Stor är störst – det går inte att vara liten längre (1992)

Av Kjell Häglund, nummer 3, 1992

"Det är proffsen som gör så att rosorna dör - ge mig hellre en glad amatör". Så sjöng Tage Danielsson på sjuttiotalet. Idag vill ingen längre vara Lasse Liten. 70-talets idealism är dödförklarad. Vi genomlider ett folksjälsligt systemskifte – Go Big, brother! Men är det inte som att kliva ur askan i elden? Samma självbedrägeri då som nu? Nöjesguiden tar sig en närmare titt på det STORA 90-talet.

Kommer någon ihåg amatörerna? Idealister­na? Detta märkvärdiga människosläkte som ar­rangerade alternativa jular och melodifestiva­ler, skickade in demotejper till "Bandet går" och demonstrerade mot kärnkraft?

I dag är samma människor proffs och in­dividualister. Alla har en prislapp på sig: is­hockeyspelare, konstnärer, tunnelbaneklottrare, kulturdebattörer, programledare i TV. Utan prislapp är man en nolla.

Denna svenska smygrevolution avspeglas tydligast i inrikespolitiken.

Efter valet har tidningarna överbefolkats av kolumnister som analyserat det politiska systemskiftet. Men själva systemskiftet är i grund och botten inte politiskt, utan folksjälsligt, och kolumnisterna är själva pro­dukter av det. Ingen vill nämligen finna sva­ren i första hand, utan bara diskutera frågan med den högsta rösten, och just detta karak­teriserar det personliga systemskiftet i varje svensk. Till skillnad från förr nöjer vi oss in­te med att bara vara, vi vill vara någon.

Tung ideolog

Aldrig förr har så många svenskar velat vara "kreativa", så många kreativa svenskar velat utmärka sig. Aldrig förr har svensk politik haft så många "ansikten", svensk politisk journalistik så många bildbylines. Expres­sens Ulf Nilson är en lika tung borgerlig ide­olog som Carl Bildt, och på svenska arbets­platser diskuteras numera inte bara statsmi­nisterns uttalanden i Aktuellt kvällen innan, utan även stjärnreportern Lars Adaktussons intervjufrågor.

I det gamla Sverige tvingades Ove Rainer avgå som justitieminister för att han skatteplanerat. Skälet till det var lika ideologiskt självklart som skälet att ha aktiemiljonären Per Westerberg som näringsminister i det nya Sverige.

Samma radikala systemskifte i folksjälens beteendemönster kännetecknar alla kulturel­la och professionella branscher i Sverige (och ickebranscher; kan man inte ta sig fram i en etablerad bransch gör man det på nybyggar­områden som bungyjump eller tunnelbane­klotter).

Smörjmiddag

Jantelagen är i dag lika gällande som trafiklagen om hur man beter sig vid övergångs­ställen. Vi går i protest mot 70-talets röda gubbar. På den tiden vågade man inte korsa vägen när den nybefordrade grannen körde förbi i sin nya firmabil, man stod still och svor avundsjukt i det tysta. I dag snackar man inte skit om honom, man firar hans nya chefstjänst med en smörjmiddag och kollar om han inte kan hjälpa en till egna fram­gångar.

Härom månaden skrev rockjournalisten Måns Ivarsson i Expressen att han gillar det skräniga amerikanska rockbandet Nirvana inte för att de är bra, utan för att de är så stora. Bara för några få år sedan var en så­dan mening obegriplig inom popjournalisti­ken. Och för 15 år sedan hade det varit en di­rekt dödssynd att skriva något så "omedve­tet", inte bara för rockreportrar utan för subjektiva journalister över huvud taget. Subjektiv journalistik var suspekt överlag, om den var för subjektiv, och inte gick att härleda till någon mer eller mindre kollektiv ideologi.

Jenny "fuckhead"

Kolumnisten Mats Olsson i samma tidning var hatälskad just för sin opolitiska självhäv­delse, men är ändå av den gamla skolan. Han gick "den långa vägen", som man gjor­de förr. Först framåt 30 hade han jobbat sig upp till den "impact" som dagens nya jour­nalistgeneration otåligt förväntar sig innan 25.

