel det är. Dessutom har Sverige ökat sin befolknings expertis angående rasism, och SD, med cirka 3000 procent. Kanske kan det bli vår nya exportvara?

För det är där fokus främst har hamnat. I dussintals analyser av SD:s väljare, liksom långa argumentationer för att de är, eller inte är, rasister. Jag tänker: varför diskuterar vi ens detta? Jag tänker: är det ens relevant?

Rasism är, i motsatsen till den populära föreställningen, mer fruktsamt att betrakta som något som görs, istället för något man är. Rasism, eller att vara rasist, är ingen konstant (även om det kan vara det). Rasism är inte som att fylla i donationskortet; kryssa ja och du är donator until the day you die (och särskilt då!).

Och kanske ännu viktigare; antirasism är ingen tillhörighet. Det är en strävan, inte en identitet. Det är en målsättning. För liksom att vi lever i ett patriarkalt samhälle, där alla, oavsett könstillhörighet, deltar och kan reproducera dessa föreställningar, lever vi i ett rasistiskt samhälle.

Men plötsligt pratar vi som om att det vore motsatsen. Som att det är en fast kategori vi kan kasta in vissa människor i, gärna sådana som inte är som oss, som vi inte känner, eller gillar, och alla vi andra är då automatiskt goda.

Jag tänker på det i och med n-bollsskandalen som drabbade Kåken, där några gästspelande kockar tyckte att det var eggande eller kul att servera denna dessert ur en ljusstake föreställande en nidbildsstereotyp svart kvinna. Kockarna blev, efter att DN och andra medier uppmärksammade detta, sparkade, och det bads om ursäkt om någon ”tagit illa vid sig”.

I Sverige är det så tydligt, att allt och alla som inte aktivt och medvetet gör något rasistiskt är antirasister. Så länge man inte medvetet skriver ut hakkors eller pratar om att bevara Sverige svenskt har man ryggen fri. Men det betyder ingenting. 

Jag tänker på det när ledsna medarbetare på samma arbetsplats pratar om stället som aktivt antirasistiskt och beklagar att de själva drabbats negativt av denna press. Som att problemet enbart kunde adresseras till en, eller två personer, och inte en hel krogmiljö, eller bransch, där icke-vita alltid återfinns i de lägst betalda positionerna, aldrig tvärtom. Där klientel och arrangörer består av vita som umgås med andra vita, där blattar kommer in på kvot, där vakter mer eller mindre officiellt nekar folk på grund av deras rasifieringsgrad.

Ändå kan man prata om ställen, branscher, person som antirasistiska. För inga krav ställs, ingen uppföljning, ingenting. Som om det handlade om attityd, inte utfall. 

Därför kan man vifta med 87 procent och bekvämt strunta i att det är just de procenten som till stor del är ansvarig för bostadssegregationen, arbetsmarknadsdiskrimineringen, hatbrotten, exotifieringen. Så länge de är antirasister, så länge de inte röstade på ett visst parti är deras beteende tydligen vaccinerat mot negativa påföljder. Då är, och förblir de, antirasister.

Tror inte det finns ett tommare ord i svenska språket än det ordet. 

Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se.