Salongsberusning (1992)

Redaktion 15:29 12 Nov 2012

Av: Mats Nilsson, Jan Gradvall, Rikard Lind, Cristel Nyqvist, Kjell Häglund, Andres Lokko, Clara Mannheimer & Lars Nylin, nummer 5, 1992

Det skrivs spaltkilome­ter om film, men högst 35 millimeter om bio­grafer. Och vi som äl­skar varann så mycket! Detta är upprättelsen. Fem sidor skrupelfri hyllning till rummet där vi ser filmen. En liten historia om konsten att nyttja en biograf.

 

En filmdåres försvarstal
Text: Mats Nilsson

MH-hu!!! Sätter mig käpprakt upp i säng­en. Svetten forsar från pannan, längs halsen och ner innan­för T-shirten. Pulsen ekar i rummet. Kikar genom persienn­springorna. Mörkt. Sneglar på väckar­klockan. 02.40.

Jag sluter sakta ögonen och bilderna ve­vas åter upp framför mig.

Arnold Schwarzenegger som Kapten Krok med frustande käftar, i en vild och tygellös jakt på Julia Roberts utklädd till Snövit. Ut­ifrån ett buskage störtar Richard Gere, på­tänd av insektsmedel, och skriker "Jag he­ter Benjamin, kalla mig inte Bugsy!!". Och ovanför dem svävar en vakande helikopter med Spike Lee vid rodret, besinningslöst predikande alla drogers förbannelse.

Schwarzenegger försvinner till Neverland och från ingenstans kommer Kari Väänänen rusande i skepnad av Lurch. Och äter upp Julia Roberts!!!!

Hu! Makabert. Vem vill köpa manuset?

Jag går upp och bläddrar rastlöst i de se­naste numren av Empire, American Film och Chaplin. Går den vanliga rundan i hal­len längs paraden av mina inramade filmaf­fischer; Manhattan, Vi som älskade varann så mycket, Veronikas dubbelliv, Repulsion, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Let's get lost, Minnen av lycka...

Den tunga andhämtningen lättar, svett-ningarna avtar, jag går och lägger mig igen, och just innan jag somnar funderar jag in­tensivt på vilken film jag ska se ikväll. Eller, snarare, vilken film jag måste se ikväll.

 

Det började i Malmö

Valet föll på Farlig främling, en thriller med Debbie Harry i huvudrollen. Säkert ingen höjdare, men Debbie Harry bör man ha all respekt för och dessutom så fanns det i stort sett ingen annan film på repertoaren som jag inte hade sett. Så vad gör man.

Promenerar längs stadens gator bort mot biografen. Tänker på att det faktiskt inte är mer än rätt att Sveriges första drive-in-bio-graf ska öppnas den 15 maj i Malmö. Det var ju här som de allra första rörliga bilder­na förevisades i Sverige. Tittar på klockan och ser att det börjar närma sig 100-årsjubileum sen den sommardagen, den 28 juni 1896 på Pilstorps tillfälliga sommarteater (där Stadsteatern ligger idag). Detta för öv­rigt på dagen ett halvår efter världens första filmvisning i källaren på Grand Café vid Boulevard des Capucines i Paris.

Den lumierska kinematografen vevades i Malmö av dansken Limkilde och under sommaren hann 30 000 besökare förvånas. Kom sen inte och säg att Malmö är en dålig biostad...

I Sydsvenska Dagbladet Snällposten kunde man dagen efter premiären läsa föl­jande impressionistiska rapport:

 

"Den består uti serier af ögonblicksfoto­grafier, som förstorade återgif vas på en hvit yta under elektrisk belysning. Fotografen har tagit sina vyer mestadels från gatulifvet i Paris, som förträffligt återgifves. Mest an­slår en scen frän Boulogneskogen med sina cyklande damer och herrar, som åkte fram mot åskådaren med den största naturtrohet. Det fattades endast att fonografen återgifvit sorlet afmenniskornaför att göra ta/lan illu­sorisk ".

 

Skånska Dagbladet var samma dag än mer hänförd:

 

"Det er nemligen fråga om ingenting min­dre än - ett afverldens 8:de eller 9:de under­verk: framställandet på duken af rörliga ljus­bilder".

 

I samband med en av de första visningar­na i Stockholm, året efter, skrev A Hassel­gren följande, över fenomenet, avväpnande iakttagelse:

 

"Apparaten är helt simpelt en fotografiap­parat, som tar en rad fotografier i följd for­tare än man hinner blinka. Bilderna upp­fångas på en läng remsa af gelatin och kopi­eras därefter på en likande remsa. I genomsikt bildar denna ett långt band av små, föga mer än halftumsbreda genomskin­ligafotografier, och när detta bandsedan in­sattes i apparaten och rullas förbi objektiv­öppningen, belyst bakifrån af en stark ljus­källa, faller bildskuggan på skärmen. Bilderna aflösa hvarandra i så rask följd, att ögat ej hinner se dem en och en i sender, utan som en fortlöpande serie af i hvarandra öf-vergående rörelser. Upprullades bilderna långsammare, skulle naturligtvis denna illu­sion ej uppnås".

 

En illusion fattigare

Själv var jag under mina första år i biosa­longen helt ovetande om dessa sanningar. Jag var helt övertygad om att bilden, inte bara ljudet, kom från baksidan av duken. Jag behöll dock min förvissning och inbillade kunskap för mig själv. Det där visste ju alla.

