Gjorde Sopranos mer skada än nytta för tv-kulturen? Det är frågan Ryan McGee ställer i en artikel i The A.V. Club. I sex säsonger, som sträckte sig från telefonmodemsåldern 1999 till iPhone-eran 2007, var mobstermelodramet Sopranos bland det hetaste som gick att se på tjock-tv. Om inte annat var det definitivt det mest stilbildande med ett långsamt och kompromisslöst narrativ om än med tydligt utplacerade milstolpar.
Foto: SVT
Tv-serien Homeland har, med sin blandning av psykologisk action och försök till djuplodande karaktärsporträtt, positionerat sig som en sorts post-9/11-version av ”24”. Men första säsongen av serien, som följts av fyra miljoner amerikaner per avsnitt på kabelkanalen Showtime, lämnar mycket att diskutera. ”Homeland” blandar absurd amerikansk patriotism på gränsen till ren rasism med tafatta, naiva försök att ifrågasätta främlingsfientlighet.
Äkta människor. Vad ska det vara bra för? Alltså, inte serien med samma namn, utan äkta människor. Om Mammor och minimodeller har lärt mig någonting är det att jag är trött på dem – mammor i allmänhet och människor i synnerhet. Jag tar mycket hellre den vandrande superdatorn Sherlock än ytterligare en tsunami av verklighetens folk (Jockiboi?). Alldeles för länge har tv tvångsmatat oss med Hollywoodfruar, modellmammor, amatörkockar och generationer av Idol-generationer. Är en ynka robotdinosaurie från yttre rymden verkligen för mycket begärt? Äkta människor sedan, tv-serien alltså, är kanske en ”Svensk Blade Runner” med allt vad det innebär – usb-portar i nacken!
Comic Book Men
Clerks-regissören Kevin Smith har sedan några år tillbaka trappat ner på filmandet och istället byggt ett mindre podcast-imperium. I realityshowen Comic Book Men får vi besöka serietidningsaffären Jay and Silent Bob's Secret Stash och följa med när Smith och hans merry uppbåd av sexuellt understimulerade serietidningsnördar snackar om det som får deras värld att spinna.
AMC
2011 var året då alla tv-nätverk ville ha sin egen periodpiece, modell Mad Men. Var det inte kritstreckade gangsterkostymer i Boardwalk Empire, var det rostiga ringbrynjor i Game of Thrones. Och däremellan flygvärdinnechict sextiotal i Pan Am och raptorboogie i Terra Nova. Vad blir då ledmotivet för 2012? Jo, lyteskomik. I år skrattar vi åt folk, inte med.Ta dvärgar som exempel. De är inte bara korta, de är roliga också. Efter Ricky Gervais och Stephen Merchant tvingade idoten Karl Pilkington världen runt hittade de en ny komisk guldgruva: ewoken Warwick Davis. Eller snarare hittade han till dem.
Hur många gånger det en sägs varje dag är det fortfarande viktigt att vi ALDRIG blundar för de sjuka högerextrema strömningar som sprider sig mer och mer för varje dag. Den rasism som går att hitta i Sverige idag och den politik som förespråkas av Sverigedemokraterna skiljer sig inte ett dugg från vare sig Breivik eller andra högerextrema grupper som förespråkar våld.
Vad har vi lärt oss? Vad har hänt?
Vad var sevärt?Asperger-diss
Nä, hörrni. Bron var faktiskt inte alls bra. Sofia Helin är en alltför påvert begåvad skådespelare för att gestalta ett så komplext tillstånd. Det är precis lika genant att se henne bliga under tystnad som att se en vit person med skokräm i ansiktet i vilken skolföreställning av Hair som helst.
Malpåsen
Naftalindoften var kvävande hela året och till vems glädje? Stoppa genast tillbaka alla nygamla format in i arkivet där de hör hemma.
Debatt-implosionen
Att skriva om tv är sällan ett nöje. Det här sättet att ta tv på stort allvar, jag vet inte. Som läsare finner jag det outhärdligt. Det finns ett element av frenesi i de allra flesta tv-bloggar som är mycket påfrestande. Vad vill man med allt detta skrivande? Kanske är det ett område av kritik som kissar in sitt eget revir. Som text efter text mejslar ut sitt specifika sätt att bedriva tv-kritik. Det verkar rimligt att tv-serier diskuteras under seriens gång, att även kritiken blir en följetång. De gamla fina ”tv igår”-spalterna har aldrig handlat om att fördjupa sig – även om Johan Croneman pryder den platsen. Han skulle visserligen vara en fröjd att läsa i vilket sammanhang som helst. Tidningarna är hopplöst efter bloggarna här.
Laddar bloggrulle…
