Rojin Pertow: "I 'Jag ringer mina bröder' symboliserar staden utanförskapet"

Rojin Pertow 13:00 22 Aug 2014

I valens mage i "Jag ringer mina bröder". Foto: Petra Hellberg.

För några veckor sedan såg jag pjäsen Jag ringer mina bröder, skriven av Jonas Hassen Khemiri och regisserad av Farnaz Arbabi.

Den var bra, den var oerhört bra rentav. Regin var skicklig och texten så välskriven att det kändes som det har hänt, allt det där som spelades upp på Klarascenen Stockholm under en och en halv timme verkade vara taget ur verkligheten. Bomben mitt i staden, den påföljande  rädslan och inte minst känslan av att vara misstänkliggjord som potentiell gärningsman. Kanske för att det har hänt, allt det där som spelades upp, det var som ett tvärsnitt på känslor som många av oss bruna personer bär på dagligen. 

 

Både Hassen Khemiri och Arbabi har lyckats sätta ord och handling bakom företeelser som är alltför välbekanta men som aldrig riktigt uttrycks med ord ut i luften. De ligger dock ändå där som en slags laddning man känner av om man vet vad man ska titta efter. Jag kunde nästan förutse vissa repliker, för jag har tänkt dem själv. Detta är positivt, men när föreställningen var slut kände jag mig klichéartat nog ganska tom.

För det var som om de båda hade tagit av en känslobank, ett slags allmänt tankegods som finns hos oss som blivit rasifierade, gjorda till en ras, i det svenska samhället. Misstänkliggjorda, betraktade som Den Andre, måltavlor för problembeskrivningar och assimileringspolitik. Detta och mer har lett till att vi alla delar minst dessa erfarenheter, även om det naturligtvis finns makthierarkier rasifierade personer emellan också.

Så resultatet av en text och en föreställning som använder sig av det tankegodset för att berätta en historia blir att den vänder sig till en vit publik. Vi andra vet det redan. Det är en berättelse om någon av oss bruna som vita personer kan se och försöka förstå hur vi har det. En ögonblicksbild ur ett av våra liv som i bästa fall leder till ökad uppmärksamhet kring rasism och i sämsta fall till ett lugnt konstaterande om att det verkar finnas rasism. 

 

Ett avsnitt av pjäsen fastnade i mig, och har grott i bakhuvudet sedan den kvällen. Det här med att vilja bli ett med staden, att smälta in och vara en självklar del av stadslandskapet. Det ligger något ödesmättat i att inte känna detta. Ett scenario: jag sitter och äter glass på Drottninggatan i hjärtat av Stockholm, ungefär i höjd med biografen Skandia. Allt jag ser när jag tittar ut längst med gatan är bara staden, allt i mitt synfält är en självklar del av den.

Bara om jag anstränger mig ser jag enskilda personer; en rödhårig kvinna med en hund, modell cockerspaniel. Det är två äldre litet rundlagda män, båda har stråhatt och matchande blå skjortor. Fler hundar, barn, utblottade människor på knä som ber om medmänsklighet. Bänkar, papperskorgar, bilar, butiksskyltar. Det är svårt att fokusera på enskilda företeelser i ett myller. Vi rör oss som en organisk enhet genom stadslandskapet, med en självklar och okränkbar framtoning. Vi får vara där, vi är där och vi funderar inte ens på hur det annars skulle kunna vara. Om staden vore ett enormt odjur, till exempel en val, så är vi alla slukade av odjuret och lever i dess mage. Men om man inte känner sig som en del av staden har odjuret slukat dig, smakat på dig, och spottat ut dig. 

 

Därför är det en kuslig känsla att se ut över myllret och i bästa fall försöka härma dem, hela tiden intala dig att du är en av dem, du har rätt att vara där, du är lika osynlig mot bakgrunden som de är. Att utsättas för en rasifieringsprocess handlar i mångt och mycket om just detta; att göra dig obekväm inför din omgivning, att ingjuta en känsla av att du inte hör dit, att du är annorlunda på samma självklara vis som andra är normen.

Staden spelar en vital roll i utanförskap i och med sina gränser; tunnelbanespärrar, trappor utan ramp eller hiss och inträdesavgifter. Kan du gå förbi en brottsplats utan att känna misstänksamma pilar skjutas mot dig har staden ändå svalt dig. Men att känna sig som en bedragare i en folkmassa, det är ett förkroppsligande av rasifieringsprocessen och utanförskapet som den innebär. 

 

I pjäsen försökte huvudpersonen Amor övertala sig själv om att han är lika mycket en del av staden som hon där och han med hunden. Men det fungerar inte så, det är först när man slutar anstränga sig för att bli en del av staden som man är det, och det går inte att säga när det händer. Rätt som det är har man köpt glass och går gatan upp utan att märka sin omgivning mer än när man anstränger sig. Då har det hänt. Då är man i valens mage. 

Rojin Pertow är skribent. Mer av henne hittas här.

 

Stad: 
Kategori: