Steve McQueen är ingen actionhjälte

Anders Karnell 14:59 2 Apr 2014

 

oscar-steve-mcqueen-bester-film-years-slave.jpg

 

Det finns tre konstnärer som folk alltid tror är någon annan. De är: Paul McCarthy (som antas vara en felstavning av Paul McCartney), Phil Collins (som av förståeliga skäl blandas ihop med popdito) och så är det Steve McQueen.

Visst, det är framförallt den äldre generationen och cineaster som fortfarande manar fram bilden av sextio- och sjuttiotalens stora amerikanska stjärna. Den tuffe killen med glimten i ögat.

Efter årets upplaga av Oscarsgalan hoppas jag att det istället är bilden av regissören bakom 12 Years a Slave som manas fram. En tuff kille med känslighet i ögat.

Som konstnär har Steve McQueen varit i fokus sedan det sena nittiotalet, vunnit konstpriser och till och med representerat Storbritannien på Venedigbiennalen. Men det krävs en stjärnspäckad, tv-sänd branschfest för att hamna i det allmänna medvetandet.

Som konstnär har han alltid arbetat med film, så övergången till spelfilm var kanske inte så överraskande. Det som är förbluffande är hur smidigt och väl han hanterar den sortens film. Vanligtvis brukar nämligen bildkonstnärer inte vara speciellt bra på den sortens berättande, men han är ett av undantagen som bekräftar regeln (Anna Odell är ett annan).

Och så har vi frågan om ras. Den finns där vare sig Steve vill eller inte. För att han är svart i ett vitt samhälle.

Ett av hans första videoverk, från 1993, heter Bear (kan lika gärna översättas ”tåla” som ”björn”) och är en konfrontation mellan två nakna, svarta män som både är våldsam och sexuell på en och samma gång. En dysfunktionell bromance filmad i svartvitt.

Själv har han alltid hävdat att Bear inte handlar om ras, men för det vita majoritetssamhället är det svårt att inte se det. Att se ett sådant verk på en så vit plats som konstscenen, gör att de tankarna kommer att komma. Så klart.

De kom på Oscarsgalan också, när Ellen DeGeneres i öppningsmonologen sa att antingen tar 12 Years a Slave hem priset för bästa film eller så är alla rasister. Nu gjorde den det också, men jag vill tro att det beror på att det är en riktigt bra film. Årets bästa.

Och konstnären heter Steve McQueen. Glöm inte det.

 

 

Bäst just nu

 

1. Market

Liljevalchs, den 4–6 april

Stockholms (och Sveriges) viktigaste konstmässa har genomgått en total makeover. Den har flyttat från februari till april, och Konstakademin till Liljevalchs. Gissningsvis tar gallerierna sig själva i kragen och presenterar ypperlig konst väl värd promenaden till Djurgården. Jag kan bara säga: Move – the – bus!

 

2. NUG

Gallery Steinsland Berliner, Bondegatan 70, den 28 mars–25 april

En av landets mest banbrytande konstnärer och Stockholmsprisvinnare visar för första gången på GSB. Ett klokt val, för Jeanette Steinsland är en av stans vassaste på graffiti och street art. Kanske den enda. Bara kulturministern håller sig borta kommer det att gå som en dans.

 

3. The Drawing Room 

Magasin 3, till och med den 8 juni

För att bevisa att ryktet om Magasin 3:s död (eller flytt) är betydligt överdrivet, visar konsthallen musklerna, det vill säga samlingen. Och tro mig, detta är en samlingarnas Vin Diesel. En särskild del består av teckning. Det är så enkelt, så flyktigt, så direkt och därför så stort. Gå dit ofta.

 

4. Hanna Sjöstrand 

Stene Projects, Brunnsgatan 21B, till och med den 27 april

Möt våren med arslen! Hundarslen för att vara mer exakt. Det kanske inte är så fel med tanke på allt hundbajs som töat fram och fyller stadens atmosfär. Men detta är också en ekvilibristisk lek med förväntan när utsökt oljemåleri som från 1700-talet möter internetfetischer av idag.

 

5. Revolternas Decennium

Kulturhuset, till och med den 18 maj

För att fira att Kulturhuset fyller 40 tar man i och ställer ut några av konstens viktigaste revoltörer från tiden. Ge mig ett demonstrationståg nu!

 
Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2014.