Robyn har 41 000 följare på Instagram, Frank Ocean har 297 000, Rihanna har fem miljoner. Dagens artister är sedda på ett sätt som de aldrig tidigare varit. Det är ingen nyhet, men frågan är: vad har detta fenomen för effekt på själva musiken? När vi kan få reda på vilken musik alla från Lykke Li till Q-Tip lyssnar på genom att prenumerera på deras Spotify-playlists, och de vet om att deras musiksmak är offentlig och naken – hur påverkar det artisternas förhållande till musik?
I begynnelsen fanns mystiken. På femtiotalet vägrade vissa radiostationer spela Elvis Presley eftersom de trodde att han var svart – de visste inte hur han såg ut, det fanns inget pressmeddelande, bara en skiva. På sextiotalet lurade Bob Dylan både fans och journalister genom att sprida myter om sitt ursprung. På sjuttiotalet fascinerade David Bowie genom att gång på gång genomgå en artistisk metamorfos – han försvann för att dyka upp igen i en ny skepnad, i en ny stad med ett nytt sound och en ny image.
Sedan kom MTV. Och inget ont om musikvideos, det är en alldeles egen och vital konstform, men när både fans och artister vande sig vid att synlighet och tillgänglighet var essentiella delar av en karriär inom popmusik, då dog mystiken. Kändisdokusåporna på nollnolltalet, där man kunde följa med Bez från Happy Mondays när han gick på toaletten, cementerade popvärldens nya antimystik. Till slut omfamnade artisterna den själva – vem har glömt Kanye Wests MySpace-bloggande och hysteriska twittrande? Numera är det så naturligt för en artist att vara tillgänglig och vardaglig att ingen tycks se något konstigt i att dela sitt vardagsliv med tusentals människor på Instagram.
Jag säger inte att allt var bättre förr, och det ligger i popmusikens natur att vara en del av samtiden och framtiden. Det vore högst märkligt om de sociala medier som är en så påtaglig del av vårt samhälle – denna liberala kapitalism, där alla är individer och konsumenter – inte skulle nå populärmusiken. Men blir det inte lite snett? Är det inte lätt hänt att den artist som är mysigast på Instagram eller roligast på Twitter får mest uppmärksamhet, snarare än den som gör mest intressant musik.
Mot bakgrund av detta är det intressant hur David Bowie lanserar sin nya singel och skiva genom att inte lansera den alls. Tystnaden, hemlighetsmakeriet, har blivit hårdvaluta. Och lika chockade och lyckliga som Bowie-fansen blev när Where Are We Now? dök upp från ingenstans blev indiefansen när My Bloody Valentine med väldigt kort varsel släppte M B V, det perfektionistiska bandets första skiva på över 20 år. Och lika chockad och lycklig kommer jag att bli den dag Kendal Johansson släpper en uppföljare till Blue Moon, detta decenniums hittills bästa popsingel.
Vi behöver skuggorna och hemlighetsmakeriet för att kunna drömma och fantisera om våra favoritartister. Och popmusiken behöver våra drömmar – de är dess blodomlopp.
Bäst just nu
Duvchi
Whole Life Tour
singel, Sony
Äntligen en ny singel! Älskar den suggestiva rytmen.
James Blake
Retrograde
singel, Polydor/Universal
Han är tillbaka, souligare än någonsin!
Anna Järvinen
Porslin
singel, Stranded/Universal
Anna Järvinen och Björn Olsson, ni är för fina för den här världen.
Cat Power feat. Angel Haze
Manhattan (Ryan Hemsworth Remix)
singel, Matador/Playground
Två av världens coolaste kvinnor och ljudet av 2013. Trevligt.
Family Values feat. Alexander Koci
Precis som jag
mp3
Riktigt smooth och lagom vemodig syntpop, borde bli en P3-hit.