Om inte minnet sviker helt så togs villfarelsen ur mig i elvaårsåldern, när jag var med en annan pojke och två flickor från min klass åkte buss in till Lund för att se Jarl Kulle i Miss and Mrs Sweden. Jag och min kompis hade övat länge på varje detalj för resan och inne på själva biografen. Vi var själva rätt nöjda med våra världsvana rörel­ser när vi slängde upp pengarna till kassör­skan och sa "fyra biljetter". Flickorna rod­nade klädsamt när de förstod att gentle­männen de rest till staden med faktiskt tänkte bjuda på plåten.

Inne i salongen såg jag dammet i ljuskäg­lan plöja genom Reflexbiografens mörker och förstod plötsligt hela hemligheten. Det fanns ett rum däruppe, bakom alla stolar, där allting sköttes!! Aha!!

Efter filmen nämnde jag i förbigående, såsom en självklarhet, den häpnadsväckan­de upptäckten för mina kamrater. Jag gäs­pade nonchalant och de var imponerade. Så här i efterhand kan jag sakna illusionen. Kunskap kan ha en förödande verkan på fantasin.

Av filmen minns jag ingenting. Alla som har varit elva år och bjudit flickor på bio vet varför.

 

Bara en biodåre

Det kvittar nästan vilken biografi över en stor regissör som man läser. Alla var de små, ensamma och mobbade och bodde i en stad med minst en biograf. Och alla smet de från skollektionerna in i mörkret och fem-sex gånger såg alla de nya filmerna som idag räknas som banbrytande klassi­ker. Från Capra, Huston och Ford till Bunuel. Fellini, Truffaut och Bergman. Själv levde jag länge som en fullständig oskuld i mitt förhållande till den vita du­ken. Rörliga bilder var lika med Helgonet, Bröderna Cartwright och Hylands hörna. I den sovstad till Malmö, där jag växte upp, fanns varken bio eller pizzeria. Det var en stor händelse när den första korvkiosken öppnade i början av 70-talet. På darrande ben tassade man fram till luckan och viska­de "en vårrulle" eller "en tjock grillad med mos".

Med en sådan uppväxt är det liksom inte konstigt att man aldrig blev den store film­skapare, som det antagligen var tänkt från början, utan bara en vanlig liten biodåre.

 

Fjärde bänk

Redan på den tiden när Malmöbussen, min räddare i nöden, tog mig in till Grand, Al-cazar, Scania, Saga och Smultronstället (av en händelse råkar ingen av dessa finnas längre...), förstod jag storheten i att sitta i mitten på fjärde bänk. Jag ville omfamnas av filmduken. Detta oavsett om jag såg Ka­nonerna på Navarone, Rösten från andra sidan eller Mazurka på sängkanten. Det var fjärde bänk som gällde.

Stig Claesson, Sias, skriver så här i Om vänskap funnes om den första gången han träffade Pär Johan Nilsson (en lätt förklädd Niklas Rådström):

 

"I biofoajén skilde sig Pär Johan inte från andra ungdomar men väl inne i biosalongen gjorde han det.

Han och hans flickvän satt på fjärde bänk i mitten och där hade jag velat sitta så jag fick sitta på femte.

Jag vill sitta långt fram när jag går på bio. Jag vill ramla in i filmduken och inte sitta långt bak som alla tycks vilja göra nu för ti­den. Den moderna biobesökaren tycks vara så van vid teve att han helst vill sitta så långt bak att filmduken kan föväxlas med en teve­ruta eller påminna om den. Jag vill inte att filmduken ska påminna mig om att teve finns."

 

När jag går på bio med någon vän - vil­ket är sällsynt, det är skönast att gå ensam, man slipper diskutera efteråt – så kompromissar jag sällan med fjärde bänk. Jag be­traktas som avgjort asocial när jag envist lufsar fram några bänkrader längre fram än min kamrat. Men så är nu bio en gång för alla inte i första hand en social företeelse. Det är förvisso en stor upplevelse att sitta på ett fullsatt Draken i Göteborg och skrat­ta med 700 andra till Colin Nutleys Ängla­gård, men jag njuter storligen (vilket knap­past biografägaren gör) av att sitta alldeles ensam i en salong. På fjärde bänk.

Undantag göres dock när det handlar om filmer där risken är överhängande att man inte orkar sitta tiden ut. Då är det utmärkt att ta position längst ut några rader längre bak, för att diskret kunna lämna salongen när det blir för mycket. Bo Widerberg kallar träffande sådana filmer för just "ytterplatsfilmer".

 

Ritualer

När jag i olika sammanhang intervjuat ak­törer, vare sig vi talar om skådespelare, fot­bollsspelare eller programledare i TV, har ofta Den Personliga Ritualen dykt upp. Att gå in som förste eller siste man på scenen, att göra ett hopp eller en viss rörelse strax före avspark eller att i något hörn av studi­on, i all avskildhet, mumla något mantra.

Som bioaktör vinnlägger jag mig för det första med att alltid komma i tid. Jag hatar att komma inrusande när förtexterna rullar och missar jag ännu mer så går jag ut igen och brukar då få pengarna tillbaka.

Men väl där i tid är jag noga att alltid lägga jackan på stolen till vänster om mig och lika omsorgsfullt lossa på skosnörena. Skjortärmarna kavlas upp och rätt sittposition inrättas. Allt ska kännas riktigt och väl förberett. Att gå på bio är inte bara en fri­tidssysselsättning, om nån trodde det.

