Cindy Sherman, Untitled #463.
På Museum of Modern Art i New York visas just nu ett retrospektiv över Cindy Shermans konstnärskap. Sherman är en fantastisk konstnär. Hennes sätt att vrida bilden av kvinnor ett kvarts varv, så att det förvridna och bisarra som finns där syns, är fantastiskt.
Sherman har lekt med kvinnostereotyper i 30 år. På MoMA har man valt att fokusera på hennes kameleontlikande förmåga att maskera och kamouflera sig. Den feministiska aspekten får inte så stor plats i deras material. Men hennes porträtt av olika kvinnor, alla med henne själv som råmaterial, stirrar ut från väggarna, med botoxade läppar, förvridna och smutsiga ansikten, ögon som är rädda, trotsiga och märkliga. Hennes förmåga att se olika ut fascinerar. Hur hon sminkar och maskerar sig till oigenkännlighet. Men att stanna där är att endast se till ytan av Shermans verk.
Jag vill hävda att det inte är Sherman som har huvudrollen i verken, utan kvinnokroppen. Inte hennes specifikt utan ”kvinnokroppen”, som ting, som myt, som utskuren ur personer och separerad från kvinnor. Något som är utom vår kontroll. Kvinnokroppar och våld är sammankopplat i Shermans värld. Vissa kvinnor på bilderna har uppenbart utsatts för våld, andra ser rädda ut, andra har något bedagat över sig som vittnar om svårigheter, kanske tidigare i livet. Andra är bara groteska, förvridna av en grotesk värld.
Sherman visar hur vissa fastställda roller för kvinnor formar den faktiska kroppen som kvinnor har. Hur den manliga blicken, också evigt närvarande hos Sherman, skär in i själva köttet. Hon visar både ytan; projektionsytan för den manliga blicken. Men också det innanför, det som den manliga blicken inte vill se. Det äckliga, överdrivna och kladdiga som traditionellt förknippas med kvinnokroppen. Det som vi kvinnor ständigt försöker duscha, raka, parfymera och banta bort. Det som vi inte får visa och inte får vara. Det skamliga.
Fotona tagna runt 1986–87–89 visar inte Sherman själv, utan geggiga, mögliga, ruttna stilleben och otroligt obehagliga kroppsdelskonstellationer, skapade utifrån avgjutningar av kroppar. De bilderna kan verka lite aparta från hennes andra foton, men jag tror att de är nyckeln till att förstå Sherman som konstnär. De är insidan, det som finns innanför kvinnoytan. Det vi försöker dölja men ändå inte lyckas hålla inne. Det som en värld av våld gör med en till slut.
Fotona visar kvinnligheten som maskerad, som något påmålat. Spacklat direkt på köttet. Det märkliga är inte hur många kvinnotyper Sherman kan vara, utan hur liten repertoaren är. Hur lätt vi känner igen dem. Vad det gör med kvinnorna på bilderna. De ser aldrig lyckliga ut.
Utställningen pågår fram till den 11 juni för de som råkar vara i New York. Annars: bildgoogla.
Skriv kommentar