Vad kostar du?

Det finns ingen anledning för dig som privatperson att oavlönad förknippas med ett varumärke som du inte själv älskar och aktivt väljer.

Många företag och institutioner har en nästan tvångsmässig närvaro på sociala medier. Det är självfallet positivt för de allra flesta att som det heter ”stärka sin närvaro”, men det blir också ofta plågsamt. Det finns ett gäng poliser som twittrar, som inte direkt stärker förtroendet för polis-väsendet, när de till exempel tycker att det är ”tråkigt för båda” att semestern skulle sluta så, som kommentar på att en man misshandlat sin fru på ett hotellrum. Eller när de påpekar att det för de flesta missbrukare började med att de ”testade droger”.
Ett annat exempel är ”Aloe Vera Drycken”, vars kommentarsfält bjuder på en nästan sektliknande stämning, och som har en av de just nu mest oavsiktligt komiska kampanjerna på Facebook.

Det var inte länge sedan som hela feeden fylldes av länkar till en fejkad sajt, där du lovades runt 5 000 kronor på H&M om du delade informationen. Det var hundratals människor som tänkte ”Men om det är sant då? Femtusen… Gillat och delat”.
Jag har själv checkat in på Ica Nära i Hammarby Sjöstad för en gratis kaffe.
Men vad händer med integriteten när vi lyckliga över ett ”kap” delar en länk, för att kunna kvittera ut en gratis glass som säljs för 15 kronor i butik? Din länk delas till hundratals människor, som i sin tur också delar i sina nätverk. Du hämtar ut din glass, äter den och glömmer det. Samtidigt som reklam- och pr-byråer sammanställer antalet delningar och tar betalt för dem av sin kund.
Gränserna mellan vad som är reklam, pr och personligt är otydliga som det är. På sajter som Facebook bombas vi inte bara med reklam om viktminskning i marginalerna, utan också indirekt i feeden, där våra vänner ”gillar och delar” för att kanske vinna ett doftljus från något byggvaruhus.
Kultur, sponsring, umgänge och reklam, allting flyter ihop.

Att bloggare hamnar i en gråzon marknadsföringsmässigt är ingen nyhet, inte heller att det förekommer massor av smygreklam och betalda inlägg på flera av de stora bloggarna.
Enligt marknadsföringslagen ska det dock tydligt framgå vad som är reklam och inte. Ett företag får aldrig betala för blogginlägg eller länkar, och de får aldrig kräva uppföljning om du går på ett event, eller tar emot ett press-kit med produkter eller liknande. Om du väljer att skriva och hur du väljer att göra det ska vara helt upp till dig. Men självklart vill de att du gör det, och självklart känner du dig tacksam och återbetalningsskyldig. Om inte annat kanske för att inte riskera att inte få några fler utskick – alla blir väl glada av paket.

Det är givetvis gynnsamt för företag att kopplas samman med inflytelserika och trendsättande människor, och det är inte heller märkligt att samma personer uppskattar uppvaktningen. Så varför är det ett problem? På ytan ser det ut som en rimlig byteshandel.
I förlängningen hamnar du dock i ett läge där du implicit eller explicit känner tacksamhet och lojalitet inför ett företag som egentligen använt dig som underbetald arbetskraft. Att vara solidarisk mot ”generösa” företag i ett större perspektiv är ett problem, där selektivitet är önskvärt. Det finns ingen anledning för dig som privatperson att oavlönad förknippas med ett varumärke som du inte själv älskar och aktivt väljer.

Det går inte att förneka systemet helt, men det är önskvärt att lyckas hålla sig kritisk till det och försöka se sig själv i ett större sammanhang.
Det du gör värderas i pengar. Pengar som går mellan kund och byrå när du blir polare och lojal med företag, och ger dem utrymme som skulle kosta tusentals kronor i betald annonsform, för en dagkräm värd 149 kronor i butik.
Får du något gratis är det du som är varan. En kaffe kostar runt 16 kronor. Vad kostar du? ■
                       
För övrigt: Kärleken, den första delen av tre från Jonas Gardells romansvit om åren då HIV kom till Sverige finns ute nu. Ett unikt och viktigt tidsdokument, om ett annat Sverige. Du kommer att gråta. Nästa del kommer under våren 2013.