Foto: Carl von Arbin
Efter flertalet band och konstellationer gör Sibille Attar för första gången musik under sitt eget namn. Nöjesguiden åker tvärbana och bär väskor med Stockholms snart viktigaste röst.
Du verkar vara expert på tamburiner. Vilken ska jag använda?
Medan Sibille Attar står och väger ett otal tamburinvarianter av olika klang och tyngd vänder sig en förvirrad slagverkskonsument mot henne och ber om proffsutlåtanden. Han bestämmer sig för en billig i plast samtidigt som Sibille stoppar sitt livs niohundrasjuttionde och niohundrasjuttioförsta tamburin i tygväskan och vi påbörjar en oändlig resa mot hennes vindsvåning i Mariehäll. Det blir också en resa genom Sibilles tankar om sin egen musik.
– Jag har alltid använt tamburinen. Jag gillar percussion och är ganska bra på det. I mitt första band Tourettes spelade jag keyboard, sjöng, körade och spelade tamburin samtidigt. Då tyckte jag att det var sjukt kul att göra allting samtidigt. Sedan plötsligt, i ett annat band, skulle jag bara sjunga. Då kände jag mig helt fantastiskt naken, och fick greppa tag i det som fanns till hands. Det var ju tamburinen.
Men tamburinen är egentligen bara en parantes i Sibilles musikaliska förmåga och inte ens det i hennes urkraft som människa. Band som [ingenting], Speedmarket Avenue, Tourettes, Heikki, Bear Quartet och Camera Obscura har alla varit mynningar som läckt smakprov på förmågan i hennes röst och känsla. Hennes tidigare soloprojekt Little Red Corvette var mer av en experimentell frizon, och från d et skapades det mer närgångna och fokuserade musikaliska projektet Sibille Attar. Under det namnet ska det till hösten bli först en EP och sedan ett första soloalbum.
– Några av låtarna på den kommande skivan är sådana som jag inte velat släppa ifrån mig tidigare, i andra projekt, för att det har varit så bra. Jag har varit med och gjort jättemycket bra musik med andra, men det har inte alltid varit bara min musik. Det har varit musik som jag kan uppskatta och älska, men som jag själv inte skulle välja att göra.
Skillnaden är anmärkningsvärd. Låtarna under eget namn är någonting alldeles nytt. Det sätt som Sibille nu tar plats och breder ut hela sin existens på skulle inte kunna få plats om hon delade bandets uttryck med någon annan. Att hon överhuvudtaget lyckas komprimera hela sig själv till låtar som känns lika självklara och tidlösa som utomjordiskt mystiska och akut relevanta får mig att fundera över om hon verkligen ska fortsätta att låna ut sin dyrbara förmåga till andra band igen.
– Det har tidigare funnits en rädsla hos mig att ta steget fullt ut och göra mina egna grejer. När det har presenterats ett annat äventyr för mig har det varit enklare att välja det än att säga ”nej, nu ska jag koncentrera mig på mig själv ett tag”.
Men till slut kom vändpunkten.
– Jag klappade mig själv på axeln och sa ”du kan göra det här”. Eftersom jag inte gjorde det under något skivbolag och utan någon producent handlade det mer om att vara i en bubbla och bara göra saker. Då blev det som ett statement gentemot mig själv att använda mitt riktiga namn.
Tvärbanan anländer till Gröndal. Vi går upp till gitarristen Martin Fogelströms lägenhet för att hämta upp det amerikanska indiedisco-bandet Phenomenal Handclap Band. Både Martin och Sibille har tillfälligt tillhört bandet under deras pågående Europaturné, och nu är det Sibilles tur att husera bandet i sitt vardagsrum. Sibille är van att upplåta sitt boende som ett internationellt pitstop för musicerande vänner som är på genomresa.
Vi bär kappsäckar och tamburiner med sikte mot Mariehäll. Väl framme blir vi ackompanjerade av den nya gästen Daniel Collas och hans pianoklinkande medan vi över en bit knäckebröd diskuterar hur Sibilles röst fungerar. Det är en röst som genom hennes många projekt varit lite av en snackis, även hos människor som inte känt till vem hon är. Jag försöker formulera mig om hur den låter, men hamnar i vad som skulle kunna uppfattas fel.
Många säger att din röst är fin. Men är inte det en feltolkning? Den är ju så mycket annat också.
– Jag tror att jag förstår vad du menar. Jag är ju inte skolad, det jag har är mitt gehör. Jag försöker egentligen sjunga lite bättre. En gång fick jag en så himla taskig kommentar på ett YouTube-klipp jag var med i. Någon tyckte att jag sjöng som en fot. Konstigt men taskigt.
Haha! Så det tog hårt?
– Jättehårt! Det var för att den var på franska också, och jag är ju halvfransk. Jag tror att det är så att enbart min röst kanske inte imponerar. Det är mitt uttryck som är min starka sida. ν
EP:n The Flower’s Bed (Stranded/Universal) släpps den 8 augusti. Den 27 juli spelar hon på Lydmar Hotels terrass i SStockholm och senare i sommar på Way Out West i Göteborg.