Den nya journalistgenerationen väljer dock TV-mediet i stället. Guillou och Skytte kom fram i en tid då det journalistiska äm­nesvalet och behandlingen av detta gjorde dem till stjärnor. I dag tränar den potentiella programledaren in det spontana skrattet in­nan han hört skämtet.

På 70-talet gick man på skrivarkurs hos ABF i flera terminer innan man vågade skriva några arbetardikter och trycka upp dem till självkostnadspris på författarverkstan. När vi i dag ser Jenny Morelli skrika "fuckhead" i TV utnämner vi henne omedelbart till vårt nya kvinnliga litterära hopp, utan att ha läst boken. Carl Johan Vallgren skriver 500 framsidor debutepos som ingen i stipen­diefonden orkar läsa, men han har tydligt ut­tryckta ambitioner att "go big" (visar sig na­ken på Expressens kultursida) så han får sti­pendiepengarna. Och flyttar med ambitiös imagemedvetenhet omgående till Spanien.

Robin Wood

Bland kulturjournalisterna kan Kay Glans begära astronomiska arvoden av Moderna Tider för manus han redan fått betalt för av BLM - och betecknas genast som "tyngst". Göran Greider skriver elva kulturdebattin­lägg i veckan, om allt från hip hop till social­demokratins förfall, och alla beundrar ho­nom för att vara den störste debattören, ingen ifrågasätter tankedjupet i hans tio­minuters teorier.

Att tänka sig en Andy Warhol eller Mark Kostabi i det svenska konstlivet var omöjligt långt in på 80-talet, men i dag ger Dan Wol-gers en reklambyrå i Stockholm budget och fria händer att ta hand om hela hans nya ut­ställning. Kritikerna jublar.

Landets mest spännande unge möbelde­signer Björn Ahlberg, alias Robin Wood, går lika långt. På förra årets möbelmässa stod han vid sin monter och skrek "Kom och köp! Kom och köp!", och möbeletablisse­manget skakade förläget på huvudet. I år står handlarna i kö för att få jobba med ho­nom, men han ignorerar deras goda råd om marknadsanpassning och drömmer om ännu större kontrakt och pengar. Så just nu har han inga alls. Men han diskuterar med såväl Volvo som IKEA.

Allt sponsras

Att vara "stjärna" är inte längre fult utan tvärtom ett ideal. Björn Borg och ABBA be­spottades och förlöjligades för sin kommersi­ella storhets skull på 70-talet, Stefan Edberg och Roxette är idag nationalhjältar.

Inom popmusiken existerar varken "hem-körda" singelskivor eller stencilerade fanzines längre. Även de mest "alternativa" indie­band fixar sponsring till CD-singlar och gör videor med hjälp av konststuderande kompi­sar. Banden vill hamna på omslaget till NME, som småländska Easy härom året, de konststuderande kompisarna vill göra ko­metkarriär på MTV, som stockholmaren Henrik Schyffert.

På samma sätt är dagens fanzines inte längre fanzines utan proffsprodukter. Sound Affects i Norrköping har ökat upplagan från 500 till 25 000 exemplar på 15 nummer och konkurrerar numera med landets ledande rockmagasin Slitz, och de källartidningar som fortfarande har källarupplagor ger åt­minstone sken av att vara totalkommersiella, med allt från faxnummer i redaktionsrutan till layouten på avancerad desktop.

