Stad:
Kategori:
Jag satt i ett panelsamtal på Teaterns dag med rubriken ”Samtida scenkonst – är det bara naket och kroppsvätskor?”. Panelen höll sig inte till ämnet, vilket i och för sig besvarade frågan.
Teater
Rädsla i salongen
Stad:
Kategori:
Att gå på teater är som att gå på krogen. Jag får mat på tallriken och vet inte i förväg om innehållet är färdigtuggat, svårsmält eller osmakligt. Om jag sitter och pratar med bordsgrannen om maten och servitören kommer fram till bordet, pekar på min granne och säger ”någon har lagt bajs i din mat”, vad gör jag? Tänker på bajs, slutar äta, sneglar granskande mot grannen, tycker att servitören är paranoid?
Det här händer ibland när jag ser teater. Senast på föreställningen Here Comes the Sun.
Var finns samtalet?
Stad:
Kategori:
I förra numret av Nöjesguiden försökte undertecknad ta tempen på scenkonsten i Sverige idag. Tanken var att väcka debatt, skapa ett underlag för diskussion kring teaterns framtid i Sverige. Tystnaden var i princip total. Det påminde mig bitterljuvt om när den amerikanska tidningen Spin bestämde sig för att ta bort skivrecensionerna i sin tryckta upplaga. Hur visste tidningen att ingen läste just dessa? Jo, för att det inte kom in ett enda klagomål, inte en enda kommentar, när de till sist försvann. Ingen märkte något. Ligger scenkonsten farligt nära denna kant?
Fira Spök- sonatenåret 2012 – eller vägra
Stad:
Kategori:
Peggy Pickit ser Guds ansikte, Teater Galeasen. Foto: Markus Gårder
”Är det Strindbergsåret i år? Jag trodde att det var Strindbergsår varje år.” Du som hade kört det skämtet i botten innan året knappt börjat, kunde i februari börja variera med ”Jag trodde att det var Spöksonaten-året det var”. För redan då hade tre uppsättningar av August Strindbergs kammarspel från 1907 haft premiär i Stockholm.
Förväntningar har en förmåga att grumla berättandet
Stad:
Kategori:
För fem år sedan gick Lilith från teater till bildkonstperformance. Elin Lundgren och Petter Pettersson som driver Lilith är i mars aktuella med sitt största gemensamma verk någonsin, HeadHouse. Med åren har de blivit experter på storskaliga liveupplevelser med massa aktörer – hur lyckas de? Jag tänker till, det är inte konstigt att deras verk är svårlästa för mitt teateröga. De använder andra metoder än en teater. De utgår aldrig från text utan från konstnärens egen berättelse. Arbetet delas inte upp mellan regissör, skådespelare, scenograf och så vidare.
Varsågod, en monologfestival
Stad:
Kategori:
Förra vintern tyckte jag mig se tecken på att gränserna mellan monologens subtyper befann sig i upplösning på Stockholmsscenerna. Alltså gränserna mellan klassiska typer som finmonologen på den stora teaterscenen, den personlig-politiska indiemonologen i frigruppskällaren, kändisshowmonologen på privat-teaterscenen och den förtroliga humormonologen med känd komiker.
