Ronnie Sandahl, vad var det Groucho Marx sa om the seal nu igen?

Låt oss börja med att konstatera: jag vet inte om det mediala livet någonsin har varit vidare lätt för Ronnie Sandahl. Så länge som jag har känt till hans namn har jag hängt upp det på minneskroken att hans bok ”Vi som aldrig sa hora” – världen har fått slut på lustiga kommentarer angående den titeln va? – stått i skyltfönstret bland skämsböckerna i Alex Schulmans bokloppis/skrivarlya.

Mycket mer vet jag inte om människan.

Lika gott så, tänkte jag när jag läste krönikan han skrev om Anja Pärsons sommarprat, sexualliv och relation till hbtq-rörelsen. Eller, det var väl inte riktigt det som krönikan handlade om? Egentligen. Om man tänker efter. Det var mer en förnumstighetens bredsida mot lite allt möjligt som, enligt Ronnie Sandahl, är osolidariskt här i världen. I det här fallet den glasklara (?) kopplingen mellan att ha en sexuell läggning och att skatteplanera. Anja Pärson verkar ha gjort sig skyldig till båda.

Det har skrivits ganska många krönikor om hur fullständigt orimligt det är av Ronnie Sandahl att, i egenskap av sitt eget privilegierade jag, ställa några som helst krav på Anja Pärsons agerande när det gäller kombinationen av hennes kärleksliv och offentligheten i hennes yrke. Vilket naturligtvis är helt korrekt. Människor (räknar in Ronnie Sandahl i den här något slarviga grupperingen) bör ha insikt nog att se sin egen position i den förtryckande hierarkin som vi alla är en del av. 

Men nu var det inte ett slag för hbtq-rörelsen som Ronnie Sandahl slog. Han må ha velat paketera det så, men hans krönika var i själva verket inget mer än ett karaktärsmord.

Anja Pärson vill inte bli gay-ikoniserad OCH har levt ett par år i Monaco? Fy fan. Fy fan, sa jag. Låt oss tillsammans bespotta henne och alla som valt ett liknande liv. VI SOM ÄR SOLIDARISKA, that is. Låt oss se ner på människor som inte agerar precis efter just vår världssyn.. Låt oss peka ut dem som gör fel. Låt oss framställa Anja Pärson som en sälglidande parasit som bara tar och tar och inte är villig att ge något tillbaka – varken till hbtq-rörelsen eller till det svenska samhället (som hon nu alltså uppenbarligen behagar flytta tillbaka till enkom för att utnyttja vår fina sjukvård och vårt gratis BVC).

Att utföra att karaktärsmord är alltid bra för ens eget välbefinnande. Det har nämligen den beskaffenheten att påpekandet av någon annans fel implicit speglar tillbaka ett rättskaffens ljus på en själv. Men är det vidare solidariskt? Jag tror inte det. Jag finner det snarare så att Ronnie Sandahl eget beteende inte bara är ett obegåvat uttryck för den osolidaritet han säger sig avsky – det är också misogynt.

Hur många manliga elitidrottare har förlagt sin skatt i andra, mer skatteliberala länder? Eller för all del, hur många framgångsrika affärsmän? Hur många krönikor skrivs där de manliga ”skatteplanerarna” blir uthängda för att vara osolidariska med svenska folket?

Ganska få. 

Jag är en stor entusiast när det kommer till personligt ansvarstagande. Jag gillar att betala skatt, jag känner mig hederlig när jag gör det. Vetskapen att vi alla bidrar till att ge Sveriges medborgare en bättre och tryggare tillvaro med vård, skola och omsorg är värmande. Jag tycker att skatten är vårt bästa verktyg till att utjämna orättvisor i samhället.
Men likt många andra har jag också gjort orätt mot den solidaritet som vårt samhälle bygger på. Jag har myglat. Jag har brutit mot uppgörelsen. Jag har gjort fel för att jag har haft dåligt med pengar eller känt mig girig eller tyckt att min tillvaro varit lite viktigare än alla andras. Det är inte ett vidare kul konstaterande. Men det är sanningen.

Jag är inte stolt över det, men jag tycker å andra sidan inte att det gör att jag förbrukat rätten att delta i det svenska samhället. Ungefär som att jag inte heller tror att vi gör någonting ett uns mer solidariskt genom att döma ut människor.

[Här skulle det vara ett snajdigt Groucho Marx-citat, men jag orkade inte googla.]

Maja Bredberg