Put your money where your mouth is

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 17:02 29 Feb 2008
Varför kan man inte få göra låtar om hur gött det är med pengar istället?

Det finns en anledning till att 99% av alla poplåtar handlar om kärlek. Kärlek är inte politiskt. Kärlek skiljer inte på överklass och arbetarklass, en låt som You’ve lost that loving feeling är allmängiltig och har därför en bredare målgrupp än, säg, Black steel in the hour of chaos. Vill man vara cynisk kan man därför hävda att popmusik är opium för folket. Det finns en diskrepans mellan popbranschens natur – det är en miljardindustri – och innehållet i produkterna, låtarnas texter.

Många artister som skriver sina egna låtar skulle nog vilja säga emot detta. Alla vill väl se sig själv som låtförfattare med ett personligt tilltal, att texterna kommer ”inifrån”. Ett emo-band som sjunger låtar om ångest och utanförskap är dock lika kommersiella som en popsångerska som gör resan från The Mickey Mouse Club till MTV: de tillfredsställer ett behov, det finns en marknad för deras produkter, det är därför skivbolagen signar dem. Detsamma gäller för aggressiv hårdrock, sexistisk rap, slagordspolitisk hardcore, melankoliska trubadurer, osv. Inte för att artisterna inte brinner för sin musik, men det går inte förneka att det finns en viss förutsägbarhet i uttrycken. Medvetet eller omedvetet styr de in sig i de osynliga mallar som publiken har format och som skivbolagen har godkänt.
Att sjunga om pengar finns inte med i mallen för hur en popsångare ska bete sig. Musik ska handla om känslor, och känslor ska vara rena – inte fula, låga och egoistiska, sådant gör att publiken främjar sig från sina idoler. Minns ni All about the money med Meja? Liksom ABBAs Money, money, money är det en poplåt som utför det fantastiska tricket att utge sig för att kritisera materialism när den i själva verket är så kommersiell som det bara går, polerad till perfektion, minitiöst designad för att passa topplistorna. Ja, jag tänkte inte diskutera dubbelmoralen i de här låtarna, det känns lika fräscht som att såga Michael Jacksons Black or white, men det intressanta är: varför kan man inte få göra låtar om hur gött det är med pengar istället? Varför måste man ta den präktiga bakvägen och rapa upp lite halvhjärtad samhällskritik? Det vore befriande om en artist var ärlig och sa: jag är en människa, jag är känslig, jag behöver kärlek, men jag har också andra behov, det skulle sitta fint med några miljoner på bankkontot så att jag kan leva ett glassigt liv och göra vad jag vill.

I hiphop är det annorlunda. Där har texterna redan från början handlat om pengar och klassresor. ”Hear me talkin’ bout check books, credit cards, more money than a sucker could ever spend” rappade Sugarhill Gang i Rapper’s Delight 1979, och på omslaget till albumet som anses vara startskottet för hiphopens ”gyllene era”, Eric B & Rakims Paid in full från 1986, poserar duon i guldkedjor framför en vägg av dollarsedlar. På den tiden var pengarna bara en dagdröm, men sedan mitten av 90-talet har hiphopen på riktigt blivit en guldgruva för unga svarta män (och medelålders vita skivbolagsägare), och det är svårt att klandra någon för att ge sig in i rapbranschen bara för att tjäna pengar: det är ju där pengarna finns. Varken Jay-Z eller T.I. hade bemästrat mikrofonen så som de gjort om de inte hade vetat att arbetet skulle löna sig, att fantastiska rapverser skulle omvandlas till lika fantastiska kontoutdrag. Pengar är något som är centralt för de flesta rappare – både de som lever i misär i ghettot och strävar därifrån, och de som lyckats och nått de stora framgångarna.

Megaartister som U2 eller Madonna har kämpat lika hårt som Jay-Z för att nå framgångarna. Men till skillnad från Jay-Z handlar inte deras låtar om det. Innebär det att rappare är mer ärliga än rockartister? Egentligen inte, eftersom både kämpande debutanter och täta veteraner rappar om hur rika de är – det handlar inte om realism, det är snarare så att man rappar om sånt som publiken vill höra om. Skrytet och materialismen är en institutionaliserad del av hiphop, precis som kärlek och sorg är det av rockens lyrik. Samtidigt finns det en skillnad, eftersom popmusikens kärlekstexter bygger på en tradition som går ända tillbaka till antikens Sapfo, på så sätt är den slappare och fegare. Hiphopens pengabesatthet är också en tradition, men en ung sådan, och en som har sin bakgrund i verkliga sociala förhållanden, behovet av att göra en klassresa uppåt.

I am a lonesome hobo sjöng Bob Dylan på 60-talet. Visst kan man säga att det handlade om solidaritet med hemlösa, men förmodligen handlade det mer om att romantisera ett fattigare, enklare liv. Svarta artister romantiserade dock inte misären. Soulimperiet Motowns första hitlåt var Barret Strongs Money (that’s that I want), en låt som sannerligen inte hycklar, och som kan ses som en prototyp för dagens rappares debutsinglar. Intressant nog gjorde The Beatles en cover av denna låt i början av sin karriär – var det enbart på grund av att det var populärt bland engelska band att sjunga amerikanska R&B-låtar, eller betydde texten något speciellt för arbetarsönerna från Liverpool? Förmodligen gjorde den det. Men de vågade aldrig skriva om hur skönt det var att lämna fattigdomen i sina egna låtar.
    Det är ju lättare att sjunga om kärlek.
Skådespelare: 
Stad: 
Kategori: