Att välmående kulturjournalister kallar andra journalister för ”välmående kulturjournalister” känns som en av våra mest framstående debatt- och Twitter-porter 2014. Tätt efter medelklass som anklagar annan medelklass för att vara medelklass.
Igår recenserade Nicholas Ringskog Ferrada-Noli rapparen och entreprenören Ken Rings nyutgivna självbiografi Livet för DN, och gjorde just detta. Samtidigt som han vill ifrågasätta och skapa diskussion kring relationen mellan subjekt (Klas Ekman, medförfattare) och objekt (Ken Ring, författare och huvudperson) lyckas han tyvärr själv med att fullständigt objektifiera Ken.
Det är inte alls ointressant att tala om ansvar och etik i litteraturen och annan konstnärlig produktion, men att som Ringskog Ferrada-Noli jämställa Ken Ring med tonåriga deltagare i Paradise Hotel faller platt.
Ken är en vuxen man som varit offentlig sedan slutet av nittiotalet. Det finns ingen anledning att anta att Ken inte har kontroll över innehållet i boken samt är förmögen att själv förstå och välja hur han framställer sig själv i densamma. Deltagarna i Paradise Hotel är unga, de flesta helt nya i offentlighetens ljus och har ingen kontroll över hur programmet klipps och vinklas för oss som tittar, efter att de gett sitt medgivande till produktionsbolaget.
När Axel Björklund träffar Ken i Kenya för Dagens Nyheter framgår det dessutom tydligt att Ken själv har fullständig kontroll över arbetet med boken, och vet vad han gör. Gör hans bakgrund i den svenska underklassen honom till en person som måste vara sympatibärare för en hel grupp? Och vem är det som måste daddas? Ken, som inte ”förstår” bättre, eller den svenska presumtivt frossande medelklassen? Är att ibland verka osoft en medelklassperk, och är det inte om något ett privilegium att få flera hundra sidor på sig att berätta sin egen story?
Man kan också fundera på vad en självbiografi har för syfte. Är meningen att dess huvudpersoner ska framstå som förebilder och genomgående goda människor, eller finns det utrymme för komplexa karaktärer, även för människor från ”gatan”? Biografier kan aldrig vara objektiva sanningar, de är en enskild persons skildringar och berättelser, och recensioner och tolkningar av dem är inte lämpade för projektioner av personlig moral. Redaktionellt ansvar kan inte handla om att skönmåla en persons beskrivningar av sin verklighet, för att bättre passa en obekväm medelklassrädsla för att se underklassrepresentanter som stereotypa.
Om vi ska tala om ansvar finns det andra, mer intressanta frågor att röra sig i än de där huvudpersonen lever och verkar. I fallet Ken Ring är det mer relevant att i så fall tala om ansvar inför hans barn och anhöriga, inför alla de människor som dyker upp i hans berättelser. Vill man tala om biografier överlag finns det mycket att säga om sådana som skrivs efter en persons död, eller andra oauktoriserade skvallerböcker. Vi kan tala om Whitney Houstons mammas bok, eller ta upp diskussionen som uppstod när Lidija Praizovic skrev om sina klasskamrater i Const Literary (P)review, eller hur vi börjat tillskriva döda personer partipolitiska åsikter (”Billie Holiday skulle röstat F!”).
Ringskog Ferrada-Noli har rätt i att “en självbiografi utan självdistans från huvudpersonen är bara en halv bok”, men kulorna måste in, eller hur. Det är möjligt att Ken Ring kommer att förhålla sig på ett annat sätt till de berättelser som finns i boken nu i framtiden, men just nu är detta hans version.
Jag känner mig lugn i att om Ken hade åsikter om innehållet i biografin så hade vi vetat det. Och så länge det inte dyker upp några uppgifter som visar på att Bonniers och Klas Ekman lurat honom på pengar så finns det inga skäl att se på Ken Ring som uttnyttjad. När Ring beskriver mötet med rappen i DN Lördag säger han att ”Vi var fria att säga vad vi ville och hur vi ville. Vi pratade till alla, kändes det som. Från andra kids till Nobelpristagare."
Det finns i nuläget inget som tyder på att han känner på något annat sätt inför sin bokdebut, så varför ska vi?
