Inom rimliga gränser, Malin Hellkvist Sellén. Foto: Åse Bengtsson Helin

Han har mörka lockar, sammetsögon, Adonisnäsa och vägrar låta sig fotograferas. Han vill inte nöta ut sitt ansikte i fel sammanhang. Han ska bli berömd skådespelare. Märk väl: inte berömd armenisk skådespelare. Fel sammanhang, ja det är förmodligen Den vita svanen – en flytande ”champagnebar” i en grund damm fylld av plastiga trampbåtar, i en park i Armeniens huvudstad Jerevan. Ett sammanhang som ändå är just det vi befinner oss i för tillfället, jag och min nya vän bartendern. Förlåt, min nya vän den blivande berömda skådespelaren.

Stjärnsmäll, Parkteatern 2010. Foto: Petra Hellberg

Om jag säger ”ormskinnsjacka” säger väl du ”it’s a symbol of my individuality and my belief in personal freedom” med din nasalaste Nicolas Cage-röst.

Drottning Kristina, Vanna Rosenberg.

Tänk om vi i framtiden kommer att sakna teatergubbarna – de tafsande bockarna i kulisserna, de maktfullkomliga manliga genierna, scenkonstens alfahannar och allt vad de kära barnen har fått för namn under den gångna vårens stora scenkonstdebatt.

Kontrakt med Gud.

Att stå upp under applådtacket vid en föreställnings slut är fullt naturligt. För de som har spelat i föreställningen. Inte för dig som sitter i salongen. Just det, ”sitter” var ordet: man sitter ned och applåderar.

”Ni var grymma!” ropar en tjej några rader bakom. Leendena spricker upp på scenen. I nyss hårda tomma ansikten, under sotmålade ögon och hudfärgskladdigt bortsminkade ögonbryn (för någon sorts scenstiliserad look av generisk tonårshomogenitet).

Sandra Huldt, Pia Örjansdotter och Petra Hultberg i Heterofil gästspelar den 18 jan på c/o Stockholms stadsteater.

Sverige har ingen riktig filmskådespelartradition brukar det sägas: våra skådespelare föds på scenen, och om de sedan plockas upp av filmbranschen fortsätter många att spela scenteater även på vita duken.