 

Reklam

I England och flera andra länder finns en tid angiven för när salongen öppnar, en an­nan när reklamfilmen börjar och en tredje när själva filmen startar. Om vi bortser från att tiderna inte alltid hålls så är detta en ut­märkt idé som snarast borde överföras till svenska biografer.

Jag kan bli oerhört avtänd av reklam­film. När jag hör en medelmåtta misshand­la Otis Reddings Try a little tendemess i rek­lamen för någon choklad, som jag redan glömt namnet på, blir jag upprörd och sit­ter och retar mig långt in i första akten på filmen. Själva filmupplevelsen är då starkt äventyrad. Däremot älskar jag trai­lers. Förbehållslöst. Hur enfaldiga, stereo­typa eller obegripliga de än är.

Jag skulle kunna uppehålla mig länge vid godiseländet, men i en hyllningstext som denna stannar jag vid att avslöja att jag har skrivit ett långt, välformulerat med nog­granna krav på en godisfri zon, och antytt att den gärna bör vara på fjärde bänk och i dess omedelbara närhet. Problemet är att jag ännu inte listat ut vilken minister som handlägger ärenden om godis i biosalonger. Kan det vara Birgit Friggebo? Eller är det möjligen den obehaglige näringsministern, Per Westerberg? Eller rentav Jämställdhetsombudsmannen?

 

Kissa först

Men innan man kommer så långt att man sätter sig i sin biostol så krävs ett antal vik­tiga förberedelser. Några små, enkla miss­tag och hela bioupplevelsen kan vara spoli­erad.

Den viktigaste är att kissa. Det värsta som finns är att vara så pissnödig att man måste rusa ut just när Marion Brandö och Maria Schneider gör det som bäst i Sista tangon i Paris, när Jacques Tati ska sätta sig i kanoten i Semestersabotören eller när Lauren Bacall visslar i Att ha och inte ha. Kanske inte lika akut, men nog så irriterande, är det att vara hungrig. Alla som sett Babbettes gästabut på fastande mage, vet vad jag menar. Tryck in en hamburgare snabbt, eller vad som helst. Hellre rapa än svälta.

Jag har en kompis som hade planerat det väl och tagit med en kvinna han var mycket intresserad av på Henry & June. I sin nervositet hällde han dock i sig något för många öl före filmen och när han vid filmens alla erotiska scener skulle låta handen glida upp på sin kvinnas lår, fick han istället gång på gång rusa ut, halvt på fyllan, och tömma den egna blåsan. Också lätt misslyckat.

Då är det lättare att vara bakfull, säger mig min erfarenhet från filmfestivaler, där man alltsomoftast är tvungen att vara soci­al och engagerad långt in på kvällen och därför smått darrig lallar in på första mor­gonvisningen. Rätt film kan fungera som den bästa återställare. Eller så somnar man.

 

Namnet

Man ska inte nonchalera värdet av en bio­grafs namn. I begynnelsen gavs kvarters­biograferna ofta orientaliska, exotiska namn som lämnade de vildaste associatio­ner: Alhambra, Metropol, Cosmorama, Eldorado, Olympia, Continental, Scala, Phoenix eller Odeon. En tilltalande förening av obändig passion och oblyg marknadsfö­ring. Inga filmstäder, inga downtown.

Namnen var definitivt bättre förr.

Eller för att åter citera Sias ur Om vän­skap funnes:

 

"Jag går inte på Filminstitutet så länge man envisas med att kalla det för institut. Jag skulle gå dit om man döpte om det till Cosmorama".

 

Kunde inte sagt det bättre själv.

Om Filmstaden och Downtown har en direkt impotent effekt på lusten att gå på bio så är det desto mer uppeggande att tas­sa in i en del av de nya salonger som öppnat i Stockholm på senare tid. Sagas och Bio­palatsets stora salonger och Olympia är samtliga behagliga trendbrott. Det finns uppenbarligen ett liv efter Röda Kvarn, Park, Spegeln och Sture.

Såg nyligen V.I. Warshawskipå Saga. En usel film, men njutningen att se den stora duken gå i stort sett ända ner i golvet upp­väger en del. Satt en annan morgon på Gö­teborg Film Festival i Drakens jättesalong och såg en enastående tråkig kinesisk film. Men njutningen att befinna mig i denna, en av norra Europas bästa biografer, höll mig fastlimmad i fåtöljen. I de allra bästa sa­longerna kan de sannolikt servera vilken smörja som helst och ändå hålla mig kvar.

Inget är egentligen viktigare än duken. Det är den som är det främsta vapnet mot dem som säger "jag ser den när den kom­mer på video". Även om det inför dessa förlorare antagligen inte är lönt att lyriskt yra om när man fullständigt slogs ut av skönheten och poesin i Jan Troells Ingenjör Andrées luftfärd på Royals jätteduk i Mal­mö. Eller den hisnande lyskraften i Zhang Yimous Den röda lyktan på mäktiga Astoria under Stockholms filmfestival. Bara två ex­empel. Minnenas lista kan göras lång.

