”Ja, den var…”, säger den irländske konstnären och himlar med ögonen, när han talar om filmkvällen på Berns. Det är som att Twitter-språket nu letat sig in i verkliga konversationer och det man inte säger blir det viktigaste som sägs.
Vi talar om Cinema Shadow, som är en del av Laura Limas fantastiska utställning på Bonniers Konsthall. Det är, eller var, en film i realtid som bara visades en gång. En sextimmars Snapchat-film, utan snusk eller förnedring. Den spelades in och visades parallellt i Stockholm och Rio de Janeiro.
Jag hann inte se Stockholmsdelen eftersom jag och ett litet gäng bjudits in till en cocktail på Absolut Atelier. Ett så vippat event att ingen instagrammar, drivet av gurka-dill-drinkar, en med lapsangte i, och ett gäng dyra amerikaner på besök i stan. En bra start på en vanlig tisdagskväll. Vi pratar om statyer av socker och superhemliga Ett Hem. Jag nämner filmen på Berns senare på kvällen för en av amerikanerna som genast tar mitt nummer för säkerhets skull.
En timma senare är det dags att gå till filmvisningen och champagnebaren som finns där. Vem visste att det finns en bio innanför garderoben på Berns? När vi kommer in ser jag var alla som inte var på drinken håller hus. Filmvisningen har lockat till sig varenda konstintresserad individ plus några Bon-läsare.
Det hela är en mycket brasiliansk upplevelse. Inte bara för att vi sitter och ser en bild av Copacabana, utan för att hela publiken sitter och pratar glatt under filmvisningen. Vad filmen handlar om, om platsen, kvällen, tandläkarbesöket imorgon… Filmens höjdpunkt är när en kvinna på stranden äter en banan. Det är helt enkelt två vardagar som möts i realtid, som ett grupp-Skype-samtal där videon och mikrofonen slutat fungera på vår sida.
Efter en stund kommer tre skåde-spelare, som varit med i filmen tidigare under kvällen, och sätter sig bredvid oss. De går första året på Teaterhögskolan, är pratsamma och energistinna som ekorrar på Redbull när de berättar om upplevelsen. En av deras kollegor var med precis i början av filmen och har sedan flugits till Rio för att vara med i slutet. Vem sa att konstfilm inte kunde vara glamorös?
I bakgrunden hörs hela tiden klubbdunket från Gallery 2:35:1 och jag letar mig dit och till champagnen. Och där står den irländske konstnären på blixtvisit. Han är inte imponerad och med lite bubbel i systemet har han inga som helst problem att berätta vad han tycker. Han är pratsam, rolig och trevlig. Men han har helt fel.
Det här var en vanlig tisdag som blev något mycket större, eftersom jag delade den med ett hundratal andra människor. Både här och i Rio.
Bäst just nu
1. Herb Ritts
Fotografiska, till den 15 februari
Vad gör du om du inte riktigt vet vad du ska göra, men känner Richard Gere? Jo, du blir fotograf, så klart! Råkar du sedan ha ett öga för skönhet kan det blir riktigt bra. Gå och se vad alla älskade på nittiotalet.
2. Här/Nu
Artipelag, till den 6 januari
En sublim utställningstitel som skulle kunna innebära vad som helst. I det här fallet ett smart urval konstnärer för husets rum, men ännu mer för publiken.
3. Bakom Selfien
Fullersta Gård, Huddinge, till den 21 december
I samarbete med ett gäng tjejer undrar Julia Peirone om frågorna runt selfien är större än ”duck face eller stone face?”.
4. Robert Mangold
Galleri Larsen, Hudiksvallsgatan 8, till den 20 december
En gammal minimalistisk mästare gör sin grej. Och hur han gör det.
5. Pompeiji
Millesgården, till den 18 maj
Man måste se de antika bilderna som SL censurerade. De är större än lokaltrafiken.
Stad:
Kategori:
Publicerad i tidning:
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2014.
