Nu finns till exempel Eagles kompletta 70-tal att tillgå igen (alla Warner). Eftersom Eagles målgrupp är medelålders konservativa vinylnostalgiker finns inga bonusspår eller andra bonusfinesser. Istället kommer de som smakfulla vinylreplicas, där varje CD förpackats i exakta kopior av originalomslagen, intill relieftryck, bifogade posters (som ser rätt fåniga ut i miniformat) och innerpåsar. Detaljrikedomen är hög, till exempel är papperskvaliteten exakt kopierad i såväl omslagens styva kartong och innerpåsens sladdriga papper. Det gör att skivor som debuten, [I]Desperado[/I], [I]On the border[/I] och One of these nights[/I] än mer pryder sin plats i varje skivsamling, liksom till och med början till imperiets fall [I]Hotel California[/I]. För den som inte hade dem tidigare är återutgåvorna så när som på kassa [I]The long run[/I] givna inköp.
Oss medelålders herrar i alla åldrar och av båda könen lockar miniatyrerna framför allt till att rusa upp på vinden för att hämta våra gamla vinylexemplaren. Det gör vi dels av rent nostalgiska skäl och dels för att kunna läsa de linernotes som blivit så väldigt väldigt finstilta av förminskningen.
[B]Andra återutgåvor att stanna inne och lyssna på i sommar[/B]
[B]Grupp/Artist:[/B] Matthew Sweet
[B]Titel:[/B] Girlfriend
[B]Distributör:[/B] Volcano Legacy/SonyBMG
I konkurrens med skivor som Nirvanas [I]Nevermind[/I] var Matthew Sweets [I]Girlfriend[/I] ledigt 1991 års bästa skiva. Backad av Lloyd Cole, Fred Maher fresh från Scritti Politti, Richard Lloyd i sin bästa form sedan Television, och framför allt gitarrgeniet Robert Quine, expunk från Richard Hells & The Voidoids lyste Matthew Sweets passion, mitt i skilsmässa och ny kärlekshistoria, igenom i varenda poplåt och i var och en av de många vokalstämmorna och gitarrpåläggen.
På en extra CD får vi nu den demoversion av skivan som distribuerades som promo, komplett med livetagningar av [I]Cortez the killer[/I] tillsammans med Indigo Girls. Men fortfarande är det originalskivan och framför allt titellåten och [I]Wynona[/I] som gör [I]Girlfriend[/I] till en så ljuvlig upplevelse.
[B]Grupp/Artist:[/B] Bee Gees
[B]Titel:[/B] Their greatest hits - The record
[B]Distributör:[/B] Reprise/Warner
Så lägg av med fnissandet. Bee Gees var inte bara ett alldeles bedårande popband i slutet av sextiotalet med hits som [I]Massachusetts[/I]. De var inte bara en discokuliss till John Travolta med [I]Stayin' Alive[/I]. De var inte bara en MOR-hitmaskin med grejer som [I]Islands in the stream[/I].
Visserligen är varenda en av de meriterna på egen hand tillräckligt för att Bee Gees har gjort sig förtjänta av all respekt vi kan uppbåda, men att de så sent som 2001 med [I]This is where I came in[/I] var de ett hiskeligt bra amerikansk gitarrpopband fördjupar förstås respekten.
Allt sånt finns här, i drivor. Så svälj prestigen och ifrågasätt din självbild - Bee Gees var hjältar. Kanske inte i den utsträckningen att man behöver skaffa alla åtta återutgåvorna av deras sena sjuttiotals- och åttiotalsskivor, som också släppts i dagarna, men deras späckade hitssamling kan du inte undvara.
[B]Grupp/Artist:[/B] Willie Nelson
[B]Titel:[/B] The complete Atlantic sessions
[B]Distributör:[/B] Atlantic/Warner
Bättre än på [I]Shotgun Willie[/I] 1973 har Willie Nelson aldrig varit. Hans röst har aldrig varit känsligare, och låtar som [I]Sad songs and waltzes[/I] är däruppe med hans allra största. Lägg till det inspelningar av Leon Russells [I]A song for you[/I] och Bob Wills [I]Stay all night (stay a little longer) [/I] bättre än någon annan förmått, och storheten börjar ta skepnad.
Bandet är så nerkört i söderns lera att de helt enkelt inte förmår sluta svänga. Man föreställer sig hur Doug Sahm och Memphis Horns, under ledning av Arif Mardin, gång på gång försöker dra i bromsen. "Vänta nu, det här är Willie Nelson, inte en Wilson Pickett, så det ska vara stolpigt. Äh, fuck it."
[I]Phases and stages[/I] året därpå, en temaskiva om en skilsmässa, halva vägen ur kvinnans perspektiv och halva ur mannens, är låtmässigt en aning svagare, men tack vare fantastiska [I]Bloody Mary morning[/I] bara en aning. Å andra sidan svänger det ännu våldsammare genom Muscle Shoals-maffian med rytmmaskinerna Roger Hawkins och David Hood som botten.
Men i Nashville är en cowboy en cowboy, inte en soulboy. Skivor ska inte börja med att [I]Shotgun Willie[/I] sitter i bara kalsingarna. Skämt som "John T Flores was working for the Ku Klux Klan/at 6 ft 5 John T was a helluva man/made a lot of money selling sheets on the family plan" var inte bara riskabla ur ett artistisktperspektiv, och Atlantic stängde snabbt sitt Nashville-kontor och släppte Willie Nelsons kontrakt som vore han en rödglödgad stranger.
Tillsammans med senare släppta albumet [I]Live at the Texas Opry House[/I] och mer än 20 outtakes (varav flera hade skulle varit karriärhörnstenar hos andra artister) kom de båda skivorna att utgöra Willie Nelsons samlade inspelningar på Atlantic. Här är rubbet, samlat i en av de finaste lådor man kan föreställa sig.
[B]Grupp/Artist:[/B] John Cale
[B]Titel:[/B] Paris 1919
[B]Distributör:[/B] Reprise/Warner
"Ett exempel på det snällaste sättet att berätta något riktigt fult." Så beskriver John Cale sin första alltigenom lyckade soloskiva, där han paradoxalt nog hyrde in hårdsvängande Little Feat som kompband och tvingade dem att spela oändligt vacker stillsam orkestral popmusik med avancerade stråkarrangemang. Efter Velvet Undergrounds hedonism skrev John Cale texter som diskuterar Shakespeare, Dylan Thomas, Graham Greene och Enoch Powell utan att kännas pretentiösa.
Det gör [I]Paris 1919[/I] bättre för din hjärna än [I]Snillen spekulerar[/I], och bättre för din själ än både religion och spa-behandling. Den här utgåvans outtakes och alternativa tagningar, missa inte den avskalade [I]A Child's christmas in Wales[/I], som fördubblar både speltid och njutning. Och om Richard Swift skulle försöka lura i dig att han aldrig hört [I]Paris 1919[/I] - tro honom inte!
[B]Grupp/Artist:[/B] The Triffids
[B]Titel:[/B] Born sandy devotional
[B]Distributör:[/B] Domino/Playground
Betyget må kännas snålt för en skiva som betydde allt för 20 år sedan, som fångade ödsligheten i Australiens wasteland och i ynglingens skäl, och framför allt som innehöll en perfekt låt i ödesmättade [I]Wide open road[/I]. Den blev en Bommen-hit i Sverige, om jag inte minns fel, men ingenstans annars, och även om vi såg att den vägen inte bar till Oz anade vi föga att för sångaren och upphovsmannen David McComb skulle den 13 år senare komma att leda till en alldeles för tidig missbruksdöd.
Men indie för 20 år sedan var sällan kvalitetsmässigt jämn, och inte bara i det ofta olyssningsbara extramaterialet sviktar det betänkligt. Det hindrar inte [I]Wide open road[/I] från att vara en av förra århundradets och Oceaniens bästa sånger, och det hindrar oss inte från att se fram emot återutgåvorna av The Triffids resterande skivor.
[B]Grupp/Artist:[/B] Small Faces
[B]Titel:[/B] Ogden's nut gone flake
[B]Distributör:[/B] Sanctuary/import
Vid det här laget var modsen Steve Marriott, Ronnie Lane e a så fulla av sig själva att de inbillade sig att deras syra-visioner var tillräckligt estetiska och samtidigt intellektuella för att utgöra grunden för en temaskiva om. tja. eh. Märkligt.
Ännu märkligare är att de faktiskt hade rätt, och att [I]Ogden's nut gone flake[/I] fortfarande håller. Kanske inte i tematiken, och kanske inte i den överambitiösa men innehållslösa återutgåvan (trippel i rund tobaksburk av plåt, en CD med monoversion och en i stereo, tillsammans med en radiodokumentär). Men med låtar som [I]Lazy Sunday[/I] är det svårt att snedtrippa.
[B]Grupp/Artist:[/B] Au Pairs
[B]Titel:[/B] Stepping out of line - The anthology
[B]Distributör:[/B] Castle/Sanctuary/import
[I]Playing with a different sex[/I] är en bortglömd pärla från en era där Gang of Fours stötiga punkfunk bara var toppen av ett isberg. Au Pairs debutalbum från 1981 var en hybrid av musikalisk skicklighet (rytmsektionens stötighet) och inkompetens (ledaren Leslie Woods Slits-gitarr), som med feministiska texter och gripande och samtidigt kul låtar borde vara en hörnsten i varje modern skivsamling. [I]Headache for Michelle[/I] och framför allt [I]Come Again[/I], en kampsång för rätten till orgasm med textrader som "is your finger aching, I can feel you hesitating", är lika akut moderna idag, trots att 2000-talets punkfunkvåg för länge sedan rullat förbi.
Den här fullmatade antologin rymmer dessutom 17 singelspår och demos, samt bandets andra och betydligt svagare album [I]Sense and sensuality[/I], där inkompetensen och därmed dynamiken arbetats bort. Det drar ner helhetsintrycket.Stad:
Kategori:
