Foto: Johannes Helje
Styling: Decida
I år släpper Robyn inte mindre än tre skivor. Body Talk Pt.1 är den första och kommer i juni. Nöjesguiden träffade henne för en pratstund om kreativitet, folklighet och mediebilder.
När jag sitter och väntar på att Robyn ska dyka upp och försöker handskas med nervositeten kommer jag att tänka på en sak som hände när jag gick i högstadiet och Robyn precis hade slagit igenom, bara ett år äldre än oss som gick i nian. I Hässelbygårdsskolan fanns det en musikalklass, vilket var väldigt ovanligt på den tiden. De där musikalbarnen var naturligtvis hett avskydda av alla förortsungar men gillades av skolledningen. En av de där Nellie Olsen-liknande tjejerna sa avundsjukt att ”det kunde ha varit jag, det där, jag sjunger lika bra som Robyn”. Förutom att jag inte har sett röken av den där tjejen sedan dess (inte någon annan i den där förbannade musikalklassen heller) så tänkte jag redan då att hon hade så himla fel. Robyn är något helt unikt, bara det att det är helt omöjligt att sätta fingret på vad det är. Det går inte att få grepp om vem hon är och det är därför jag svettas. För att spä på den negativa känslan sitter svensk popmusiks Greta Garbo fast i en bilkö på Liljeholmsbron under nästan hela vår tid.
Du släpper en trippel i år. Är det här din Millenniumtriologi?
–Det är experiment med att hitta ett sätt att jobba som följer min kreativa process bättre. Vanligtvis dröjer det så lång tid mellan skivorna och mycket annat tar tid från att skriva nytt. De åtta låtarna på första skivan är de låtar som var färdiga när jag skulle skicka den till fabriken. Det är ingen konceptuell idé, mer en praktisk lösning på något jag har fnulat på ett tag.
Du har inte blivit Pink Floyd under en trettioårskris?
–Nej. Det är ingen trettioårskris. Jag känner mig väldigt lugn och trygg i den situation jag är i nu.
Vad gör man efter ett sådant kreativt utbrott? Har du drömmar kvar? Demonproducenten Robyn?
–Man åker till Hawaii. Nej, jag vill göra mer musik, jag har många saker kvar att testa. Jag brukar alltid ha ett finger med i produktionen även om jag i första hand är artist, men denna gång har det varit så mer än vanligt. Jag har börjat lära mig Logic också, ett musikprogram som vi arbetar med.
Du borde kunna ringa vem som helst för att samarbeta?
–Att göra musik är en organisk process, det är inte så att jag bara ringer någon som jag vill jobba med utan det sker genom att man lär känna varandra och att samarbetet växer fram.
Hur går det till när du skriver en låt?
–Det börjar med något som är roligt att skriva om, en textrad eller ibland hela låten på en gång. I Don’t Fucking Tell Me What to Do ville jag testa något monotont och uppräknande. Jag försöker att skriva låtar på ett respektlöst sätt och gör det jag tycker är roligt. Jag tänker också på lyssnaren, men mer mig själv som lyssnare för att få perspektiv. Vad tycker jag är kul? Det är ju kommunikation. Låtskrivande är att lära sig ett hantverk och förhoppningsvis kan det komma ut något bra ur det.
Du är jättehemlig, det finns inget dirt om dig på internet, inga skandaler, inga korvincidenter. Inte ens Flashback har något särskilt.
–Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag bara gör det jag gör. Jag tänker inte så mycket på sådant.
Du måste vara en av Sveriges mest kända personer, ändå känns det inte som att du är ett dugg folklig. Hur hänger det ihop? Folk fläker ju ut sina liv mer än någonsin?
–Jag har aldrig upplevt det som att man måste bjuda in till sitt privatliv bara för att man är artist. För mig är det bara en sak jag gör – inte hela mitt liv. Jag är helt ointresserad av det.
Robyn verkar inte vara så intresserad av några djupdykningar i det. Jag känner mig dum och byter samtalsämne medan jag glor ängsligt på bilkön och hoppas att hon dyker upp in person snart.
Vad är dealen med robotar? Varför gillar du dem så mycket?
–Jag har gillat robotar länge även om det är trendigt just nu. Jag vet inte, de är inte människor men sätter på något sätt fingret på det mänskliga. När de får känslor blir det starkare på något sätt.
De råkar inte heller ut för piniga korvincidenter?
–De är inte perfekta som många slarvigt tror, de är skapade av människor som inte heller är perfekta.
När man läser intervjuer med dig är de påfallande ofta ganska opersonliga. Inte för att de inte handlar om ditt privatliv, men de är inte så samtalsaktiga om du förstår vad jag menar? Jag tycker ofta att de är svävande.
–Ja, jag förstår nog vad du menar. Jag är nog lite svävande...
Utländska intervjuer fokuserar mer på din musik än svenska.
–I Sverige handlar det mycket om det här att jag har varit känd sedan jag var tonåring. I USA fick min senaste skiva fantastiska recensioner och de känner inte till min bakgrund lika väl, så det är klart att det blir mer musikfokuserat då.
Jag tror att det kanske kan bero på att svenska journalister kanske är lite rädda för dig. Jag är det.
–Tror du?
Det finns vissa frågor som jag inte vågar ställa, för det känns som att du har integritet. Som vem som städar hemma hos dig till exempel.
–Frågar du nu?
Nej, jag tror inte det.
–Äh, jag är ganska bjussig av mig!
Det känns inte som det alls. Är det något som känns o-Robyn är det att hon skulle dela med sig av sina vardagliga tankar så jag tänker inte ens försöka vandra den vägen. Vem den här kvinnan är och vad hennes dolda agenda är (världeherravälde? hemmafruliv?) kommer jag inte att få reda på. Det är egentligen ganska bisarrt att jag förväntar mig en sprudlande citatdroppande maskin bara för att hon har varit känd hela livet. Ju mer vi pratar desto mer går det upp för mig att alla människor inte låter kändisskapet stiga dem åt huvudet, att vissa slutar iklä sig rollen som entertainer så fort de lämnar studion eller kliver av scenen. Vi pratar om något trevligare.
Du har ett eget skivbolag och gör kommersiell musik. Känner du att du har fått skit för att du inte har valt att vara så jävla indie? Eller vill du egentligen göra weird konstmusik men känner att du måste sälja?
–Aldrig. Jag älskar popmusik och det är det jag vill göra. Eller jag är både och, det är nog därför det har varit svårt för mig att jobba med stora bolag.
Vad är det bästa med att vara sin egen?
–Att man får göra som man vill!
Det sämsta…
–Att jag har så mycket att göra.
Hur är du som chef?
–Disträ. Jag är arbetsledare i vissa lägen samtidigt som det är ett kreativt yrke jag ska utföra. Jag försöker vara tydlig och har blivit bättre på att delegera även om det är svårt.
Du verkar ha varit synsk när du startade eget. Storbolagen går det ju inte så himla bra för. Hur tror du att framtiden ser ut?
–Det kommer nog att finnas både och, jag tror inte att det handlar om en ny lösning utan flera. Det kommer att dröja innan det finns en ny struktur i musik-världen. Det måste samarbetas mer och saker måste få ta mer tid!
Tror du att det kommer att påverka den kreativa processen?
–Jo, men så är det ju redan. Skivbranschen är så lös och påverkbar just nu. Om man vill ta eget ansvar kan man göra det, men om man inte vill det kan man fortfarande strunta i det.
Läser du modebloggar?
–Nej, jag läser bara en blogg, www.2faced1.com.
Alla verkar vara helt besatta av stil och kläder och shopping, men förutom att din stil har blivit belönad med pris är det inte så omdiskuterat att du har en väldigt androgyn scenstil till skillnad från i princip alla andra kvinnliga svenska sångerskor.
–Jag visste inte att det var något att diskutera?
Men det är ju helt unikt, alla andra kör hela racet och visar allt. Hur kommer det sig att just du kan klä dig hur fan du vill utan att det blir ett ståhej när alla andra får plus och getingar för sina nya handväskor?
–Jag vet inte, jag har haft tur tror jag. Folk låter mig vara ifred. Jag försöker bara vara äkta, hoppas det är därför!
Vad skulle du ge för råd till dig själv som 16-åring?
–Njut av livet. Kör på bara!
