Way Out West gick i mål med Pusha T på scen.
betyg: 5 Det börjar skakigt. Pusha T kliver upp på scenen till marschtrummorna på King Push utan en fungerande (eller åtminstone extremt låg) mikrofon och tankarna förs omedelbart till Futures playback-fadäs. Men plötsligt bryter den karaktäristiska rösten igenom och hinner lugna oss innan oron griper tag på riktigt.
Att avsluta hela Way Out West med Pusha T är aningen otippat. Visst, Nöjesguiden utnämnde hans solodebut My Name Is My Name till fjolårets bästa utländska skiva, men den var minimalistisk, avig och betongväggsrå. Och när han bränner av albumets inledande spår på Linnéscenen gör han det lika kompromisslöst – han vill inte bara erövra våra öron och hjärtan, han vill göra det på sitt sätt. Att avsluta med Pusha T är otippat för att det inte finns några utsmyckningar kring hans musik som kan fånga inte redan inbitna fans. Inga kontroversiella och debattframkallande bakgrunds-visuals, inga hypade gästspel och ingen avancerad scenshow att fästa blicken vid. Istället är det enda som fångar en Pusha T själv.
Till skillnad från tillbakadragna Outkast och överflödig-på-sin-egen-konsert-Future kräver Pusha T ens uppmärksamhet och bjuder i gengäld på ett engagerat framförande där rapen är tydlig, beatsen arga och publiken med på varje not. Han är till och med så fokuserad att han inte bemödar sig att kommentera den uppmärksamhetstörstande Way Out West-besökaren som beslutar sig för att klättra högst upp i en av tältets ställningar under mitten av spelningen.
Som ena halvan av Clipse tillhör Pusha T hiphophistoriens främsta grupper och med My Name Is My Name visade han att han även är en formidabel solorappare, för att inte säga en av de allra bästa just nu. Men de senaste åren har han även bemästrat rollen som gästrappare. Det blir uppenbart när han, efter ett bra introsnack om hur en helg på Hawaii tillsammans med Kanye West under inspelningarna av My Beautiful Dark Twisted Fantasy växte till en månad och ett kontrakt med G.O.O.D. Music, ger oss ett medley med allt ifrån Runaway till Mercy, I Don’t Like och New God Flow.
Efter 55 tajta och välregisserade minuter avslutar han med sitt genombrott, den Neptunes-producerade klassikern Grindin’, och tackar alla som har stöttat honom under de senaste tolv åren. När vi lämnar tältet vågar jag nog säga att jag bevittnar festivalens mest nöjda publik.
