Retroguiden juni 2006 - Bäst just då

15:55 22 May 2006
[B]Grupp/Artist:[/B] Dinosaur Jr [B]Titel:[/B] Green Mind/Where you been/Live av CBGB's [B]Distributör:[/B] alla Sire/Rhino/Warner 1990 skrev Dinosaur Jr på för storbolag, och Lou Barlows omedelbara avhopp lämnade kufen J Mascis ensam kvar i vad som varit och borde fortsatt vara en trio. Det innebar att han inte fick något motstånd under inspelningen av [I]Green Mind[/I], vilket var förödande. Även med tre bonusspår är skivan hans mest anonyma (inkluderat årets "jag-vill-hylla-min-indiske-guru"-skiva), och bara singeln [I]The Wagon[/I] sticker ut. Men inte särskilt långt. På [I]Where You Been[/I] två år senare var ordningen återställd. Med trion komplett och den grunge han berett väg för i full blomning ordnade J Mascis till några av sina bästa låtar någonsin. [I]Get me[/I], [I]What else is new[/I], och framför allt [I]Start choppin[/I] kombinerar utsökta poplåtar med gitarrattacker direkt från Neil Youngs grövsta gnisselexcesser och till och med en försynt stråkkvartett. Fortfarande under namnet Dinosaur Jr spelade J Mascis sitt första akustiska gig i slutet av 1993, och när det nu blir tillgängligt på [I]Live at CBGB's[/I] kan man konstatera två saker. Det mest slående är att han är påtaligt nervös. Det andra är att J Mascis i lika stor utsträckning alltid varit en singersongwriter som en noisemakare och feedbackgitarrist. Trivsamt. [B]Grupp/Artist:[/B] Johnny Cash [B]Titel:[/B] Personal file [B]Distributör:[/B] Columbia Legacy/SonyBMG En ensam kväll i juli 1973 slog sig den då drygt 40-åriga sångaren Johnny Cash ner i sin hemmastudio i sitt House of Cash för att spela in några sånger från sin barndom. Inte förrän Rick Rubin föreslog en liknande kontext nästan 15 år senare existerade ett kommersiellt utlopp för sådana inspelningar, så Johnny Cash sjöng in dem till sina "Personal files" och inte till någon annan. De lågmälda hemmainspelningarna från en knapp 10-årsperiod kom att rymma framför allt hymner och gamla sånger av Carter Family, Johnny Horton och Louvin Brothers. Men bland skivans 49 spår finns också en hel del eget material tillsammans med några irländska traditionella visor, och dessutom prövade han sånger av vid den tiden unga förmågor som John Prine, svärsonen Rodney Crowell och inte minst styvdottern Carlene Carter. I vita askar hittades inspelningarna efter Johnny Cashs död, och att försöka bedöma eller recensera dem vore som att recensera apostlarnas utkast till Nya testamentet. [B]Grupp/Artist:[/B] The Waterboys [B]Titel:[/B] Fisherman's blues Collectors edition [B]Distributör:[/B] EMI För fem år sen släpptes [I]Too close to heaven[/I], en separat CD med överblivna inspelningar från [I]Fisherman's blues[/I]-sessionen, och med den här utgåvans bonus-CD innebär det totalt tre skivor från en och samma inspelning. Det är klart att kvaliteten måste bli allt lägre. Eller? Jo. Och nej. Självklart hamnar vi allt längre ner bland låtprioriteringar och lyckade tagningar. Men å andra sidan pågick inspelningarna under drygt ett år av kreativ explosion, och originalskivan har förblivit juvelen i Mike Scotts repertoar. Mick Scott har alltid varit vad vissa kallar en sökare och andra en lättduperad vindflöjel, och den här gången sammanföll ett antal lyckliga omständigheter. Hans frustration över att ha tagit tidigare skivors "big music" till vägs ände, mötet med en irländsk violinist och en Nashville-producent med Dylan-meriter på sin CV, det rent fysiska återerövrandet av Mike Scotts mormors gaeliska rötter - alltihop kokades alltihop ihop till "Celtic soul" och just plain irländsk folkmusik. Höjdpunkter som titelspåret, tagningen av Van Morrisons [I]Sweet thing[/I] och framför allt - långt framför allt - [I]And a bang on the ear[/I] kompletteras här med högar av alternativa och i många fall helt annorlunda tagningar och Dylan-covers. Det är inte utan att man börjar se fram mot en fjärde skiva från samma inspelningar. [B]Grupp/Artist:[/B] Daft Punk [B]Titel:[/B] Musique Vol 1 1993-2005 [B]Distributör:[/B] Virgin [I]Harder, better, faster, stronger[/I] är en devis som passar Daft Punk bättre än de flesta metalband som skulle vilja lägga beslag på slagordet. De kanske inte längre är coolast (även om det fortfarande är målfoto), men deras hits som [I]Da Funk[/I], [I]Around the world[/I] och [I]Robot rock[/I], är fortfarande diplomatiska små underverk, som till synes utan ansträngning förenar bpm-fixerade djs, kräsna electronica-konnessörer, artyfartys, gubbrockare som vill känna sig lite unga och 14-åriga tjejer med fabläss för nedladdningsbara ringsignaler. Lägg till dem ett par DJ-for-hire-remixer åt andra artister, och det enda som fattas är en bonus-CD fullproppad med tolvornas roligaste Daft Punk-remixer så är vi helt nöjda. [B]Grupp/Artist:[/B] Roy Orbison [B]Titel:[/B] The Essential [B]Distributör:[/B] Legacy/SonyBMG Invändningar mot Roy Orbisons Sun-period? Tror inte det. Gitarr-ekot, r'n'b-pianot och röstvibratot - [I]Oobie doobie[/I] har den skitigaste rytm som hörts utanför ett järnverk och inte ens [I]Oh, pretty woman[/I] känns uttjatad. Men. Roy Orbison hade kraftiga karriärsvackor, och det gör att den här sortens karriäröversikt över två CD blir obalanserad. De enstaka nedslagen i sent 60-tal och hela 70-talet är som bäst intetsägande, till exempel [I]Love hurts[/I] som vi lärt oss uppskatta som antingen känslig countryduett eller powerballad. Roy Orbisons tagning är ingetdera, den är bara smörig. Allstarexcesserna från perioden strax innan han dog 1988 däremot är så angelägna att relatera till hans tradition att de till skillnad från så mycket annan musik från 80-talet fortfarande känns fräsch. Det beror förstås delvis på Jeff Lynnes ELO-stråkar och George Harrisons tidlösa harmonier. Men framför allt beror det på en av rockhistoriens största röster, som utan att tvekan lika gärna kastade sig över stora sentimentala ballader som Glenn Danzigs [I]Life fades away[/I] med doom-produktion av Rick Rubin. [B]Grupp/Artist:[/B] Pretenders [B]Titel:[/B] Pirate Radio [B]Distributör:[/B] Rhino/Warner Vad har Chrissie Hynde gjort för att förtjäna en så här exemplariskt förpackad karriärsöversikt? Fyra CD och den numera obligatoriskt kompletterande DVD:n, en uttömmande bok och som extra frestelse en affisch av gamla splatterserietecknaren S Clay Wilson - så behandlas en drottning. Men sanningen är att Chrissie Hyndes kvartssekel som despot i Pretenders genererat max ett 20-tal minnesvärda låtar. Det är nu inte så illa, när dessa låtar är är så bra som [I]Stop your sobbing[/I], [I]Brass in pocket[/I], [I]Show me[/I], [I]2000 miles[/I] och [I]Don't get me wrong[/I] (skriven med missförstådda John McEnroe i åtanke för leadsång, tills Chrissie Hynde kom på att han var tennisspelare och inte sångare). På 90-talet, boxens andra hälft, tunnades det ur avsevärt, trots inhyrda gitarrister som Johnny Marr fresh ute ur Smiths, Bernard Butler och Adam Seymour. Bara [I]Sense of purpose[/I] och den stora Abba-balladen [I]I'll stand by you[/I] sticker ut i ett allt andefattigare berg av covers av Neil Young, Radiohead och Morrissey. [B]Grupp/Artist:[/B] Roy Wood [B]Titel:[/B] The wizzard! [B]Distributör:[/B] EMI/Harvest Om Phil Spector istället för Michael B Tretow satt sig i Abbas producentstol hade resultatet ändå inte nått upp till Roy Woods mest svulstigt smäktande stunder. Björn och Bennys melodier kunde bara undantagsvis matcha de serenader Roy Wood levererade först med The Move, sedan en kort stund med Electric Light Orchestra innan han lämnade det projektet till sin unge lärling Jeff Lynne, och därefter med Wizzard med små mästerverk som [I]See my baby jive[/I] och [I]I wish it could be christmas everyday[/I] - en av totalt två existerande bra jullåtar. 80-talets pastischer på 50-tal och Beach Boys var mindre roliga, och bara [I]Down to zero[/I] når halvvägs upp till sjuttiotalets höjdpunkter. Tyvärr är det decenniet som dominerar den här samlingen, där många av de synthigaste dumheterna är rent olidliga. Köp samlingar med hans tre första band istället, där är det omöjligt att gå vilse. [B]Grupp/Artist:[/B] Ian Hunter [B]Titel:[/B] All american alien boy [B]Distributör:[/B] Columbia Legacy/SonyBMG Även efter Mott the Hooples upplösning har Ian Hunter hittat rätt med jämna mellanrum. Oftast tillsammans med Mick Ronson, som lurade in honom på samarbeten med yngre beundrare som The Clash och i synnerhet Mick Jones. Här däremot stod ett gäng amerikanska studiorävar för instrument (Jaco Pastorius på en rock-skiva, hur tänkte Ian Hunter då?), medan de yngre bidragande fansen är Freddie Mercury. Det är klart att det blir svullet och svårsmält då.
Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!