Tjernqvist har ett ansikte.
Att lyssna på Samma känsla är lite som att se Sandra Bullock förlika sig med sitt öde och bara lugnt flyta runt i rymden. Musiken tillhör EP:n Drömdagboken, en samling låtar som är inne på sin andra våg av lyssningar från internet. Det är artisten Tjernqvist som har gjort pop av olika atmosfärer, filmisk musik som sällan uppdateras på Soundcloud. Tjernqvist är egentligen en Viktor med ett helt annat efternamn och svarar här på våra små frågor med stora ord, i god tid till att det kommer något nytt.
Berätta, vem är Tjernqvist?
– Det är en otroligt svår fråga, tycker jag. Ett enkelt svar är ju att det är ett artistnamn som bärs av en musiker som inte vill avslöja sin identitet. Ett mer abstrakt svar hade ju varit att föreställa sig denna Tjernqvist som en person med ett komplext förhållande till sig själv och andra, till exempel. Någon med egna minnen och erfarenheter. Någon som vill berätta om sig själv och hur han ser världen. Någon som kanske inte rör sig i riktigt samma dimensioner som oss andra. Jag läste nånstans att allas vår Ingmar Bergman sagt att Andrei Tarkovsky genom sitt filmskapande rör sig obehindrat i drömmarnas rike. Det tycker jag är ett fint betyg för en konstnär.
Och hur blev Viktor Edvardsson artisten Tjernqvist?
– Jag har, som typ de flesta andra i vår generation, konsumerat extrema mängder musik. Man lyssnar på olika sätt, man shufflar tiotusentals låtar, man har album på repeat, man lyssnar dag in och dag ut och hittar, om inte själva nerven, så åtminstone vägen till dess port. Till slut kommer man - eller åtminstone har jag gjort det - till en punkt då man fattar att de som gjort detta är "bara" kött och blod. De är "bara" människor. Sen inser man att det är så konsten fungerar, att endast människan kan gestalta människan. Då var det inte så svårt att motivera sig själv till att skapa detta i botten konstnärliga experiment som är Tjernqvist.
När kom de här låtarna till, och hur?
– Tekniskt sett har de kommit till med hjälp av en laptop och en mikrofon, i stora drag. De flesta av dem kom till under perioder av ganska slappa studier, då kravlösheten var både frigörande och illavarslande. Det var inte förrän jag lade upp EP:n Drömdagboken som jag kände att det fanns en röd tråd i min musik och att det fanns stringens i uttrycket.
Det var ett tag sedan de här låtarna först kom. Håller du på med något nytt?
– Jag vill inte ha en blasé inställning till min musik. Det är den som är viktig. Därför får det gärna ta tid. Krasst sett så finns det väl ett par-tre låtar som håller på att formas. Texter, eller ingångar till dem, finns i massor. Vi får se var de landar.
Ja, du känns väldigt hemlig av dig.
– Ingen vet vem Tjernqvist är. Det är fakta.
Vilka referenser tycker du själv att man kan hitta i din musik?
– Jag såg Jills Verandra med Kristian Gidlund häromveckan och kände igen mig i det han sade om att han som liten tyckte sig höra sorg i musiken som hans pappa spelade hemma. Hank Williams tror jag det var. För mig var det likadant, fast då gällde det kristna sånger om livet efter döden, guds nåd och syndernas förlåtelse. "Jag skall klappa sakta på porten där ingen mer går ut, och jag skall sjunga av glädje, som jag aldrig sjöng förut". Ironin i texter som dessa tog jag till mig med stor sorg, tidigt. Vidare blev jag varse om musikens dynamik och hantverk, och dess förmåga att hela. Uttrycket som bärs av Tjernqvist påminner om något som nog skulle kunna landa någonstans mellan denna ironi och detta helande.
