Malik Bendjelloul
En bortglömd artist som får upprättelse efter 40 år, en stökig filmproduktion och en regissör som går från att ha gett upp till att bli pristagare. Amat Levin har träffat Malik Bendjelloul – mannen bakom årets mest omtalade dokumentär.
– Jag har precis tackat nej till min första Hollywood-film!
Ett par månader innan vi talas vid har Malik Bendjellouls Searching for Sugar Man tagit hem både publikens och juryns pris på Sundance-festivalen och nu är den svenska regissören eftertraktad på den internationella marknaden.
– Det här kanske är hemligt? Alicia Keys låg bakom idén och John Wells (The West Wing, E.R.) skulle vara producent. De ville att jag skulle skriva manus och regissera och filmen skulle vara en biopic om en soulsångerska, vilket jag tyckte var för nära den film jag nyss har gjort. Så jag tackade nej. Det kanske var jättedumt?
Varför gjorde du det?
– För att… det är ju det klassiska, att man hoppar på första bästa grej och inte inser att det tar tid, och så sitter man fast där utan att riktigt tycka att det är ens drömprojekt. Om man ska göra något bra tror jag att det måste vara något man är förälskad i. Och i den här idén blev jag inte förälskad i.
Searching for Sugar Man var dock ett projekt han blev kär i direkt. Dokumentären handlar om Rodriguez, en sångare från Detroit som på sjuttiotalet, trots en magisk röst, fantastiska låtar och Bob Dylan-jämförelser, floppade och antogs ha begått självmord efter en misslyckad konsert. Medan endast ett par dussin skivor såldes i USA hittade hans musik till Sydafrika där den blev soundtracket för anti-apartheidrörelsen och en hel generation. I Sydafrika nämns han i samma andetag som The Rolling Stones. Allt detta skedde utan Rodriguez vetskap som, tvärtemot vad ryktet sa, levde och jobbade som ”fattig rivningsgubbe” i ett av Detroits mer nedgångna områden. Berättelsen är osannolikt känsloframkallande i sig själv och i Bendjellouls händer blir den både gripande och vacker. Men hur kommer man över ett sådant unikt människoöde?
– Jag reste runt i världen och gjorde inslag för Kobra på beställning. När jag var i Sydafrika träffade jag en detektiv, som är med i filmen, och när han delade med sig av berättelsen tyckte jag att det var den bästa jag hört i hela mitt liv. Jag blev helt besatt av den.
Vilka steg tar man för att göra en fantastisk berättelse man får höra av en detektiv i Sydafrika till en film?
– Det tog ungefär ett år. Först reste jag klart, sedan var jag fattig och jobbade lite. Därefter kom jag igång, runt våren 2008. Jag överlevde på sparade pengar och lån.
Om han nu är i position att tacka nej till flådiga Hollywood-produktioner är det tvärtemot den situation han befann sig i när jag såg ett tidigt utkast av filmen i slutet av 2010. Då jobbade Bendjelloul frenetiskt med klippningen, planerade en resa till USA för nya intervjuer och hade ett ansträngt förhållande till sin producent – allt samtidigt som pengarna var på väg att ta slut.
– I januari 2011 gav jag upp. Filmen var i stort sett klar och jag skulle äntligen få den utlovade miljonen som skulle täcka det som var kvar, nämligen animationer, klippning och musiken. Men då sa plötsligt SFI ”Nej, det här är inte bra längre”. Från att ha tyckt att den var jättebra sa de ”Den lever inte upp till de krav som ställs på en film som ska visas på vita duken”. Och det här är alltså filmen som dubbelvann i Sundance. Och då kände jag att det här inte skulle fungera längre, jag hade ändå jobbat i tre år utan lön och mina sparpengar var slut. Så jag gav upp och slutade jobba.
Vad fick dig att ändra dig?
– Jag var så nära målet. Jag började fundera på om det fanns något jag kunde göra själv för att underlätta jobbet i framtiden om jag någon gång skulle få in pengar. Så jag provade att teckna på köksbordet med blyerts och jag köpte musikprogrammet Logic Express för 2 000 spänn och började göra filmmusiken där. Och i den vevan kom Simon Chinn (Man on Wire) och John Battsek (One Day in September) in som producenter och på vinst och förlust skickade vi in den ofärdiga versionen, med mina skisser, till Sundance. När filmen antogs blev vi jättestressade och började leta efter någon som kunde klippa klart den, illustrera den och göra färdigt musiken. Men sedan fick vi reda på att den i det dåvarande skicket skulle vara festivalens öppningsfilm och då insåg vi att den kanske var bra som den var. Och folk från SFI trodde åter på filmen och kom in med ett ordentligt bidrag vilket bland annat gjorde att vi kunde få loss rättigheterna till Rodriguez musik.
