Afasi & Filthy är duon som nyss släppt det bästa svenska hiphopalbumet på många år och en av årets roligaste debuter oavsett genre. Men de har hängt med i underground-svängen sedan millennie-skiftet, liksom Hemmalaget-räven Paragon som i dagarna släpper sitt tredje album Glöd, en soundmässig pånytt-födelse. Henok Achido är med på en låt, och stjäl showen lika elegant som när han gästade Fattarus Mina hundar för sju år sedan. Henoks eget debutalbum kommer i höst. Alla fyra har alltså bevittnat svensk hiphops resa från megapopulär till totalt förbisedd, för att sedan, så sent som förra året, åter bli spännande och angelägen för många. Alla fyra kom till Nöjesguiden för att snacka om Sverige, USA, autenticitet och Bert Karlsson.
Ni var alla med när svensk hiphop blev stor, och ni har sett det försvinna för att nu komma tillbaka. Vad har hänt egentligen under de här åren?
PARAGON: När bubblan sprack sållades alla de som hade halkat in på hiphop av kommersiella skäl ut. Men folk som vi, som gör musik av en annan anledning, har snarare förstärkts av hela nergångsgrejen.
AFASI: Det är svårt att säga varför det blivit populärt igen, för det där går i vågor. Det känns som elementet hiphop finns kvar i någon form, även om musiken nu är i rockformat, technoformat eller den franska vågen med Ed Banger och de influenserna.
HENOK: Många rappare har fått utveckla sina musikaliska sinnen. Innan var hiphop på ett sätt, nu är hiphop allt. Alla kör på electro, techno, vanlig klassisk hiphop, det är inte samma regler längre, man sätter sin egen standard.
Även om hiphop ibland är mer och ibland mindre populärt i Sverige, så har det alltid status av att vara en märklig liten subkultur. Som dödsmetall. Men i USA är det inte så, där är hiphop verkligen bred popmusik. Kan det bero på att hiphop i USA lever i symbios med r´n´b? Varför är det inte så här?
AFASI: R&B finns inte i Sverige! Det är ingen som bryr sig om skönsång i den formen. Folk gillar att kunna skråla med till någon som sjunger lika dåligt som en själv: Håkan Hellström, Timbuktu. Hade det funnits fler R&B-sångare så hade jag definitivt velat samarbeta med dem.
PARAGON: Det finns en fantastisk snubbe som heter Aleks som är med i Highwon, som vi brukar ha med i våra Hemmalaget-låtar.
FILTHY: Jag tror att det är indiegrejen väldigt mycket, att Sverige är så indiefixerat. Indiepop, indie-dansmusik… det här är väl indie-hiphop egentligen. Allt måste gå genom ett indiefilter för att det ska funka. Men R&B från USA är kanske det minst indie som finns, det är slickt och snyggt, det funkar inte med folk i Sverige.
Vad tycker ni om R&B?
AFASI: Jag tycker skitbra om R&B!
PARAGON: R&B är som hiphop, och de använder ju klichéerna från hiphop också till den graden att det nästan blir parodi, de kan sjunga ”my wrist is blingiiiing…”. Det är ju roligt, men man får sålla. Fast vissa grejer är svinbra. Ushers nya låt är min favorit just nu, även om texten är lökig.
HENOK: Ja, men det är ju bra just för att det är Polow da Don som producerat. Mycket R&B är bra för att det är hiphop-producenter som gör beatsen. Kolla bara på Christina Aguilera, hon gjorde en skiva med DJ Premier, det var ingen som väntade sig det men det funkade. Den är sjuk, den är riktigt sjuk.
FILTHY: Men i Sverige finns ju inte det där. Det vi har som motsvarar den megakommersiella R&B-scenen, det är i så fall Idol-artisterna. Då blir det verkligen svensk… pop.
Men varför inte para ihop en Idol-vinnare med en rappare och göra en hitsingel ihop?
PARAGON: Jag har det faktiskt på min skiva! Bakgrundssång av Amanda Jenssen.
HENOK: Det är många av de där artisterna som är lika gamla som vi, de har hört hiphop under sin uppväxttid. Det är inte konstigt för dem att göra låtar med oss.
PARAGON: Ja, Amanda Jenssen, hon har jobbat med [hiphop-producenten] Astma liksom. Jag tror bara man måste få bort det där hemska soundet. Som Agnes till exempel, hon har en sjukt bra röst, men det är så lätt att missbruka den. Det är så lätt att hamna i något äckligt Bert Karlsson-fack. De tar ju skada av det själva också.
Det känns inte som att Bert Karlsson är så inne på hiphop.
HENOK: Det är det som är grejen! Folk har fått för sig att Bert Karlsson är någonting i musikbranschen, men han kan ingenting om musik. Han är bara en tjock äcklig gubbe som betalar. Det är det som är sanningen.
FILTHY: Så är det i Sverige, det är så uppdelat. Antingen är det melodifestivalen eller så är det Laleh. Det är de två alternativen som finns. Allting måste gå en viss väg, även hiphop — antingen går man schlagervägen och gör Markoolio-hiphop, eller så gör man som Timbuk och hamnar i indiefacket. Det är det man har att välja på i Sverige.
PARAGON: Men det är verkligen så mycket gamlingar som styr. När vi ändå pratar om Bert Karlsson – det är folk i 50-60-årsåldern som ska diktera vad ungdomarna lyssnar på, det är helt hemskt! Åk ut utanför Stockholm, åk runt i förorterna, de lyssnar inte på den där skiten. De lyssnar på… sån här skit.
Det är så konstigt, om man jämför med USA, där får artister anställning som talangscouter och Jay-Z blir VD för det superstora skivbolaget Def Jam.
AFASI: Men USA är så annorlunda. Jag var i New York i vintras, vi hade en spelning med Maskinen, och då klev jag in på Macy’s som hade en hel avdelning med bara Rocawear. Fatta, hiphop på H&M. Så är det inte här, hiphop finns överallt där.
PARAGON: För att anknyta till den där subkulturgrejen — i Sverige ser ju folk fortfarande konstigt på en om man går klädd ”som en hiphopare”. I USA är det inget konstigt, man är bara en i mängden. Folk ser ju ut sådär.
FILTHY: En grej jag tänkt på också är att media lite ser ner på hiphop som uttryck. Typ ”de kunde inte göra någon riktig musik, så de gjorde hiphop istället”. När det i själva verket är ett val. Folk ska ha en massa åsikter om att man överhuvudtaget gör hiphop, när det inte alls är så om någon gör rockmusik. Det är nästan som rasism, hiphop särbehandlas.
PARAGON: Allt som en rappare säger överanalyseras. Folk sitter med förstoringsglas, ”sa han det där, får han säga så?”, medan ett rockband får sjunga vad som helst. Det är ingen som ifråga-sätter det.
Det finns en annan poetisk frihet för artister inom andra musikgenrer.
AFASI: Det är det jag försökt ta fasta på med texterna till vår skiva, jag vill att låtarna ska handla om saker som en vanlig poplåt eller rocklåt skulle kunna handla om, sånt som inte är så typiskt för hiphop.
Håller machoidealet i hiphopen på att förändras?
AFASI: Ja, istället för att vara gangsta är det sex som gäller! Man ska ha bar överkropp och rappa om sex, det är det nya.
Stad:
Kategori:
