Foto: Frank Aschberg
”Jag hälsar publiken välkommen, öppnar kanske till och med dörren för dom. Pratar med dom på persiska. Tilltalar dom jag känner eller känner igen med namn.”
Det är inte ur Europa Europa av Ful, som hade Stockholmspremiär i lördags. Utan ur dramatikern och regissören Nasim Aghilis utkast till Here/Här som just kollektivet Ful (konstnärer inom scenkonst, bildkonst, musik, litteratur, som gör konsttidskriften Ful) satte upp på Fri scen/Stockholms stadsteater hösten 2012, under den så kallade Tintindebatten.
Jag har citerat orden förut, de känns typiska, även för denna uppsättning: det personliga välkomnandet, det flerspråkiga, det vänliga (som kommer att smälta över i något mer uppfordrande), ögonkontakten och den brutna teaterillusionen – publiken är inte en anonym massa som tyst tittar på något minutiöst inrepeterat. Allt händer här och nu, där vi är tillsammans.
Står det Nasim Aghili på det är det något du antagligen bör se. Därför är vi många som samlas under den mörkmolniga himlen på Taxingeplan utanför Tensta Konsthall. Antagligen också för att Europa Europa fyller ett viktigt behov detta supervalår: scenkonst som diskuterar, granskar och hjälper oss att orka tänka på rasism, något som teatern har greppat efter de senaste åren.
Ful koncentrerar sig på en identifierad kärna: den europeiska migrationspolitik de anser vara det mest angelägna symptomet på den europeiska rasismen. Följaktligen går Europa Europa igenom nationalism, Frontex, tårt- och champagneskandalerna på Migrationsverket, de apatiska barnen, flyktingupplevelser, asylprocessen.
Ämnena och det pedagogiska patoset påminner om Jonas Hassen Khemiris Apatiska för nybörjare eller Stågerillans 100 barn från förra året men där den senare var minimalistisk är Europa Europa maximalistisk: en osannolik och självklar form av glittrande queerfeministisk, antirasistisk kabaré där scenografen Roxy Farhat, kostymören Mårten Andreasson och ljusdesignern Josefin Hinders har byggt en värld av lila, guld, grönt, speglar, tofsar, tyll och paljetter.
Kritiken mot nationsgränser, och att människor dödas för att dessa ska upprätthållas – ”för att vissa ska kunna resa som de vill måste andra veta sina gränser” – manifesteras konsekvent i en öppen föreställning utan egen gränskontroll. Inga väggar, utomhus, gratis, alla är välkomna. Ensemblen byter kläder med varandra, identiteterna är föränderliga. Koreografin är både sammanhållen och spretande individualistisk.
För manus och regi står Aghili, dramaturg är Malin Axelsson från Ung scen/öst, men det kollektiva arbetet märks på en inspirerad ensemble: skådespelarna Bahareh Razekh Ahmadi, Ellen Nyman och Kudzai Chimbaira, koreografen Rani Nair och performanceartisten Maya Hald. Och i samarbetet med The Knife.
För det här är också en konsert, en blandning av textnummer och musiknummer, och Karin och Olof Dreijers musik och medverkan på scen är hälften av upplevelsen, perfekt i tonläge. Det blir drastisk satir till dansmusik, som i Jimmie Aja! (efter M.I.A:s låt Jimmy), och sugande mörk anklagelsepoesi i electrokampsången För alla namn vi inte får använda.
Den som söker efter traditionell teater får i stället något annat, en politiskt gycklande scenkonstkonsert som nog helst vill slippa kategorisering. Den som söker efter svar på hur en värld utan nationsgränser ska te sig får tänka vidare efteråt.
Europa Europa är en fest för att hylla hjältar, öppna ögon, röra om inuti. Och när hjärtat går sönder till en text om upplevelser av flykt gråter himlen ett lätt sensommarregn, för att sedan släppa fram sol som gnistrar i ensemblens guldsmink.
Alla speldatum och mer information om pjäsen hittas med fördel här.