Men du gjorde alltså filmmusiken också? Har du gjort musik tidigare?
– Ja lite, men inte alls filmmusik. Att teckna hade jag aldrig gjort förut, jag har varit skitdålig på det och hade en trea i bild. Men det är intressant, man kan alltid förenkla saker istället för att försöka göra det för avancerat. Enkla saker funkar nästan alltid.
I Searching for Sugarman är Rodriguez egen musik tätt sammanflätad med det visuella. Hade du fortfarande gjort filmen om du personligen inte gillade musiken?
– Jag ville inte lyssna på den först. För historien om Rodriguez var den bästa jag någonsin hade hört och jag tänkte att musiken omöjligen skulle leva upp till den. Jag trodde att jag skulle bli besviken och därför tappa lusten för projektet. Men när jag väl lyssnade kände jag att jämförelsen som folk gör, att han påminner om Bob Dylan, faktiskt stämde. Det första folk säger till mig efter att ha sett filmen är: ”Hur får jag tag på musiken?”.
Finns det några planer på att kapitalisera på det?
– Ja, Sony Legacy ska ge ut ett soundtrack. Det är kul, för Rodriguez har aldrig haft distribution av ett sådant stort skivbolag tidigare.
Hur har Rodriguez hanterat filmens succé?
– Han var ganska svår i början och har varit känd för att genomföra hela spelningar med ryggen mot publiken. Han tycker inte om att stå framför kameran. Jag kände att han ville att jag skulle göra filmen, men han ville egentligen inte medverka själv. De klipp med honom som är med i den färdiga filmen är allt jag filmade. Jag kunde vara hos honom i veckor och komma hem med en 15 minuter lång snutt. Men samtidigt – han har ju väntat på det här i 40 år. Att någon i USA ska uppmärksamma honom.
Den snart 70-årige Rodriguez närvarade när Bendjelloul tog emot pris på Sundance och tittar man på hans framträdande i samband med festivalen är det svårt att tro att han har gjort något annat de senaste 40 åren.
– Han har inte haft någon framgång, ingen har brytt sig om honom, men han har ändå identifierat sig själv som musiker under alla dessa år. Han gick omkring på gatorna i Detroit med en gitarr. Han försörjde sig som rivningsgubbe, men trots att han är otroligt försiktig och ödmjuk, ser han sig ändå som en stor sångare. När han står på scenen är han så självklar.
I en av filmens starkare scener pratar du med Clarence Avant, personen som var chef på Rodriguez skivbolag, i en hetlevrad intervju. Har någon gått till botten med vad som hände med Rodriguez pengar för skivförsäljningen i Sydafrika?
– Nej, men det har varit ett par advokater som har hört av sig till mig nu på sista tiden och vill hjälpa till med det. Rodriguez fick aldrig betalt, han sålde platina tio gånger om i Sydafrika, men fick inte en krona. Det är fortfarande något slags mysterium var pengarna har tagit vägen, men det borde gå att lösa.
Är han bitter?
– Nej, inte alls. I filmen säger han ”Jag vet inte om det hade blivit bättre om jag var rik”. Han kanske hade dött ung som Jimi Hendrix. Istället har han levt ett väldigt stillsamt liv och har fått det som nästan ingen får – belöningen mot slutet. Musikkarriärer går ju ofta nedåt sakta men säkert, men här är det precis tvärtom.
Tillfälligheter verkar ha präglat Rodriguez liv och det är symboliskt att även produktionen av Searching for Sugar Man har kantats av otursmoment och lyckoträffar. Under tiden Bendjelloul hade gett upp på sin film fick han ett annat uppdrag som innefattade att filma Elin Kling i Los Angeles.
– Jag tänkte att om jag bara kunde få stanna i Los Angeles skulle jag kunna filma en kort scen jag ville få till med en av Rodriguez gamla producenter i Palm Springs, som skulle visa mig några fotografier han hade på honom. Men det gick inte, vi skulle flyga hem via London och tiden räckte inte till. Men sista dagen säger Elin ”Kan vi inte åka på en road trip, kan vi inte åka till Palm Springs?”. Och jag sa ”Jo, absolut!”. När vi kom fram ville hon checka in på ett hotell och slappa vid poolen lite, men jag hade inga badbyxor och min kamera med mig så hon undrade om det var okej med mig att jag hittade på något annat under tiden. ”Javisst!” sa jag och ringde upp den här producenten, som jag inte hade pratat med på flera år. Han mindes mig och hade tid att träffas. Under den luckan hann jag spela in scenen och nu är den med i slutversionen.
Searching for Sugar Man har Sverigepremiär den 24 augusti. På Way Out West förhandsvisas den och det ryktas om att arrangörerna försöker få till en Rodriguez-spelning i samband med festivalen. Och Nöjesguiden var givetvis först med att intervjua Rodriguez sommaren 2008.