Motsatsen är till exempel Holken, Fågel Blås lilla salong, som visserligen har ett väl­villigt ideellt och hemtrevligt skimmer över sig, med den gamla golvlampan i hörnet och allt. Men det är ingen biograf. Duken är hopplöst liten, som två TV-apparater på bredden ungefär och stolarna outhärdliga. Jag såg "Sagolandet", tre timmar lång, där. Aldrig mer. Stäng Holken. Ingen skulle gråta.

 

Stjärnorna

I Om vänskap funnes skriver Sias också om sin kärlek till de underskattade B-skådespe-larna, om de som utan att tveka låter sig skjutas redan innan förtexterna. Och om hur en usel film kan räddas bara genom några sekunder William Holden:

"Man fick bara se Bill Holden några se­kunder iakttagande de andra krigsfångarnas amatöraktiga beteende. Men det räckte. Man hade sett ett proffs. Och fått ett garv.

Vad mer kan man väl begära för ett par futtiga tior".

Skådespelarna är filmens blod. Därför är det upprörande att Skönheten och odjuret, en animerad film, nominerades till Bästa Film vid senaste Oscarsutdelningen. En film utan skådespelare kan aldrig bli Årets Bästa Film. Det är inte möjligt. Det är för skådespelarnas skull vi går till biografen.

Utan biografen hade jag aldrig blivit för­älskad i Julie Christie, Jessica Lange, Anje-lica Huston. Saskia Reeves, Anna Magnani, Francoise Dorléac, Ellen Barkin, Fanny Ar-dant, Anouk Aimée, Monica Vitti, Katherine Hepburn, Irene Jacob och Lauren Bacall.

Eller, på ett annat vis, om ni förstår, i Jimmy Stewart, Sterling Hayden, Humprey Bogart, John Cassavetes, Henry Fonda, Woody Allén, Ben Gazzara, Harvey Keitel, Richard Gere och Gene Hackman.

 

När ljuset tänds

Ibland kan det kännas som att ertappas i den mest intima stund. När eftertexterna kommer och ljuset går upp efter Kieslow-skis Veronikas dubbelliv eller Lecontes Hår­frisörskans make, två sinnliga, sensuella små mästerverk man i nära två timmar haft en nära förbindelse med, kan jag bli smått förtvivlad över att någon bryter magin och dessutom är ofin nog att rikta en lampa mot min ensamma, eländiga själ i stolen på fjärde bänk.

Jag knyter sakta och uppgivet mina sko­snören, plockar upp jackan från stolen till vänster om mig och går inte sällan ut som allra siste man.

Utanför knäpper jag jackan och blickar runt mig i oro att någon jag känner ska komma fram och fråga vad jag tyckte om, i det här fallet, Farlig främling. Jag vill inte prata när jag varit på bio. Jag håller andan. Men det är lugnt.

Regnet piskar mot ansiktet, jag kör ner händerna djupt i fickorna, promenerar hemåt och funderar på vilken film jag ska se i morgon.

Det suger redan.       

 

 

Nyfiken gul

Text: Jan Gradvall

Fenomenet byter namn hela tiden. För ett par år sedan talade man dubbelbottnat om "Det sto­ra blå", men den här våren har det kallats "JFK-syn-dromet". Det första man gör efter att ha sett den fil­men är inte att diskutera Lee Harvey Oswald. Det första man gör är att rusa till toa­letten.

Alla filmer som är längre än cirka 1.55 har denna ef­fekt. Knappt två timmar går an, troligtvis på grund av ett sedan länge rotat vanebe­teende, men så fort filmerna blir längre än två timmar kommer problemet smygan­de. Eller snarare: tryckande.

Precis som själva blåsan efter en sådan pärs, tycks detta ämne vara i det när­maste outtömligt. Enligt se­kreteraren i Svenska Filmkritikerförbundet, Pietro Maglio, har det alltid sak­nats en ordentlig avhandling i ämnet.

– Jag är övertygad om att man ser film på ett annor­lunda sätt när man är kiss-nödig, säger Pietro. Under långa filmer är det alltid svå­rare att koncentrera sig mot slutet. Inte på grund av att filmen blir sämre, utan för att man själv bara tänker på toaletten. Det är till exempel oerhört svårt att stå ut med en dialogfilm i sådana lägen. Och hur påverkar detta egentligen filmkritiken?

Som sagt, diskussionen rinner lätt iväg. För att un­derlätta för biobesökaren har vi talat med en riktig lä­kare, Allan Gordon, som be­rättar om vad som verkligen gäller.

 

 

Doktor Gordon talar
 

Text: Jan Gradvall

Hur ska man göra för att inte bli kissnödig mitt under en film?
– Detta är ganska komplicerad fysiologi, men något förenklat kan man säga att det handlar om att hålla koll på sin ADH-nivå. Detta anti-diuretiska hormon (ADH) påverkar kroppens produktion av kurin. En hög ADH-nivå gör att man kissar lite. En låg ADH-nivå gör att man kissar mycket. Ett ämne som höjer ADH-nivå är faktiskt nikotin. Röker man några cigarretter innan en film är alltså chansen att bli kissnödig betydligt mindre.

 

Är några vätskor mer urindrivande än andra?
– Ja. Alla vätskor som innehåller alkohol är exempel starkt urindrivande. Alkohol har den effekten att det helt blockerar ADH-pro-duktionen. Det är till exempel därför man blir så kissnödig ute på krogen. Även vätskor som innehåller koffein sänker ADH-nivån. Coca Cola blir man till exempel lätt kissnödig av.

