Trött på boyband-vampyrer

Njurtransplantationsthrillers hör till Old Boy-regissören Chan-wook Parks vardag. Nu gör även vampyrpräster det. Niklas Eriksson fattar noll.

Få asiatiska regissörer har så entusiastiska fans som Chan-wook Park. Och få har för den delen lyckats bli ett så självklart affischnamn i såväl festivalkretsar som bland godmodiga Tarantino-män.
Hemma i Sydkorea har han varit en superstjärna ganska länge. Men det var den idag smått sönderkramade ”hämndtrilogin” i gränslandet mellan filosofi, psykiatri och rena obduktionsrapporter som blev det stora internationella genombrottet. Njurtransplantationsthrillern Sympathy for Mr. Vengeance kom 2002. Året därpå Old Boy, om en man som suttit instängd i ett tjaskigt hotellrum i femton år. 2005 satte Chan-wook Park punkt för undersökningen med Sympathy for Lady Vengeance, en film om mordanklagelser, snuff tapes och tofu.
Efter ett litet mellanspel om suicidala cyborgs (I’m a Cyborg, But That’s OK) är vår favoritkorean nu tillbaka. Den här gången med Thirst, en köttig, pervers, diskbänks-realistisk vampyrfilm. Historien är ett frikostigt lån från Émile Zola och handlar om en plågad katolsk präst som slits mellan moraliska identiteter.
Du slår mig som en person som är mer intresserad av natur än kultur.
–Jaså. Ja, hur menar du då?
Jag tänker att dina filmer har mer gemensamt med David Cronenberg, Werner Herzog, Lars von Trier och andra som vill skala ner människan till kemi och drifter, än med, säg, Martin Scorsese eller Steven Soderbergh. 
–Jovisst, så är det. Mina filmer handlar om de grundläggande dragen i den mänskliga existensen. Det är det som intresserar mig. Samtidigt känns Thirst som en nystart för mig. Hämndtrilogin har varit viktig för mig, men jag måste lägga den bakom mig nu och gräva djupare. Det är så jag ser den här filmen: som en andra debutfilm.
Är vampyrfilm lika stort i Sydkorea som i väst?
–O ja, tonåringarna är tokiga i det.
Många har uppfattat Thirst som ett svar på de mesiga boyband-vampyrer som dominerat den amerikanska vampyr-filmstraditionen. Att det därför den är så ofräsch?
–När jag började göra filmen var det inte meningen att det skulle bli en vampyrfilm. Det skulle handla om hur det är att trasas sönder som människa när den moraliska fallhöjden är hög. De andra elementen smög sig på bakvägen. Men självklart ville jag, när vampyrtemat kom in, göra den mest realistiska skildringen som någonsin gjorts. Jag ville visa hur svårt det överhuvudtaget är att överleva som vampyr, hur kroppsligt vidrigt det är.
Du är före detta filosofistudent på universitetet. Är det en slump eller en direkt förutsättning för dina filmer?
–Så här är det: Jag var en skrämmande lat student. Det enda jag gjorde var att titta på film. Nu när jag är regissör har jag lustigt nog förkovrat mig mycket i filosofi, jag läser massvis.
Alla dina filmer handlar om frihet?
–Ja, det kan man kanske säga. Så här i efterhand kan jag ju se att i synnerhet Old Boy är väldigt influerad av franska existentialister. Ytterst är ju frihet också det enda som betyder något.
Till sist, jag blir inte klok på Thirst. Om du får välja på en procent, fem procent och 50 procent, hur mycket komedi är den egentligen?
–Ja du. Det handlar ju om en präst som vägrar acceptera sin identitet som vampyr och istället försöker hålla fast vid omöjliga ideal – på det viset är hela hans existens ett skämt. Så jag får säga 100 procent... även om det låter väl högt (skratt).