Foto: Elisabeth Ohlson Wallin.
Redan när vi släpps in till våra platser står den svartklädda Miira på scen, vankar av och an och spänner käkarna. När tystnaden sänker sig sätter hon fart. Det är 80-tal i Gårdsten, och vi befinner oss på skolgården, i skogen, i det svenskfinska hemmet, i pundarens smutsiga soffa, men – mest – i Miiras egen tonårshjärna.
Här porträtteras en uppväxt i frustration och fattigdom. Miira, självsäker, är innerligt förbannad på förtrycket och orättvisorna omkring henne, och lever för att testa gränser: snatta, bombhota skolan och sätta eld på skogen. Hon äter makaronipudding för tredje dagen i rad, skriver urflippade brev till stadsdelsnämnden och drömmer om att bli vad som helst förutom soc- eller psykfall när hon blir stor. Tillsammans med bästisen övar hon på den coolaste minen: stenansiktet.
Ensam på scen går skådespelaren Victoria Olmarker på maxfart föreställningen igenom. Vi kastas mellan olika sinnestillstånd – trots den även bildligt mörka fonden är föreställningen samtidigt befriande humoristisk. En timme och 40 minuter flyger förbi! Riktigt starka monologprestationer gör just det här: tar bort fokus från tid och rum, och får publiken att halvt försvinna bort i fantasin.
Ingenbarnsland är en dramatisering av Eija Hetekivi Olssons delvis självbiografiska debutroman med samma namn från 2012. Olsson, också uppväxt i Gårdsten, har tidigare berättat att hon fram till för tre år sedan – nästan 40 år gammal – inte visste var i Göteborg Stadsteatern låg. Visst – att det finns många och höga trösklar till kulturvärlden är inte en nyhet. Men att underdogberättelsen nu sätts upp på finscenen är ändå en slags revansch. Jag håller tummarna för att Stadsteaterns denna gång har en nytänkande marknadsföringsplan, så att berättelsen om Miira inte bara når ut till de som ändå lätt hittar till Götaplatsens salonger.
Läs också Karin Londrés interjvu med Pontus Stenshäll, Stadsteaterns nya konstnärliga ledare, och Malin Sandbergs krönika om kulturens riktiga bidragsgivare; kulturarbetarna.