 

Hur är det med kaffe? Det sägs att varma vätskor stannar kvar i kroppen längre än kal­la vätskor. Det är till exempel därför alla dricker té i tropiska länder.
– Det är sant att vätskor som har en tempe­ratur nära kroppens egen temperatur stannar kvar längre. Men kaffe har snarast en mot­satt effekt. Kaffe innehåller ju mycket koffe­in, vilket som sagt sänker ADH. Även té tror jag innehåller ämnen som påverkar ADH i ne­gativ bemärkelse.

 

Hur lång tid tar det innan vätska omvandlas till urin? Kan det till exempel var den Cola man druckit en halvtimme innan filmen som man sedan vill kissa ut under visningen? El­ler är det som kommer ut vätskor man hällt i sig redan på förmiddagen?
– Det beror helt på vad du har gjort tidigare under dagen. Om kroppen är rehydrerad, dvs om du till exempel kanske har sprungit till bion, så ökar behovet av vätska och behovet att kissa blir mindre. Motion höjer alltså ADH-nivån. Men motion ökar givetvis även tör­sten... Angående hur snabbt vätskan kan om­vandlas till urin så kan det i vissa fall handla om tidsrymder på endast 15-20 minuter. Den tiden kan det, teoretiskt sett, ta att kissa ut det man just druckit.


Till sist: Eftersom salt binder vatten så borde det väl löna sig att äta salt godis under filmen?
– Salt binder vatten, det är sant, men salt har snarast motsatt effekt. Salt påverkar även urinflödet. Salt driver urin ur kroppen.

 

 

Skjut inte på maskinisten!

Text: Rikard Lind

En grundligt gjord enkät visar att det ryms en hel del ångest i en biomaskinists bröstkorg. Svet­ten rinner i floderfrån deras pannor när man ber dem spela upp sina in­re, mentala "skräckfilmer" om de värsta tänkbara fadäserna. Här är några skräckexempel.

Missat klippa in en akt i filmen
En klassiker i sammanhanget är "Ba­ron von Miinchausens äventyr" där scenen mellan det att Munchhau-sen åkte upp till månen och sedan tillbaka helt enkelt "tappats bort". Historiens snabbaste och gåtful­laste månfärd. (En film är alltid uppdelad i flera rullar, "akter".)

 

Vänt på filmen
Filmen visas bakvänd med följden att det optiska ljudspåret ligger på duken. ”Det låter av bara helvete”, som en maskinist uttrycker saken.

 

Ridåns mekanik pajar ihop
I bästa fall händer ingenting. I värsta fall blir det total kortslutning och draperierna åker fram och tillbaka som ett epileptiskt kärlekspar i vansinnestempo.

 

Filmen går av
Rutinförfarande som ska ta högst en halv minut: Ihop med ridån, släcker ner projektorn till hälften, drar igång projektorn, i med ny startremsa som är 6,6 sekunder lång, fäller upp brandluckan så ljuset flödar igen, syns bilden på skiftluckan? Trycker ut ridån, skiftar in ljud och bild och tänder upp för fullt. Puh!

 

 

Får inte in skärpan
Filmen har spe­lats in på superåtta och blåsts upp till 16 millimeter (fenomenet går på maskinistspråk under beteckning­en "Lex Maj Wechselmann").

 

Kör igång men ingen film kommer upp på duken
Antingen sitter hatten kvar på projektorgluggen eller så har någon idiot ställt en mugg kaffe i vägen.

 

Glömmer koppla på Dolby Surround-systemet
Efter filmen kommer den rutinerade biobesökaren fram och säger ”Konstigt, men senast jag såg den här filmen var den i stereo”.

 

Statyn strejkar
När biografen Aveny i Göteborg skulle visa ”Snövit” en dag i förra månaden så vägrade Erling Valldebys skulptur ”Fru Filmia” sjunka ner från sin plats framför duken. Publiken fick gå hem.

 

 

 

Att angöra en biofåtölj

Text: Cristel Nyqvist

 

Ergonom Mikael Malmen är en riktig sittställningsliberal.

Förutom "Hammocken" ansåg han att alla var bra sätt att sitta. Huvudsaken är framför allt att man byter sittställning gan­ska ofta (ni som inte kan sitta still kan alltså lugnt hoppa vidare på era säten) och rör på nacke och rygg. Ju mer statiskt, stilla man sitter desto sämre är det. Kompressionen (biomekaniken som gör att ryggen är som en stötdämpare) i ryggraden är bero­ende av att diskarna (det som ligger mellan kotorna) är rörliga och fungerar som tvättsvampar. Att sitta är för övrigt en onaturlig ställning för människan, berättar Mikael Malmen och hur den perfekta sittställningen ser ut beror helt på vem man är, hur lång och vilken muskulatur man har. Mikael Malméns önskan är att det fanns små kuddar för folk att sätta bakom ryggen. Ett tips är en hoprullad jacka. Idealet vore dock långa S-formade stolar ungefär som flygplansfåtöljer.


1. Fågelholken
Ont i axeln och framför allt nacken som befin­ner sig i så kallat ytterläge. Ryg­gen tar inte så mycket stryk i denna ställning eftersom den är avlastad på grund av armar­na. ”Cervikalrygg” på latin.

2. Ryggpressaren
Landryg­gen (ryggdelen längst ned) be­lastas om baken är långt fram­skjuten. Svanken planas ut. Blodcirkulationen stryps till benen. ”Lumbalrygg” på latin.

3. Filmkritikern
Landryggen kan påverkas lite om man inte sitter rakt. Med stor rörlighet i bäckenet kan benen korsas hur som helst utan fara. Benämns också "Lumbalrygg" på latin.

4. X:et

Sätesmuskulaturen belastas kraftigt. Svanken planas ut och inverkar nega­tivt på ryggkotepelaren. "Erector spinaerygg" på latin.

5. Mysaren

Förunnad ett fåtal viga personer. Svanken, höft och knäleder belastas. Armar­na ger visst stöd för ryggmuskler och diskar. Utnyttjas den rätt och känns bekväm kan den fungera. ”Lumbalrygg” på latin.

6. Hammocken

Inte att rekommendera. Ryggen blir som en hängmatta och länden som en potta. All blodtillförsel stoppas till benen. Inverkar mycket negativt på höftböjarmuskeln som är som ett gummiband för den nedre och den övre delen av ryggraden. ”Llipsoasrygg” på latin.

7. Passaren

Även här tar ryggen stryk, främst i ländpartiet. Bananstruktur med stel nacke (särskilt om man sover, förmodar vi). Men kan vara skönt för benen om man är lång. ”Lumbalrygg” på latin.

 

 

Draperiet som kom in från sidan

Text: Rikard Lind

 

För esteten är draperierna ett stän­digt störningsmoment. Var­för åker de gamla skynkena fram och tillbaka 40 gånger innan de slutligen försvinner åt sidorna? En förekomman­de teori är att draperiarbetet är en degraderad syssla, läm­nad åt överambitiösa ton­åringar som vill göra ett gott intryck och drömmer om att en dag bli befordrad till ma­skinist.

Sanningen är emellertid den rakt motsatta. Draperiernas framfart är nämligen baserad på avancerat este­tiskt tänkande. Att det kan vara svårt att se linjen i detta tänkande beror på att det finns två olika skolor, två generationers teorier som ännu inte kunnat enas. I bå­da lärorna sköts draperierna mekaniskt från maskinrum­met. Den gamla skolan sä­ger att det aldrig någonsin får visas vit duk. Draperierna dras isär första gången precis efter det att reklamfil­men startat, ihop mellan re­klam- och huvudfilm och in­te upp igen förrän filmbo­lagslogotypen syns på skynkena. Den yngre skolan är mer radikal. Där får ri­dån gå upp strax innan re­klamfilmen och sedan an­tingen stanna på plats eller gå ihop och isär mellan re­klamen och själva filmen. Till synes obegripliga spasmiska ryckningar beror of­tast på en sammanbland­ning av de båda teorierna. Biobesökarens tröst är att den typen av oseriösa ma­skinister kan iakttas läsande Platsjournalen dagen därpå.

 

 

Den ofrivillige glasögonbäraren

Text: Kjell Häglund

 

En bortglömd mi­noritet bland biobesö­karna är Den Tillfällige Glasögonbäraren. Vi har in­te på oss glasögonen till var­dags eftersom de kliar (vad vi menar är att vi tycker glasögonen är fula och att vi ser fula ut i dem). Det är i bio­mörkret vår famlande livs­hållning ställs på sin spets.

Normalt tar man upp glasögonen precis när mörkret fallet efter reklamen, och det kritiska momentet när man pillrar med bågarna bakom öronen bör ske i ögonblicket mellan två skyl­tar i förtexterna – om bak­grunden är svart. Då är det som allra mörkast i lokalen. Efter hand förfinar man tekniken att smyga på sig glasögonen. Själv sitter jag och fingrar öppet med dem, putsar dem och så, redan halvvägs in i reklamen som för att visa att jag är vän med mina glasögon. Se­dan tar jag på dem redan fem sekunder innan ljuset släcks, som en ytterligare markering. Ingen hinner uppfatta hur larvig jag ser ut på dessa fem sekunder, de hinner bara uppfatta att jag - hur öppet som helst - hål­ler på att ta på mig glasögo­nen.

Sedan följer den omvända proceduren att få av dem i tid. Det kan förefalla lätta­re, men är tvärtom ett helve­te för oss som gärna stude­rar eftertexterna. Då har ju ljuset i regel tänts igen.

Själv tar jag ofta av mig glasögonen när jag gissat mig till avslutningsscenen, med följden att jag ibland tvingas kisa mig igenom ytterligare tjugo minuters ”slutscener” med handen desperat trevande i väskan efter glasögonen.

 

 

Godissabotören

Text: Andres Lokko & Clara Mannheimer

 

Förra året gjordes en liten undervis­ningsfilm i ämnet "ned­skräpning i biografsalong­er". Huvudrollsinnehavaren, som skulle få biobesökarna att inse det osolidariska i att slänga godispapper på gol­vet och kleta tuggummi un­der stolarna, var ingen min­dre än Sven Melander (bland annat drar han vitsen om sin fru Berit som är så bombad att dom kallar hen­ne för Beirut!). Och visst var det en utmärkt idé - även om vi idag vet att den inte fyllde någon som helst funk­tion. Folk beter sig lika vårdslöst som vanligt, och vi tvingas följaktligen fortfa­rande vada fram i hav av kolapapper och popcorn för att nå våra stolar.

Men, det intressanta är egentligen inte att det skrä­pas ner, utan vem som gör det. Är det familjen på "Golfaren"? Eller den en­samme studenten på Folkets Bio? Eller möjligtvis femton­åringarna på "Double Impact"?

