En av Sveriges mest mediala konstnärer har bytt namn. Och det är inte Lars Vilks (som kanske skulle behöva det), utan Ernst Billgren som hädanefter går under namnet Wilhelm von Kröckert. Gissningsvis för att Joakim von Anka redan var taget.
Det hela är lite likt Lidls kreddiga pop-up-restaurang med namnet Dill, som vill bevisa att de minsann inte har dålig kvalitet på varorna. Men bara för att de kan lura några skägg en helg ändras inte konceptet i grunden, då Lidl fortfarande inte tillhandahåller molekylärkockar i sina butiker. Dessutom ser vi ut att ha vandrat in i en Roy Anderson-film varje gång vi gör ett besök någon av matkedjans lokaler.
Vad ger egentligen ett namnbyte? Är det något fler borde göra?
Att ändra namnet har genom historien varit ett fiffigt sätt att skapa ny uppmärksamhet kring en artist eller ett varumärke. Jag kommer att tänka på när Puff Daddy blev P. Diddy eller när Prince blev tecknet. Inget fungerade särskilt bra.
Nog är det så att ett namnbyte är något du gör för dig själv. För att känna att du har förändrats. Eller vill göra det i alla fall. Vi vet att vi blir bemötta av andras förväntningar och förutfattade meningar om oss. Och då kan ett namn ändra allt. I rikare förorter är min erfarenhet att det till exempel inte är ovanligt att personer med ”enklare” efternamn gärna förfinar dem, med ett ”h” inslängt här och var. Den stora drömmen är att få det att låta adligt. Som att det fullständigt skulle ändra din person? Det finns en risk att ett ”von” blir ett fån istället.
Det finns också många som blir bortsorterade från arbetsmarknaden på grund av ett utlandsklingande namn (läs: fel sorts utland). Tänk om Billgren valt att kalla sig Ayham Ahmad? (Och tänk om Vilks gjorde det?) I fiktionens värld finns dussintals deckare och filmer där folk byter namn för att komma undan ett kriminellt förflutet – som till slut ändå kommer ikapp dem. Jag tror man kan säga att ett namnbyte aldrig kan vara ett lyckat sätt att bli någon annan i en djupare mening. Du är ändå alltid dig själv, oavsett om du lever i andras ögon eller inte.
När då Wilhelm von Kröckert visar sina bilder är de förvillande lika Ernst Billgrens. Men poängen var väl inte att ändras i grunden, utan att få lite välbehövlig uppmärksamhet?
Bäst just nu
1. Matti Kallionen
Galleri Christian Larsen, Hudikssvallsgatan 8, till den 24 maj
Gör dig redo att lajva i konstens värld som i Matti Kallionens version är mysig och psykadelisk. Pax för att vara Prins Zyrg!
2. Akram Zaatari
Moderna, till den 16 augusti
Akram har grävt i de libanesiska fotoarkiven. Och i sina egna. Han har hittat filmen från när han var 16 år och såg ett israeliskt stridsflygplan flyga in över staden utan att bomba. 30 år senare hittar han piloten som vägrade döda.
3. Heri Dono
Färgfabriken, till den 28 juni
Du behöver inte veta något om indonesisk politik för att förstå att dessa dockor är satir av bästa märke. De må se lokala ut, men den svidande kritiken är universell.
4. Martin Parr
Fotografiska, till den 7 juni
Det finns en risk att man aldrig mer vill åka till England på semester efter att ha sett dessa bilder. Eller så är alla våra turistresor precis så här groteska?
5. Olof Inger
Galleri Annaelle Gallery, Riddargatan 41, till den 24 maj
Hur många som kommer se den här utställningen för att Robyns ex ligger bakom den vet jag inte, men jag tycker du ska det för att den är bra.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2015.
