Sex debutanter

Att kalla sig författare är långt ifrån okomplicerat. Om man föds till det, om det kommer när man har blivit antagen hos ett förlag eller om det är något som måste arbetas upp under många år kan diskuteras. Nöjesguiden tittar närmare på förutsättningar och förhoppningar hos sex av höstens debutanter.

Att kalla sig författare är långt ifrån okomplicerat. Om man föds till det, om det kommer när man har blivit antagen hos ett förlag eller om det är något som måste arbetas upp under många år kan diskuteras. Nöjesguiden tittar närmare på förutsättningar och förhoppningar hos sex av höstens debutanter.

Foto: Mats Oscarsson

Namn: Yesim Bilgic
Bor: Stockholm
Debut: Pause/Play, utkommer i september på Modernista

Yesim Bilgic ser sig själv först och främst som långfilmsmanusförfattare. Idag skriver hon på den tredje boken i trilogin där tvåan redan var klar när hon fick sin debut antagen. Pause/Play handlar om en världsberömd modefotograf som är älskad av alla, vars hänsynslöshet tolkas som modern charm. Det är första delen i en trilogi om psykopater i Stockholmsmiljö, en samhällsspegling och reflektion över människor som lever på konsumtion och yta.
Varför skall man läsa din bok?
–Min bok behövs i Sverige, det finns inga böcker som mina. Det finns inga undergroundförfattare som Bret Easton Ellis och Chuck Palahniuk här, som går in på djupet i väldigt udda karaktärer och samtidsförklarar dem. Jag gillar det sättet att förklara en individ, när det blir så jävla kallt liksom. Så känslolöst, förstört och fucked up av samhället, det är så jag har förklarat det i alla tre böckerna, att det är samhället som är modern till hur människorna mår.
Kallar du dig författare redan innan boken kommit?
–Jag kallar mig redan för manusförfattare. Pär Lagerkvist eller Dostojevskij är riktiga författare för mig. Det är sådan tyngd i det ordet. Det är inte som att du är läkare, du går ut läkarlinjen och så är du klar. Det låter så pretentiöst, men om du jobbar på att sälja dina böcker är du författare, egentligen. Det är klart jag är författare.
Hur vill du bli mottagen?
–Jag hoppas att böckerna säljer, de har ändå kostat ett år av mitt liv. Jag hoppas på goda recensioner. Jag hoppas att folk verkligen gillar böckerna. Att de ser något utöver det vanliga i dem, det finns ett otroligt obehag i dem.
Kändisskapet, vill du ha det?
–Absolut inte! Jag är jättenervös för att folk ska komma och ringa på dörren. Jag verkligen hatar det. Jag är både blyg och rädd för människor. Jag är nervös för att stå i centrum, har seriös scenskräck. För mig är det ett problem, jag vill verkligen inte att folk ska komma fram till mig och tro att vi känner varandra.
När blev det en bok?
–Jag bestämde mig för att skriva en bok, just den här boken, och jag skrev den. Nästa gjorde jag likadant med. Jag var helt sängliggande i ett år, jag kunde inte gå. Då fick jag idén till en bok och sedan skrev jag den. Trean var svårare.
Tror du att det måste till så speciella förutsättningar ibland?
–Det var mer att jag upptäckte att vem som helst kan skriva en bok. Jag menar inte att jag är vem som helst, jag menar att vill man bara och har bestämt sig för att det ska bli klart, då är det bara att göra det.




Foto: Peter Knutsson

Namn: Mikael Fant
Bor: Malmö
Debut: Grundläggande genetik, utkommer i september på Piratförlaget

Mikael Fant jobbar med översättningar, tolkning och korrektur. Dessutom är han ibland redaktör för en tidning. När de där banden han spelade i självdog började han skriva litterärt och upptäckte att det var mycket lättare att få utlopp för sin kreativitet och drivkraft då man slapp ta hänsyn till när andra skulle ha tid att repa. Grundläggande genetik är ett relationsdrama, en utvecklingsroman och en släkthemlighet i ett. Den börjar när polisen ringer på Jakobs dörr på hans trettioårsdag med beskedet att hans mamma, som han har haft dålig kontakt med, har avlidit. Det blir en väckar-klocka för honom att ta tag i sig själv och reda ut sitt liv.
Varför ska man läsa din bok?
–Den är fräsch och jävligt bra. Det är en vanlig jävla roman. Det kommer inte så många jävla vanliga romaner nu för tiden så det kan vara en god anledning att läsa.
Hur blev det en bok?
–”Nu jävlar ska det bli en roman”, tänkte jag. Jag har hela tiden haft förhoppningen om att den skulle bli utgiven. Det har varit en ganska lång process. Det är skönt att det blir av nu, att jag kan bli av med den och fundera på något nytt. Jag vet inte om jag hade skrivit en bok igen om den här inte hade blivit utgiven, det har varit rätt motigt.
Finns boken för sin egen skull eller för att ges ut?
–För sin egen skull, men sedan vill man ha det andra också. När man är klar och känner att det här blev ju jävligt bra, då blir man kalasbesviken om den inte ges ut.
Vad skulle vara ett misslyckande?
–Huvudsaken är att den kommer ut, att en och annan läsare hör av sig och har berörts av den. Taskiga recensioner har jag fått i musikvärlden, det är inget jag skulle hänga mig för. Det är klart jag skulle bli besviken om jag inte sålde något alls, eller om jag bara fick kassa recensioner, men det är mindre viktigt än att folk hör av sig och känner någonting i kroppen och hjärtat. Att de är lyckliga över att ha läst en bra bok som jag har skrivit.




Foto: Leif Hansen

Namn: David Uppgren
Bor: Stockholm
Debut: Ljusrepubliken, utkommer i oktober på Norstedts Förlag

David Uppgren har drivit förlag och en litteraturtidskrift, och jobbar idag bland annat som copywriter. Ljusrepubliken ges ut på Norstedts lyriketikett, men om den är en diktsamling eller en roman vill David lämna därhän. En historia har den likväl. Den handlar om en ung man som kommer till Rom, i någon slags exil, och förälskar sig i staden som organism. Staden visar känslor för honom och drar ned honom i en besvärlig spiral av frestelser. David vill se Ljusrepubliken som en guide för hur man tar sig an samtiden och nämner Pier Paolo Pasolini som förebild, och då framför allt den marxistiska tonen. Ljusrepubliken är enligt David själv hans egna manifest.
När blev det en bok?
–Jag har skrivit sedan jag var fjorton, femton år. När jag skrev Ljusrepubliken hade jag uppnått en litterär nivå som jag alltid har efterstävat men inte lyckats nå upp till tidigare. Då började jag skissa på min första bok.
Har den något budskap?
–Den handlar om hur man ska hantera den här tiden. Vi är barn av en bisarr industrialism som har tagit djuret ur oss. Det finns ganska få tillfällen då man kan vara mänsklig. Det handlar om att försörja sig, om att gå upp i tid, det handlar om att förhålla sig jäkligt normativt till saker. Det är svårt att stå emot patriarkala strukturer. Om vi bryter mot dem blir det svårt att leva ett normalt liv, vilket är helt sjukt. Det är en liten sorgebok också över vad världen har kommit att bli.
Har du blivit refuserad någon gång?
–Jag blev refuserad när jag var femton år. Efter det skickade jag inte in några böcker eller manus. Jag var bara så ointresserad av det, om de inte var intresserade så var inte jag det heller. Jag ville inte bli ett föremål, ett offer för någon slags nonchalans från förlagen. Jag kände att det inte lades någon tid att ta reda på vad jag skrev. I efterhand kanske jag tycker att det var klokt att de inte tog in den.
Hur vill du bli mottagen?
–Jag förväntar mig ganska mycket skit, jag tror att väldigt många uppfattar mig som lite provokativ. Jag skulle vilja att den blev väl mottagen och diskuterad. Att den blir betraktad som ett nytt inslag i svensk kontemporär litteratur liksom. Boken är ganska speciell och annorlunda, och du vet vad det gör med folk ibland — de blir avundsjuka och provocerade, eller jätteintresserade och nyfikna. Det är helt i sin ordning.
Skulle du vilja kalla dig författare nu?
–Det kunde jag göra innan boken blev antagen också. Det blev jag när jag fick till det som jag ville. När det inte fanns några glapp längre mellan min kropp och min text. All form av författarskap är bra oavsett om du skriver för din mormor, för dig själv eller på en nätsida. Alla ska inte kalla sig författare men det är säkert fler som borde göra det än de som gör det.



Foto: © Normal förlag

Namn: Liw Enqvist
Bor: Rom
Debut: Svenska flicka, utkommer i september på Normal Förlag