– Klart det är vi, säger en femtonårig actionkonnässör som Nöjesguiden talat med.

– Det är ju bara vi som verkligen förstått vad bio­kultur egentligen handlar om. Man skall liksom bosät­ta sig på andra bänk på "Terminator 2 " (eller "T2" som de själva säger) sådär tre-fyra gånger i veckan. Man tar av sig skorna och går loss på allehanda junk-mat – chips, popcorn, ham­burgare, cola, godis och glass. Det hör till att må rik­tigt illa när man kommer ut i foajén. Sen är det bara att ta igen sig en kvart, ladda upp med mer popcorn och godis tills någon slänger ur sig det magiska "vi tar väl niobion också"?

Frågan är också om vakt­mästarna på biograferna har en lika euforisk syn på den "riktiga" biokulturen. Det är ju trots allt de som skall snygga upp eländet efteråt.

Down Town i Göteborg tillhör de nya biopalatsen, vars foajé är förvillande lik McDonalds bara några hun­dra meter längre ner på ga­tan. Skillnaden är att Down Town förser sina gäster med popcorn och godis istället för hamburgare.

Där arbetar Peter Fors som vaktmästare sedan två år tillbaka.

 

NÖJESGUIDEN: Hur mycket skräp samlar ni ihop en vanlig dag?

PETER FORS: En lördag är det uppåt tio stora sop­säckar bara från de fjorton salongerna. Då tar vi bara det värsta. Varje morgon kommer en städfirma som skrubbar ordentligt rent.

 

NÖJESGUIDEN: Vilket skräp är vanligast?

PETER: Det är popcorn- och drickbägare. Men det händer rätt ofta att man får torka spyor också. Särskilt på nattbion när folk fått i sig en del. Men ibland är det ungar som ätit för mycket. Senast igår var det en som spydde mitt på dan, under "Snövit".

 

NÖJESGUIDEN: Vilka är det som skräpar ner mest?

PETER: Ungdomarna!! Då är det skräp överallt. Snus på golvet och tuggummi un­der stolarna. Det är för djä....t ibland. Det händer ju att unga killar köper godis för 200 spänn. Vuxna tar med sig popcornbägarna ut.

 

NÖJESGUIDEN: Finns det någon film som är särskilt skräpig?

PETER: "Cape Fear" – det är en riktigt grisig film. Och "Den siste scouten" var värst förut.

 

NÖJESGUIDEN: Har du och dina arbetskamrater funderat på att vägra sälja vissa saker som exempelvis kola med papper?

 

PETER: Nej, det är ju go­dis vi tjänar pengar på. Men vi säljer inte tuggummi ef­tersom det kletar så. Och choklad - det smälter också in och är svårt att få bort. Men vi har reservstolar så att vi kan skicka iväg de som är för kletiga på tvätt.

 

NÖJESGUIDEN: Vad äter du själv på bio?

PETER: Mest popcorn och dricka, men man tröttnar på det också.

 

NÖJESGUIDEN: Tar du med dig skräpet ut?

PETER: Nej.

 

Ridå, skulle man kunna säga.

 

 

För att inte tala om all denna reklam

Text: Andres Lokko

 

Du har laddat upp ordentligt i foajén med den stora popcornkar­tongen, två stora cola och prasslig godispå­se. Du har hittat din plats och fått av dig yt­terkläderna. Reklamfilmen börjar. Efter fem minuter blir det plötsligt tomt och tyst upp på duken. Reklamfilmen ersätts av Andreas Wollenwieders harpa, lamporna tänds och en mycket gammal man med mycket dålig syn haltar in i salongen med en liten sparbössa i högsta hugg. Långsamt börjar han beta sig igenom bänkraderna mumlandes, knappt hörbart:

"Ge ett bidrag till våra krigsinvalider". Si­tuation blir lite pinsam eftersom filmen du ska se är "Oxen" och det därför bara sitter ett tiotal personer i salongen. När han kom­mer fram till dig har du inget val, det är bara att ställa ifrån sig läsken, snacksen och snasket och hala upp plånboken. Sen försvinner både Ko­reaveteranen och harpmusiken. Reklamfilmen tar vid än en gång. Men lampan tänds igen. En äldre dam, även hon när­synt och förmodligen gift med veteranen, klampar in för att sälja godis. Allt medan Andreas stämmer upp igen. Innan "Oxen" äntligen börjar, har det gått en trekvart och till slut är salongen ganska välfylld. De som kom se­nare var förmodligen engelsmän. De andra ba­ra turister. För i England är det precis så här det går till på vissa biograf­kedjor. Rutinerat anglofila biobesökare känner förstås till detta och dyker in i sista sekunden. Allt för att slippa närsynta gamla soldater.

Men det är England det. Hemma i Sverige heter det förfarande "missa inte reklamfil­men - alltid fem minuter före filmen". Fast hur länge till? Nu när alla har reklam i 28 av sina 30 kabelkanaler hemma i vardagsrum­met. Är reklamfilm på bio fortfarande in­tressant för konsumenten? Enligt en reklamfilmsmakare Nöjesguiden talat med hänger bioreklamens framtid på en rad olika aspekter.

