Scenkonst med förrädisk lätthet

Rickard III på Dramaten. Foto: Roger Stenberg

Scenkonst anklagas ofta för att vara svår, pretentiös, teoretisk, tung, deprimerande. Då kan man hålla fram koreografen och regissören Anna Vnuk. Hennes kattmjukt soulsnygga uttryck av pastellfärgad lätthet lurar ditt hjärta att svänga. Hon ägnar sig åt dans av känslomässiga skäl, som hon sa när jag träffade henne för en intervju för en tid sedan.

”Kanske att den sortens uttryck som jag håller på med är lite underskattade”, svarade hon när jag frågade om hon tror att folk uppfattar henne som lätt.

”Det kan finnas en hård intellektuell kärna även om man har en lätt hand, ett feminint uttryck och strävar efter svängighet och glädje. Att tänka att det uttrycket skulle berätta en ’liten historia’ tycker jag säger något om hur man ser på vad som är viktigt här på jorden, samhället vi lever i.”

För mitt i det lätta svänget kan Anna Vnuk sätta klorna i dig. Den där pastellen omfamnar nämligen svärta, ”som mental och visuell engelsk konfekt” för att citera ur hennes nominering till Nöjesguidens Stockholmspris 2009.

Som när hon en bit in i en föreställning plötsligt dansade fram en förlossning, en dramatisk skildring av ett blodigt kejsarsnitt. Det hade vi inte sett på en svensk scen förut vid den tiden, och det hela blev ett verk om moderskap, kvinnliga erfarenheter, och om att ta sig själv och sitt uttryck på allvar. Lite som hennes första renodlade musikal, kvinnofängelsehistorien Skaka galler, som spelar sin sista föreställning på Kulturhuset stadsteatern strax efter att det här numret har kommit ut (till och med den 30 mars). Inte sentimentalt, men känslostarkt.

Bäst just nu

1. Rickard III

Dramaten, till och med den 29 maj

Maktens män är alla utbytbara spelare och maktkampen är en tvångsmässig malande upprepning när Stefan Larsson sätter upp William Shakespeare-pjäsen som House of Cards snott allt ifrån. Jonas Karlsson är fenomenal som den sluga, glåmigt charmiga Rickard som dödar vem som helst för att ta sig till kunga-tronen. Bara för att själv bli dödad. Jorden snurrar och någonstans på den händer väl just nu ungefär det här vi ser på scenen. Som också snurrar obevekligt. Ett mörker i vårljuset.

2. Lammungarnas fest

Unga Klara, premiär den 29 mars

Från överklassfars till surrealistiskt drömspel till frigörande orgie rör sig pjäsen av Leonora Carrington, en av surrealismens största konstnärer. Om det inte räcker, läs mer i intervjun i det här numret med Suzanne Osten, som regisserar den som sin sista uppsättning på Unga Klara, och Ardalan Esmaili, som spelar varulven.

3. Liv Strömquist tänker på dig!

Elverket, till och med den 17 maj

Serier-på-scen-våren som jag skrev om i förra numret fortsätter – i maj kommer Finlandbaserade teaterduon Blaue Frau till Unga Dramaten för gästspel med Mina vackra ögon, uppföljaren till deras förra Nina Hemmingsson-pjäs (Jag är din flickvän nu). Ladda inför detta med att knipa en biljett till Ada Bergers slutsålda Liv Strömquist-pjäs. Sov i sovsäck utanför om du måste.

4. Mor och barn

Fria Teatern, den 2–4 april

Tyvärr har uppsättningen av Dansösen Käthe Hermann – Fria Teaterns Sverigeintroduktion av den unga tyska dramatikern Anne Lepper – precis slutat spelas när denna tidning kommer ut, men om du ändå gärna vill till Fria Teatern (ja, det vill du) hinner du kanske plocka någon av de extra kvällar som förrförra årets fina lilla Mor och barn ges.

5. Destination Joburg–Maputo

Dansens Hus, den 2–24 april

En månad av afrikanska koreografer, dansare och musiker på Dansens Hus. Koreografen Dada Masilos Svansjön, streetdance med Vuyani Dance Theatre, två verk av koreografen Panaibra Canda, samt albumreleasekonsert med Sousou och Maher Cissoko.