För en dryg månad sedan gifte sig Brad Pitt och Angelina Jolie i Frankrike, och jag tänker på hur underbara bröllopsbilderna från Brads bröllop med Jennifer Aniston från 2000 var, eftersom jag för några dagar sedan fastnade i ett montage över ”kändisparen vi minns” på någon hemsida.
Det sägs att det är i hösttider, efter att alla strand-sextips från Cosmopolitan och Aftonbladet PLUS avverkats eller misslyckats helt, som många väljer att göra slut. 2013 valde 25 100 äkta makar att skilja sig, den högsta svenska siffran sedan 1975 enligt en artikel publicerad i Dagens Nyheter den 20 juli i år. För att citera Ann Heberlein är misstaget vi gör ”att vi tror att vi två och vår kärlek är av en särskild sort”. Huruvida det är sant eller inte kan jag såklart inte svara på, men det låter rätt barnsligt. Däremot verkar vi otroligt imponerade av andra människors iscensättande av den stora kärleken, och projicerar vilt #relationshipgoals på offentliga personer och tror att DERAS kärlek är av en särskild sort.
Som känslig anhängare av kändiskultur och påläst skvallerkonsument blev jag inte särskilt förvånad eller rörd av beskedet att Ciara och Future gjort slut bara månader innan sitt planerade bröllop, trots att jag älskar Cici.
Däremot chockas jag lite över många reaktioner på nyheten och sorgen över deras break-up (Varför skulle något fan önska Future till Ciara? Han har lämnat ett spår av ex med nyfödda barn efter sig. Lika trovärdig som Kevin Federline). Ciara och Futures intensiva och korta romans var väldigt omskriven och Cici grät av lycka i flera intervjuer och poserade i brudklänning på bröllopsmagasin.
Jag är ledsen för hennes skull att det gick åt helvete, men har vi ännu inte förstått att presentationer av verkligheten inte är verkligheten? För nu pratar jag om vuxna människor, inte barn.
Jag får samma känsla när rykten sprids om Jay Z:s eventuella otrohet mot Beyoncé, och reaktionerna blir typ ”Det kan inte vara sant! Ingen skulle vara otrogen mot en perfekt kvinna!”. Det finns för det första såklart inga perfekta människor, och otrohet handlar heller inte om banala saker som att den andre i en monogam relation inte är nog perfekt. Men framförallt vet ingen av oss egentligen ett skit om hur de lever sina liv tillsammans trots sexiga duetter och underbara semesterbilder. Det är så basic!
Och visst, jag älskar Brad och Jennifers bröllopsbild, följde all info om Kimyes vigsel och njuter mycket av Beyoncé och Jay Z men, folk ber de mest vansinniga människor om livsråd.
Jag får en stroke. Framförallt känns det märkligt att vi har levt decennier i en hypermedialiserad värld, tio år med storbloggare och drygt sju år på Facebook utan att ha kommit vidare, utan att känslomässigt förstå att vi tar del av fraktioner av ett liv.
Det finns ingen poäng i att leta förebilder i kärlek men allra minst utanför den egna inre kretsen. Framförallt inte bland offentliga personer vars kärleksliv är en del av det personliga kapitalet och som iscensätter kärlek hela tiden och skapar the great love story med arrangerade pussfies.
Vi är alla mer eller mindre fuckade av idén om den superpresterande relationen. Men relationer, oavsett om de är romantiska eller inte, behöver inte laddas med mer förväntningar. Det är svårt nog ändå. Take no heroes! Och en annan viktig påminnelse: det är rätt sjukt att romantisera och tala om hur äktenskapen minsann höll bland de generationer som föddes under det tidiga 1900-talet. Mormor hade inte så jävla mycket val alltid.
För övrigt: Jag såg delar av den otroligt svajiga livestreamen av Big Brother 2014 och fick ett slags déjà vu i dystopiskt framtidsrys. Jag känner mig också rätt uttråkad av återvinningen av gamla dokusåpastjärnor, är all realitytalang castad redan?
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2014.