Svensson är död

Förr sa popbanden: "vi vill inte snacka om internationell lansering, det är så många som gjort det misstaget före oss". I dag satsar man på att bli världsmega med en gång, och behöver inte säga det eftersom det är själv­klart. Går det inte så lägger man av eller hit­tar på ett nytt gruppnamn, köper nya kläder och tar nya foton. Men påfallande ofta lyck­as dagens svenska utlandslanseringar, utan att vi ens märker det. Extremsynt som Cat Rapes Dog och extremmetall som Entombed säljer massupplagor internationellt utan att vi ser till dem i vare sig VeckoRevyn eller på Grammis-galan. Clubland går rakt upp på Billboards danslista, Army Of Lovers flyger kors och tvärs över Atlanten och östgötska Sonic Surf City samlar medlemmar från fem världsdelar till sin fan club, och ingen av dem har gått den långa vägen och accepte­rats i de breda svenska folklagren.

Detta beror på att "de breda folklagren" inte längre existerar. Eller "Svensson är död – leve Svenzon", som Veckans Affärers Bir­gitta Tengvall träffande beskrev folksjälens systemskifte nyligen. Hon menade vidare att yuppiens historiska insats inte var att sälja optioner, utan att bita huvudet av skammen – systemskiftet som en seger över självförtrycket.

Men det är bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om ett nytt självförtryck, en ny skam. Med ett självgott, överseende leende bekymrar vi oss för nykapitalismens överdrifter i Östeuropa, men vår egen nya marknadstillit är lika parodisk. I samma nummer av Veckans Affärer som Tengvalls artikel, hojtar exempelvis Volvos presumtive VD, Sören Gyll, i den tjockaste av rubriker: ”Man måste vara stor och vacker”!

Procordia trotsade alltså inte regeringen och köpte Volvo för att det var en oemotståndligt bra affär, utan för den tvångsmässiga frestelsen att bli ännu större och än vackrare. På samma sätt köper Televerket och SJ företagsekonomisk kosmetika för våra skattepengar och sminkar över sina statliga födelsemärken. Tony Hagström vill bli ”stor och vacker”. Stig Larsson vill ”go big” (vadå, om jag menar författaren eller SJ-chefen? Tja, båda faktiskt…).

Självskriven idol

De aggressivt expansiva mediafamiljerna heter inte längre bara Maxwell och Murdoch utan även Stenbeck och Bonniers. Den senare koncernens internationelle tidningschef, Erik Skipper Larsen, som senast satsade 15 miljoner på att USA-lansera och lägga ner en skandinaviskt producerad tidning om stickning och handarbete, är den svenska mediabranschens självskrivne idol just nu. För att inte tala om den tidning du håller i handen, som nyligen startat systertidning i Köpenhamn och redan sneglar mot kontinenten… Ekonomisk ”power” och kommersiell ”impact” är honnörsorden i mediavärlden, själva handtaget på den verktygslåda som den klassiska, journalistiska integriteten bara är ett av de mindre instrumenten i.

På samma sätt strukturerar 80-talets yuppiebranscher i dag om sig för att skapa största möjliga ”bolags-impact”. Fastighetsmäklare, konsulter och allehanda frilansare slår ihop sina enmanskontor – inte för att ha råd med samma exklusiva visitkort som innan lågkonjunkturen, utan för att visa att man expanderar, blir större, fortfarande vill ”go big”.

Självbedrägeri

Enligt American Express guldkort är idag, imagemässigt, lika gångbart som för fem år sedan, men man kan lika gärna dra upp det ur en trasig jeansficka som ur innefickan på Armanin, och dessutom lugnt låta kvittot från pantbanken trilla ur samtidigt. Guldkortet symboliserar nämligen inte längre rikedomen i sig, utan bara innehavarens föresats att ”go big”.

Men att det numera är tillåtet att ”go big” innebär inte automatiskt folksjälens befrielse ur kollektivismens fängelse. Tvärtom. ”Go big”-andan är ett fängelse i sig. Uttalar man inte några ambitioner att ”go big” uppfattas man som ”flummig” och ignoreras. Det som var ”gör det själv” på 70-talet har blivit ”gör det stort” i dag.

En ny kollektivism alltså, och ett ännu större självbedrägeri. För vem som helst kunde trots allt gå till författarverkstan på 70-talet. Men nästan ingen kan på allvar räkna med att bli ”stor” i dag.