För ett år sedan slöt halva Norges befolkning upp framför tv:n. Men inte för att titta på vare sig skidåkning eller Skavlan. Som i en nationell masshypnos följde de istället horisontlinjens harmoniska vaggande framför MS Nordnorges för. Och så fortsatte det – i fem dagar.
Ifem timmar och tjugo minuter filmade Andy Warhol poeten John Giorno när han låg och sov. Warhol kallade filmen Sleep. 1964 premiärvisade han den inför nio åskådare. Inom en timme hade två av dem rest sig upp och gått därifrån. När den norska public service-kanalen NRK2 ett halvt sekel senare filmar en båt i 134 timmar sker det motsatta: folk vallfärdar till tv-kanalen.
– För länge sedan bestämde någon att ett tv-program ska vara redigerat, ha ett högt tempo och pågå i 30 till 60 minuter. Det är den totala motsatsen till unikt, säger Rune Møklebust, programchefen bakom slow-tv-fenomenet Minutt for minutt.
Det var i NRK:s lunchmatsal i samband med 100-årsjubiléet av Bergensbanan 2009 som någon i teamet kläckte idén. Hur firar man bäst en hundraårig tåglinje om inte med att dokumentera hela resan från första hållplats till sista? Oklippt och sju timmar långt. Det absurda var inte själva idén, utan att tv-cheferna lät det hända. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Den flera timmar långa inspelningen sågs sammanlagt av över en miljon norrmän och Rune Møklebusts monotona tv- experiment blev NRK2:s största publikframgång någonsin.
– Det var uppenbart att formatet med långsam tv fascinerade publiken. Den stora framgången gav oss självförtroendet att dra konceptet ännu längre.
Hurtigruten är en båtlinje som sträcker sig från Bergen till nordliga Kirkenes. Den 2 500 sjömil långa sträckan tar över fem dygn att åka och har kallats för världens vackraste sjöresa. Hurtigruten betyder snabb väg, vilket stämde när linjen etablerades 1893 då det kunde ta flera veckor att färdas genom landets ojämna topografi. Idag är namnet mer en nick till en tid som flytt, eller bara ironiskt. Förra sommaren livesände NRK2 hela resan. Alla 134 timmar av den.
– Slow-tv handlar om att skapa något stort av något vardagligt, säger Rune Møklebust. För att lyckas med det måste man låta tingen ske av sig självt. Du kan inte planlägga eller följa ett manus – du måste älska att ingenting händer. Och du måste intala dig själv att du gör bra tv när du ligger stilla vid en kaj i över fyra timmar.
Den här gången fick programmet mer än två och en halv miljon sammanlagda tittare, strax över hälften av Norges befolkning. Under de långa maraton-sändningarna inträffade flera spontana och oplanerade ögonblick, däribland tre frierier. Rune minns två händelser särskilt väl. Regnbågen som skymtas över Svolvær i Lofoten medan den folkkära artisten Kari Bremnes premiärspelar sin visa Hurtigrute. Och när de åkte förbi kungaskeppet och ingen mindre än Drottning Sonja vinkade mot kameran. Båda ögonblicken var magiska. Kanske för att producenterna var lika oförberedda på dem som tittarna.
För att följa upp den enorma framgången med den 134 timmar långa slow-tv-sändningen räckte det inte med att bara göra ett ännu längre program. Istället skruvade de ned hastigheten ytterligare. Om Hurtigruten var en långsam rendering av Jack Kerouacs På väg var den inre färden genom Telemarkskanalens 26 slussar en feel good-version av Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Och även om färden var kortare än Hurtigruten, var den betydligt långsammare.
– Det här är antagligen det långsammaste tv-program som någonsin har sänts, försäkrar programledaren Eirik Haugen. Hurtigruten framstår som en motorbåt i jämförelse.
Tio timmar tog det för MS Victoria att färdas in i Norges hjärta genom trånga kanaler och manuella slussar. Som om det vore en hipstertävling att göra långsammast tv. Ett slags surdegs-tv. Man förväntar sig nästan att Fredrik Lindström när som helst ska stiga in i bild och säga ”Det där är inte långsamt, jag ska visa dig långsamt.”.
– Vi ville skapa en ny kreativ tv-upplevelse och det slutade med att vi mättade ett behov som vi inte ens trodde fanns, säger NRK:s analyschef Kristian Tolonen.
För att fullt förstå slow-tv-formatets framgångar måste man också förstå att det som visades på skärmen och det som utspelades utanför blev lika viktigt. Under sändningarna gick det att följa hela resan från NRK:s hemsida där en karta uppdaterades i realtid jämte en livefeed av programmet. På Twitter trendade hashtaggar som #Sortland och #Trollfjord och vid kajplatser, kanaler och hållplatser möttes teamet av stora välkomstkommittéer. Programmet blev större än vad de någonsin hade vågat hoppas på, och tittarna kände sig delaktiga i skapandet av tv-historia.
– Public service kan ta risker på ett sätt som kommersiella kanaler inte kan. Eftersom programmet spelades in med licenspengar såg vi också till att dela med oss av filmmaterialet till publiken, så att vem som helst kan klippa och redigera i det, säger Kristian Tolonen.
Som genre hamnar slow-tv någonstans i gränslandet mellan hissmusiks-tv och anti-tv. Det går att spåra ursprunget tillbaka till Andy Warhols Sleep och uppföljaren Empire, där Warhol filmar toppen av Empire State Building i åtta timmar. Men formatet har mer gemensamt med Jules Vernes äventyrsromaner och Jacques Cousteaus undervattens-dokumentärer än postmoderna ickefilmer. Det är små händelser som växer ihop till något större. När du ser hur branta bergsväggar sakta ramar in en fjord eller ett stim av småbåtar bildar nät av kölvattensvansar blir det en meditativ, närmast poetisk tv-upplevelse.
För Rune Møklebust är drömmen att skildra jorden runt på 80 dagar. Drivkraften är en kombination av experimentlusta och upptäckariver. Att inte kontrollera och regissera utan nyfiket upptäcka vad som gömmer sig bakom nästa näs. Det handlar inte om att tänka utanför lådan. Den passerade de för 134 timmar sedan.
