Woody Allen och Mariel Hemingway i "Manhattan".
De senaste veckorna har relationen mellan Woody Allen och exfrun Mia Farrow varit mer på tapeten än någonsin. Anklagelserna och försvarstalen har täckt förstasidorna på tidningar som The New York Times och Vanity Fair och dominerat Twitter-flödet fullständigt. Nöjesguidens Victor Schultz minns Manhattan och funderar på filmvärldens fascination för relationen mellan gubbar och flickor.
Ålderskillnaden i Manhattan är bisarr. Den mellan Mariel Hemingway och Woody Allen, alltså. Han är 43 och hon är 16 och ändå hänger de runt i New York som vilket par som helst. En av världens mest älskade filmer handlar om kärleksrelationen mellan en tjej som precis har börjat gymnasiet och en författare som är nästan tre gånger äldre. I likhet med många andra har jag alltid haft en särskilt varm relation till Woody Allens filmer, men man måste komma ihåg att det är rätt obehagligt. Om inte annat borde man ägna faktumet extra eftertanke nu, när Mia Farrows adoptivdotter Dylan Farrow för första gången gett sin egen bild av de anklagelser om sexuella övergrepp som hennes mamma riktade mot Allen i början av nittiotalet.
Om det ligger något i anklagelserna kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Och kanske spelar det inte ens någon roll för bilden av Allens filmer. Roman Polanski är fortfarande en av världens mest upphöjda regissörer, trots att han 1977 åtalades för att ha drogat och våldtagit en 13-åring när han själv var 43, accepterade en så kallad plea bargain och dömdes för sex med minderårig innan han flydde till Frankrike för att slippa fängelsestraff. Jag har inte heller hört någon säga att de ska sluta se på Werner Herzogs mest hyllade filmer, de med Klaus Kinski i huvudrollen, efter att Kinskis dotter Pola förra året gick ut och berättade att hennes far utnyttjade henne sexuellt under större delen av barndomen.
Det man dock kan göra är att tala om filmer som Manhattan, där en sorts gubbe/flicka-relation står i centrum. Ibland i form av en relation på duken, som i till exempel Wim Wenders Paris, Texas eller Adrian Lynes Lolita. Men kanske ännu oftare som en relation mellan regissör och skådespelare. Otaliga är de närgångna nakna filmerna om unga kvinnor som ska upptäcka sin sexualitet, regisserade av manliga regissörer i pensionsåldern. The male gaze och allt det där. Manhattan innehåller lite av varje, den handlar delvis om Mariel Hemingways sexuella uppvaknande i relation till Woody Allen, men är som bekant också regisserad av Allen.
Man kan fråga sig varför män i medelåldern och uppåt skulle vara bäst lämpade att skildra ung kvinnlig sexualitet. Det känns orimligt. Och även om motpoler som till exempel Girls och Attenburg försöker etablera en annan bild, bortom föråldrade stereotyper, fortsätter gubbarna (läs: män över 40) leverera kåtbockiga skildringar av unga kvinnors kroppar. Förra året nominerades Jeune & Jolie till en Palme d’Or på Cannes filmfestival. Filmen handlar om Isabelle, en tonårstjej som utforskar sin sexualitet genom att arbeta som prostituerad och ligga med äldre män. Regissören Francois Oz sålde in filmen till The Hollywood Reporter genom att förklara att ”I think women can really be connected with this girl beacuse it’s a fantasy of many women to do prostitution”. När den kvinnliga, något perplexa, reportern frågade hur han kommit fram till den slutsatsen fick hon svaret: ”It is the reality. You speak with many women, you speak with shrinks, everybody knows that”.
En annan (fransk) film på samma tema är House of Tolerance (2011). Den är regisserad av hyllade Bertrand Bonello som enligt egen utsago länge velat göra film om bordeller och slutligen fick chansen i detta drama om lyxiga horor i Paris i början på 1900-talet. Eller om det bara var en reklamkampanj för American Apparels nya Toulouse Lautrec-inspirerade sekelskifts-label. Det är svårt att veta.
Även senaste tidens superhyllade Blå är den varmaste färgen torde kanske skapa någon typ av dålig smak i munnen när man tänker på att hela filmetablissemanget bestämt sig för att en 54-årig man är den som lyckats bäst med att skildra relationen mellan två lesbiska tonåringar. Särskilt som Julie Maroh, författare till boken som filmen bygger på, tillika ung, kvinna och lesbisk, beskrev filmens sexscener på följande sätt: ”It’s a brutal and surgical display, exuberant and cold, of so-called lesbian sex, which turned into porn, and made me feel very ill at ease”.
Männen sätter alltså fortfarande agendan för hur kvinnlig sexualitet på film ska skildras. ”Men det finns massor av filmer om unga pojkar som förlorar oskulden till äldre kvinnor, typ The Graduate, eller The Reader, och Peter LeMarc skriver faktiskt låtar om sånt!” kanske ni tänker nu. Vilket såklart stämmer. Men även där med den kvinnliga kroppen som objekt i fokus – ni vet, den erfarna milfen i strumpbandshållare som släpper sin sidenmorgonrock i dörröppningen och vänligt men bestämt guidar den skräckslagna helt avsexualiserade ynglingen i konsten att tillfredställa en kvinna. Och är den manliga kroppen inte avsexualiserad, är den åtminstone, som i Shame (2011), vuxen och på dekis. Aldrig ung och späd, som dess kvinnliga dito.
Sunkigt, va?
Texten är även publicerad i Nöjesguiden #2.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2014.