Uppsalatjejen Liw Enqvist skulle bli tolk när hon vid 27 års ålder gjorde slag i saken och flyttade till Italien 1996. Istället började Liw att strippa efter tolkskolan. Svenska Flicka handlar om huvudpersonen Liw som plötsligt får chans att byta yrke och göra något som hon aldrig har gjort förut. Hon börjar strippa på klubbar och privatfester i Rom där hon träffar nya spännande människor. Idag försörjer Liw sig som strippa och genom ströjobb. Hon skall flytta tillbaka till Sverige en dag, men hennes affär med Italien är fortfarande för oavslutad. Liw har skrivit i hela sitt liv och jobbar nu på en trilogi med avstamp i debuten.
Är du författare nu?
–Jag kommer att kalla mig själv författare när jag har publicerat trilogin, det skulle kännas lite förmätet att göra det innan. Jag ser det fortfarande som ett fritidsintresse. Det är en kul grej, jag har svårt att se mig själv som författare även om det är det jag alltid har velat bli sedan jag var liten och skrev mina böcker på ritblock.
Vem bestämmer när man är författare?
–Det är allmänheten, media och förläggare, det ligger inte i mina händer att bestämma det.
Varför ska man läsa din bok?
–Jag känner till en massa saker som många svenskar inte känner till, om just den här typen av speciella miljöer. Det är ett frivolt arbete, det är inte direkt intellektuellt stimulerande. När man arbetar med andra saker skrapar man bara på ytan rätt länge, det tar ett tag innan man lär känna folk, men här träffar jag folk från alla arbetsmiljöer, allt från politiker till arbetare, rörmokare och universitetslektorer, och man märker att folk är rätt lika. Det är därför jag tror att det är intressant. Jag berättar om en annan kultur, ett mansstyrt samhälle som är helt annorlunda än det svenska.
Hur vill du bli mottagen?
–Jag hoppas att boken väcker debatt eftersom jag har ett jobb som är kontroversiellt och absolut inte socialt accepterat, det är inte ens ett jobb. Jag vill att mitt arbete skall vara erkänt, att det skall fungera som andra arbeten fungerar. Det är i och för sig väldigt spännande, det kan hända vad som helst. Det är en sorts kroppsarbete kan man säga. Jag vill få bort den sociala stigmatiseringen.
Vad har du för förväntningar?
–Jag hoppas allt folk läser boken och tycker att den är spännande, att den är annorlunda. Att den väcker debatt. Utan att hyckla kan jag säga att själva grejen är att jag får en bok publicerad, sedan är det mindre viktigt hur det går.




Foto: Sara Mackay

Namn: Jessika Berglund
Bor: Mölndal
Debut: Simtag, utkommer i augusti på Albert Bonniers Förlag

Jessika Berglund har tidigare skrivit barnböcker och jobbat som illustratör. Idag försörjer hon sig genom att skriva och vikariera på dagis men konstaterar krasst att det är nog mest hennes fru som försörjer henne nu när hennes friår är till ända. Simtag är hennes första roman, en kärleksroman om en kvinna som redan är ganska ensam. När hon upptäcker att hon har blivit förälskad i sin bästa väninna märker hon att hon inte har någonstans att gå.
Är du författare nu?
–Jag är författare och tecknare. Förut kunde jag ju säga att jag var dagisfröken, sedan kunde jag säga att jag hade friår. Nu har jag sagt upp min anställning så nu är jag ingenting annat. När jag känner mig liten säger jag att jag skriver och ritar. När jag känner mig lite ballare säger jag att jag är författare och tecknare. Jag gör ju detta hela dagarna även om man knappast kan påstå att jag försörjer mig på det.
Finns din roman för sin egen skull eller för att ges ut?
–Den finns för sin egen skull, men sedan ville jag att den skulle komma ut och jag ville att någon skulle läsa den.
Har du blivit refuserad?
–Oh ja, det blir man hela tiden, senast igår. Då var det en bilderbok. Det är bara att bita ihop och jobba vidare, det är nej hela tiden.




Foto: Terese Andrén

Namn: Sara Shamloo
Bor: Stockholm
Debut: Gloria, utkommer i november på Modernista

Sara Shamloo är 21 år gammal och blind, men tror inte att hennes icke-seende är ett hinder. Alla har sin skrivprocess och skriver olika snabbt, eller långsamt om man så vill, säger hon. Skriver gör hon för hand på punktskrift, datorn kommer in senare i processen, vid redigeringen. Sara bor själv med sin katt och har läst litteraturvetenskap med genusinriktning och skapande svenska, men hoppade av för att skriva. Gloria är en roman med gothromantiska inslag om idoldyrkan och en tonårskärlek på gränsen till besatthet.
Var du författare även innan du debuterade?
–Jag har alltid skrivit och vetat att det är dit det kommer att ta mig. Nu när jag ger ut en bok kan jag kalla mig det också. Det började jag säga när jag fick min bok antagen.
Hur vill du bli mottagen?
–Man vill ju bli älskad av alla. Man vill att den skall bli väl mottagen, men konstruktiv kritik är också bra. Jag vill att den skall nå ut.
Hur började du skriva?
–Jag bestämde mig för att jag skulle skriva den här boken när jag var elva. När jag var 15–16 skrev jag inte alls på den, sedan när jag fyllde 18 fanns boken i massor av olika versioner, men då bestämde jag mig för vilken av dem jag skulle berätta.
Har du blivit refuserad?
–När boken var färdig gick jag till Bonniers och tänkte att ”nu ska jag ge dem något bra, för de har inte haft så mycket bra på sistone”. Sedan gick jag och väntade och så fick jag ett refuseringsbrev med ett redaktörsutlåtande. De tyckte att jag skulle stryka alla de viktigaste scenerna i boken eftersom de ansåg att de var meningslösa. Då tänkte jag att de kanske inte hade förstått den riktigt.