– Folk kommer att tröttna, säger Henrik Schyffert hos reklamfilmmakarna Rally TV i Stockholm. Mest eftersom vi inte har haft någon TV-reklamkultur tidigare. I USA har man haft TV-reklam sedan tidernas begyn­nelse och därför har det aldrig existerat nå­gon bioreklam där. Amerikaner som råkar gå på bio i Sverige blir oftast förbannade och undrar varför de blir tvingade att se reklam när de har betalat för att se en film.

Faktum är att en svensk biobiljett skulle vara avsevärt mycket dyrare om det inte vore för de pengar reklamen ger. Biografägarna tjä­nar mest på reklamen och godisförsäljningen. Johan Cramér, chef för SF Media, uttrycker det så här:

– Vi hade helt enkelt haft mycket färre bio­grafer i landet om biore­klamen försvann. Och den lär finnas kvar så länge 85 procent av de svenska biobesökarna kommer i tid till rekla­men, vilket de gör i dag.

Svensk reklamfilm är av tradition "skojig" och dess effekter ökar avse­värt om trehundra per­soner fnissar åt – exem­pelvis – Ulf Larssons chokladfummel tillsam­mans.

– Kvaliteten på svensk bioreklam har för­sämrats sen vi fick kabel-TV, säger Henrik Schyffert. Byråerna tror att filmer som går i rutan även fungerar på bioduken. Men det gör det inte. Fast reklamfilmsregissörer tror att biopubliken tittar ändå - de sitter ju där och kan inte göra så mycket annat än stirra på duken. Troligen kommer bioreklamen alltmer att försöka pricka in speciella mål­grupper och alltså specialtillverka reklam för olika typer av film.

 

 

Konsten att riva en biobiljett utan att bli utmattad

Text: Cristel Nyqvist


Som framsprungen ur en västernfilm står han där i fonden, betraktar ditt an­sikte, och det du har i handen, för att slutligen gå till verket och avväpna dig. Biljettrivaren undgår ingen. Han är biografens Sankte Per vid pärleporten och hans makt är ostridbar. Hans skepnad kan man aldrig va­ra helt förvissad om. Ena da­gen hälsar han dig välkom­men, säger tack när han får sin del och visar vilken salong du ska gå till. Andra vet du inte vilken del du ska visa upp, han sliter biljetten från dig och ri­ver den själv med en hop­tryckt, arg min och hög suck. Forna tiders biljettrivare bru­kade låta besökaren hålla "symboliskt" i sin del samti­digt som han stödhöll och rev i den andra delen med andra handen. Fördelen var att man alltid visste hur rivningstakten skulle gå till. De flesta modernare biljettrivare tar hand om biljetten själva och varierar ri­vandet med en eller två hän­der. Det finns tre olika varian­ter av biljettrivare:

 

RIVARTYPERNA

1. De som tycker att besöka­ren ska få delta aktivt. Dessa förutsätter att du ska veta vilken del han vill ha och vilken du själv ska behålla. Många tycker det är roligt att få "vara med", men nervositeten kan ta överhanden och biljetten visar sig vara oerhört segriven eller tappas på golvet.

2. Biljetten rivs med båda hän­derna av biljettrivaren. Många varianter här också. Hårt, löst, stadigt, slappt, i ett snärtigt ryck eller en följsam rivning längs perforeringen. Bra som avslöjare av biljettrivarens per­sonlighet.

3. Det trendigaste inom rivsvängen för tillfället. Biljetten hålls med ena handen uppåtvänd och sen skjuter/trycker tummen den delen framåt i rivningen som ska av. Det ger ett nonchalant och världsvant intryck. Men den andra handen, vad gör egentligen den?

Utomlands har de inte mycket till biljetter, ännu min­dre biljettrivare. Frankrikes och Spaniens små fisiga lappar rivs i bland i biljettluckan och i England rivs inte biljetten över huvudtaget. Med andra ord ska vi vara rädda om våra rivarhjältar, de är en del av den svenska biopersonligheten.

 

 

För några kronor mer – eller handen som gräver i påsen

Text: Lars Nylin

 

När biobiljetterna nu börjar betinga farligt nära hundralappen blir det viktigare att hålla nere de nödvändiga extrakostnader­na. Som vilket tilltugg man tar med sig in i mörkret. Är det bäst att satsa på en tra­ditionell binge med pop­corn? Eller är det smartare ekonomisk taktik att välja en mer långsamsmältande nymodig­het som Dumle-bitar?

Delvis är ju problemet teknisktanatomiskt betingat: hur stora händer har man, hur stor är munnen, är man en "tuggare" el­ler en "sugare"? Och så vidare.

Men alldeles oavsett hur man bär sig åt i biofåtöljen kommer här en kort analys av de priser som prislappen anger. Vad döljer sig i priset? Frågan är praktiskt ställd: Hur mycket kostar en grabbnäve av olika sorters godis?

Någon protesterar här och säger att Fox citron äter man inte per grabbnäve. Sånt äter man prydligt prasslande en bit i taget. Men då popcorn bara kan ätas med grabbnäveprinci­pen har vi ändå valt den här metoden. Märk att siffrorna är beräkna­de efter ett par rejäla skogshuggarnävar. Undertecknads. Med hjälp av des­sa brukar jag ösa i mig allt jag inhandlat re­dan under reklamen - den så kallade bulldozertekniken. Mindre välutrustade handtag får följaktligen en bättre ekonomi på sitt prasslande och sörplande. Men livet är ju aldrig riktigt rättvist.

 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!