Rapport från en modevecka

15:20 28 Feb 2012

Någonting med Stockholms modevecka kändes lite avslaget. Höst/vinter 2012 visades förvisso vilket innebär mer dämpade färger, det var smällkall januarimånad med obligatorisk endorfinbrist och modet har svängt från galna klackar och Lady Gaga-exhibitionism till en lite mer sober modemänniska. Men ändå, något av extasen saknades. Vilket kanske är ett tecken på en återgång till det som modeveckan brukade handla om; business. Att sälja och köpa in kläder. Modeveckan kändes helt enkelt inte lika mycket som tummelplats för modebloggare höga på Vitaminwater och streetstylefotografers blixtar. Inte mig emot. 

Fixstjärnan i svenskt mode, Acne, saknades förstås. Även Hope valde att utebli. Egentligen ganska logiskt med tanke på den fokus på detaljer, material och arbetarstuk som är deras kännetecken. Back gjorde glädjande nog en presentation. Balansen mellan det eleganta och det fula, som är Backs kännetecken, var tydlig. Plagg i ovanliga längder, som magpolotröjor och avhuggna skjortor, sattes över säckiga klänningar och matchades med något som liknande sportjackor. Glipan var uppenbarligen ett tema, dels genom omatchade längder men också genom öppnade dragkedjor på armar och på kroppen. Färgerna var starkt turkos, gråmelerat, vitt, svart och rostrött. Knorvliga strumpor i högklackat och stormaskigt nätsstrumpbyxematerial, bluefoxgotarnas favorit, finns med, vilket gav ett visst fint skevt tonårsintryck. 


Hernández-Cornet visade som en av de sista på modeveckan och kön ringlade sig lång till den lilla spegel-salen på Berns övervåning. Namnet på kollektionen var Déjà vu, vilket anspelar på den vaga känslan av att ha sett något förr, liksom den nästan tvångsmässiga driften att repetera sig som designer. Det är tankeväckande, som kreativ professionell person slås man förr eller senare av känslan av att ”Gud, har jag gjort det här förut?” Allting flyter ihop, kvar finns bara en vag förnimmelse av obehaglig igenkänning. Kollektionen är centrerad runt klassiska plagg som trenchcoaten, motorcykeljackan och vad som såg ut som läderförkläden, gjorda i tjock pvc. Färger som oxblod och syrenlila kombineras med psykedeliskt paisleymönster och mörkgrå jersey. Fint och lite allvarligare än vårkollektionen.

Roligast var förstås Beckmans materialvisning. Några som utmärkte sig var Marianne Høsts lättsamt hemslöjdsbroderade kollektion, Per Götessons neontech/palestinasjals-aktivist, Lisa Laurell Amandicos eleganta femme fatale-kvinna och Richard Wahls romantiska pastellkaskadsdam med stora blomsterhattar.     

Minimarket hade fått dit fantastiska Rossy de Palma, som gjorde sitt livs första trollerishow. Kollektionen var ”orientalisk” och drömsk, något som alltid uppskattas. 

Besvikelser var Altewai.Saome vars kollektion helt enkelt var lite tråkig. Förvisso väl skräddad och med fina detaljer, men ändå inget som exalterade. Cheap Monday var också lite tristare än vanligt vilket man försökte dölja med galen styling, något som fungerade sådär. Visningsmusiken signerad Erik Lönnberg var dock genial som vanligt.   

Stad: 
Kategori: