Onödigt dåligt ljud för Wilsons starka låtar.
betyg: 3 Senast jag såg Jenny Wilson var för några år sedan, på Babel i Malmö. Då gjorde hon en helt magisk spelning, med en extrem täthet och närvaro. Då stod jag också nästan längst fram och lokalen var av sansad storlek.
När Jenny Wilson nu spelar på Way Out Wests tältscen, till en början inför så många människor tältet kan rymma plus läckage på några meter åt varje håll, lyckas hon inte alls skapa samma stämning. Dessutom är ljudet så himla dåligt att det enda jag hör i varje låt är en motorsågsmullrande bas, som förvandlar hela konserten till ett täcke av noise. Det är så onödigt, Wilson har väldigt många starka låtar, men allt det som låter edgy och cool på skiva, blir bara bullrigt live.
Jag fattar att hon vill skruva upp volymen, för att matcha storleken på spelningen, men det är fel saker som hörs för mycket. Som The Future, punkig och maffig på skivan, live bara stökig och dystopisk. Eller fina och nerviga Let My Shoes Lead Me Forward, där sången knappt hörs.
Mot slutet av spelningen har hälften av publiken gått och stämningen blir intimare. Dramaballaden Ghost Station som Wilson kallar för en berättelse om ett tåg hon var nära att åka med, med anspelning på cancern hon överlevde, blir en vacker stund. Wilson i rosa prinsessklänning och svart skinnjacka, publiken i regnponchos efter två timmars ösregn.
