Skev bild i konstmuseet

Carl Wahlbom, Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen, 1855. 

Det finns ett mycket enkelt sätt att göra en intersektionell analys av ett konstverk: få tag i ett verk som är något eller några hundra år gammalt och kom sedan med anakronistiska anmärkningar om allt som är fel med det. Med sin utställning En målad historia. Svenskt historiemåleri under 1800-talet vill Göteborgs Konstmuseum just ur ett genus- och mångfaldsperspektiv “väcka högaktuella och brännande frågor om bilders roll i konstruktionen av svenskhet och den svenska nationens historia.” Det är förstås en beundransvärd ambition och nog lämnar utställningen mig med en rad frågor.

I tre rum hänger ett dussintal, stora, detaljrika och dramatiska tavlor. Det är Gustav II Adolf som är död eller som håller på att bli dödad, Karl XII:s lik som bärs runt på en bår och Magnus Ladulås som ligger på golvet och slits i ångest. Snart störs jag dock av ett märkligt missljud, dova skrik och hovtramp: på en stor tv-skärm visas filmatiseringen av Jan Guillous Arn. En text upplyser mig om att detta är ett exempel på att den manliga hjältemyten är viktig än idag. Enligt samma princip varvar utställningen en rad foton från andra världskriget, från Vietnamkriget, och från Vita Huset med de svenska 1800-tals tavlorna.

På väggen mitt emot Georg von Rosens målning Upptäcksresanden A. E. Nordenskiöld som föreställer just denna, ensam i ett islandsskap, är en lika stor fotoutskrift från en månlandning 1971 upphängd. Vi uppmanas lägga märke till att det är samma komposition, samma ensamma starka man som betvingar naturen. Men faktum är att fotografiet, vars värde i detta fall inte ligger i kompositionen utan enbart i motivet, bidrar till att täcka över snarare än att avtäcka von Rosens tavla som just konst. Istället förstärks intrycket av att historiemåleriet är just ett simpelt avbildande.

På samma sätt döljer de övriga fotona, där majoriteten är associerade till USA mer än de avslöjar. Genom att antyda att nationalism inte är något som händer här och nu, utan där eller då, bidrar de till att hålla frågan om nationalism och konstruktionen av svenskhet på bekvämt avstånd. Med den lite lagom chica radikaliteten gör Göteborgs Konstmuseum varken konsten eller politiken någon tjänst.