Sociala medier är inte gratis – vi betalar bara på ett annat sätt

Inte gratis.

Tror du att du använder sociala medier gratis tror du fel. Du betalar bara på ett annat sätt. Och det kanske är dyrare än vad du tror.

När i verkliga livet skulle man gå in på samma café varje dag, få en gratis latte och stanna flera timmar – i utbyte mot att caféet får ens kontaktuppgifter, en lista på alla man känner och tillåtelse att registrera hur man rör sig när man är där? Det är kanske dit vi är på väg. Sociala medier säljer information om dig, så varför skulle inte offline-affärsverksamheter kunna göra samma sak?

Caféet skulle i princip kunna livnära sig på att samla information om sina kunder (som säkerligen skulle bli väldigt många, med tanke på gratis latte) och sälja informationen vidare. Det innebär egentligen en ny valuta. En ny valuta fylld med möjligheter för kunder och affärer. Men även en ny valuta som riskerar att värdesätta människor mätt i status och inflytande – antingen är man den inflytelserika som påverkar eller så är man stackaren som påverkas.

Med sociala medier kan inflytelserika människor utnyttja sitt inflytande för att tjäna en extra hacka. På Klout kan man mäta hur viktig man är på en skala mellan 0 och Barack Obama. Företag kan därefter skicka presenter beroende på hur höga poäng man har. Och det amerikanska företaget Datacoup möjliggör för människor att koppla på konton för att tjäna pengar på sitt inflytande. Reglerna är enkla: ju mer information du delar och ju mer du påverkar, desto bättre får du betalt.

Men vad gäller för de icke inflytelserika, som inte har 46 miljoner följare på Twitter och nöjer sig med att få använda tjänsten gratis? Det är just det som är problemet – det går inte. Sociala medier är inte gratis, du betalar bara på ett annat sätt – genom att hyra ut dina ögon och din uppmärksamhet åt reklam, både direkt från företag, och indirekt från människor med högre inflytelsestatus än du själv.

För även om det finns slående 277 miljoner användare på LinkedIn, nästan lika många på Twitter och närmare 1,2 miljarder på Facebook fungerar ändå matematiken som så: antal användare gånger noll kronor är noll kronor. Vilket leder till slutsatsen att om du inte betalar för produkten, så är du produkten.

Det är inte bara sociala medier som tjänar pengar på ditt användande. Även myndigheter gör det, bara Transportstyrelsen kammade hem närmare 30 miljoner kronor förra året genom informationsförsäljning. Det är information som egentligen vem som helst kan köpa. Man kan välja att få kontakt- och adressuppgifter till alla kvinnor i Östergötland som har nyregistrerade bilar med dragkrok. Och på Facebook kan man hyra ögongloberna på alla studerande singelmän i Stockholm.

Det finns dock en viss problematik när man bygger hierarkier baserat på människors värde och status – fråga Indien, de vet – och det är att man slutar se på människor som lika mycket värda. Helt plötsligt bildas en ny typ av segregering, som inte handlar om etnicitet, kön eller sexuell läggning, utan om hur inflytelserik man är. Längst ned i trappan finner man platsen för de icke inflytelserika, de enda som inte går med vinst på sitt användande. 

Detta skulle kunna innebära en ny ekonomi, gynnsam för enbart dem med stort inflytande. Visst, det behöver inte vara så dramatiskt, det skulle också kunna innebära att ingenting i framtiden kommer att kosta pengar och att vi går in i en skill share-natur där man byteshandlar med talang, kompetens och inflytande. Men är du överlevaren som förbereder dig för alla eventuella vändningar i världen så är det, för säkerhets skull, bara att börja jobba upp den där Klout-poängen.

Facebook har även under lång tid kritiserats för sitt godtyckliga anmälningssystem – något Hanna Fridén har behandlat här. Här avhandlas även så kallad "social valuta".