"Rappandet är ett försök att bli odödlig" – Allyawan blir personlig på "Dümma mig"

Petter Hallén 15:17 25 Nov 2014

Vill bli personlig på nya skivan.

Det är en öppen, varm, pratglad rappare som sitter mitt emot mig på ett café alldeles runt hörnet från hotellet som Allyawans skivbolag ordnat för honom mitt i huvudstaden.

Allyawan befinner sig  en ny plats, inte bara rent geografiskt utan också i sin karriär och i sitt liv. Vi träffas kvällen innan hans EP Dümma mig ska släppas, hans första projekt på Universal via Redline Records, helt producerad av brödernas Salazars enmansorkester Masse.

– Jag känner mig hemma med Salazarbröderna, vi delar många värderingar. Iranier och chilenare i Sverige har mycket gemensamt, vi kom hit ungefär samtidigt och flydde från liknande förhållanden. Min mamma har suttit fängslad under en regim, deras mamma under en annan, många av oss är politiska och ideologiska flyktingar, som Palme tog in. Det är nog anledningen till att chilenare och iranier alltid gått bra ihop, vi var ju på samma flyktingförläggningar.

 

Allyawan är uppvuxen i Jönköping men har bott länge i Göteborg (spår från tiden i landets andra stad hörs på flera ställen på EP:n, från minnen av bortgångna vänner på Gulooloo till sättet ordet ”givet” används på i hooken till Enda hit). Numera delar han sin tid mellan sin son i Jönköpingstrakten och Redline-studion i Stockholms södra förorter. Han har levt ett helt rapliv strax utanför de stora sammanhangen. Hans oerhört välskrivna texter, framförda med teknisk skärpa och en känsla för melodi som kommer ur förmågan att faktiskt kunna sjunga, har gett honom respekt bland de insatta men aldrig riktigt lett till det stora genombrottet, och statusen som ”din favoritrappares favoritrappare” beskriver Allyawan själv som ”smickrande men ändå frustrerande”. Det har varit många turer och många startskott men själva loppet har alltid verkat komma av sig.

Därför kan Dümma mig på många sätt sägas vara Allyawans första ”riktiga” skiva, trots att det är snart tio år sen Allyawan släppte sitt första mixtape, och sjutton år sen den nu 27-åriga rapparen började sätta ihop ord till rim. Denna omständighet ger en speciell dynamik till skivan; det är en storbolagsdebut av en artist som rappar som om han är inne på sitt femte album. Allyawans röst är sträv och mjuk på samma gång och serverar mogen, vuxen rap till en publik som kanske hör den för allra första gången.
– Masse har varit på mig om att vi ska jobba ihop sen 2007, men det var förra året som vi verkligen satte igång på allvar. Min mamma är kristen på ett väldigt seriöst sätt, så jag var mycket i religiösa sammanhang när jag var liten. Bland annat sjöng jag i en gospelkör, lite som Tupacs balettskolebakgrund, haha, det var så jag lärde mig att sjunga. Där fick jag höra att det är viktigt att lyssna på Guds röst, vilket jag tolkar som att lyssna på sin intuition, vad ens hjärta säger. Så förra året, när jag fick frågan om att bli en del av Redline på riktigt, lyssnade jag på mig själv, på min inre röst. Den sa att det var dags att satsa på allvar. 

 

Dümma mig är framförallt en personlig skiva. Tre av sex låtar har med ordet ”mig” i titeln, och rappen är oftast skriven i genrens traditionella jag-form.
– Det går att variera, och jag gör det ibland, mellan "vi"-form, eller "dom", "han", "hon" och så vidare. Men i slutet av dagen så tror jag det handlar om identifikation, om att var och en tar på sig sina hörlurar och går ut och cyklar eller vad den nu gör när den lyssnar, och hör ett ”jag”. När jag var liten och lyssnade på rap och rappade med, då mimade jag ju vad den sa som om dens ”jag” var mitt ”jag”. Jag tror att om man försöker säga något positivt så är det den rakaste vägen, då tar lyssnaren in det i sitt eget jag-formande.

 

Det finns positivitet och inspiration att hämta på Dümma mig, som till exempel på den öppet politiska förstasingeln Samma som mig (”som kanske bara Mona Sahlin kommer gilla”, skämtar Allyawan). Men i övrigt är det, som rapparen själv säger, ”på det stora hela rätt mörkt”. Texterna på skivan är skrivna under en period präglad av missbruk, vårdnadstvister, depression, kriminalitet och rättsliga påföljder. Allyawan rappar om våld på ett sätt som ligger långt från det förhärligande skryt som genren ofta, både befogat och obefogat, anklagas för.

Två gånger på EP:n berättar du om att sitta ensam och nojjig på en buss med en morakniv i fickan. Det är en väldigt sårbar, utsatt plats att befinna sig på i livet, som du väljer att rappa om.
Jag hade skulder hos folk, vi snackar om tjugotusen, femtiotusen. Folk var ute efter mig, det var anledningen till morakniven. Men vad som gör att jag kan ta upp sådana saker, även om det är svårt, är att jag ser skrivandet som terapi. Ända sen jag var liten, jag brukade skriva saker som jag aldrig visade för någon, bara för att få det ur mig. Det är också ett försök att på något sätt bli odödlig. Låt säga att de skulle hitta mig på den där bussen, och morakniven inte räcker till. Då har jag åtminstone sagt det på en låt, och det kommer alltid att finnas kvar. Det är en tröst som iallafall alla duktiga rappare har, vetskapen om att om vi säger tillräckligt bra saker så kommer de att leva kvar även om vi själva försvinner.  Det får mig att känna mig så otroligt mycket mindre ensam.

Läs även: Petter Halléns intervju med en annan av svensk raps doldisar, stjärnproducenten Stress.

Stad: 
Artist: 
Kategori: